Politisk strid om indelta soldater
Vid krigsutbrottet 1700 var indelningsverket i stort sett genomfört och Sverige hade fått en välövad och välorganiserad armé på 40 000 man som vid behov förstärktes med värvade svenska och utländska soldater. Först 1733 indelades det sista landskapet, Ös-terbotten, och därmed var indelningsverket infört i hela riket.
Så fort huvudarmén år 1700 hade lämnat Sverige framstod behovet av nya trupper som skriande, för att skydda hemlandet men också för att förstärka fältarmén.
Enligt indelningsverkets överenskommelser mellan kronan och bönderna skulle de senare, när de väl satt upp och utrustat sin soldat, vara fria från ytterligare pålagor. Snart visade verkligheten att dessa ambitioner inte kunde upprätthållas. Lösningen blev uppsättandet av flera s k männingsförband.
Under de första åren av Det stora nor-diska kriget organiserades ett stort antal tre-, fyr- och femmänningsförband inom indelnings-verkets ram. Så satte t ex tre rotar tillsammans upp ytterli-gare en soldat, dvs bördan ökades med en tredjedel. Dessa nya soldater bildade ett antal tremänningsregementen. Därefter fick rotarna slå sig ihop fyra och fem för att bilda fyr- och fem-männings-regementen. Dessa reservförband sattes snart in i fältarmén och drabbades följaktligen av förluster.
Ökade krav efter Poltava
Efter slaget vid Poltava 1709 och kapitulationen vid Tönningen 1713 stod Sverige inför kravet att rekrytera ytterligare två nya arméer, sedan de tidigare försvunnit i rysk respektive dansk fån-genskap. För bönderna innebar detta inte bara att de ordinarie rotarna skulle ersättas med nya soldater utan också att alla de nya männingsförbanden skulle återuppsättas. Det ordinarie indel-ningsverkets organisation räckte inte till för att fylla arméns ständigt växande behov av nya rekryter. Under 1710-talet till-greps, precis som före 1680-talet, tvångsutskrivningar för att fylla leden. Indelningsverkets otillräcklighet var slutgiltigt bevisad.
Under 1700-talet framfördes flera förslag till refomering av arméns organisation, i synnerhet mot bakgrund av krigserfarenheterna fram till 1721. Men inte minst inom bondeståndet på riksdagen var mot-ståndet massivt. Rusthållarna utgjorde en tung maktfaktor inom böndernas led. Därför stupade också de flesta, relativt lama, försök som gjordes att effektivisera soldatrekryteringen.
Arméns reformering
I fredstid var indelningsverket – såväl ur kronans som böndernas synvinkel – ett synnerligen väl fungerande system. Även i krigs-tid kunde det fungera, under förutsättning att bönderna "bara" skulle ersätta soldater i de ordinarie regementena. Om kraven blev så omfattande – som under Stora nordiska kriget – att ytterli-gare förband måste sättas upp bredvid de ordinarie, då kapsej-sade systemet omgående. Det skulle dock dröja till slutet av 1800-talet innan man i Sverige på allvar började diskutera frågan om arméns reformering.
Det stora nordiska kriget visade på svårigheterna att, inom ramen för indelningsverket, ersätta stupade och tillfångatagna soldater. Men systemets talesmän hade en stark ställning på riksdagen, och först i slutet av 1800-talet tog debatten om ett avskaffande fart på allvar.
Under intryck av den preussiska värnpliktsarméns stora segrar 1864–71 ökade kraven på en modernisering av den svenska armén. Värnplikten vann successivt ökat insteg genom beväringsinrättningen, och 1901 beslöt riksdagen att ersätta den indelta armén med en värnpliktig i den form den ännu har. Förändringen skulle vara avslutad 1908 och vid krigsutbrottet 1914 hade nästan alla indelta soldater tagit avsked.
Men under de följande decennierna tjänstgjorde enstaka före detta indelta knektar vid de kasernerade regementena, i förråd och på expeditioner. Först 1982 avled den siste indelte soldaten, Axel Ljung vid Skaraborgs regemente, och därmed gick indelningsverket i graven, 300 år efter sitt inrättande.
