Ned med vapnen!
Rom-Kartagofördraget år 201 f Kr förbjöd användandet av krigselefanter. Men bortser man från sådana tidiga avtal om vapenkontroll och nedrustning skedde de första mellanfolkliga säkerhetsansträngningarna i slutet av 1800-talet.
Den första internationella fredsorganisationen, ”Internationella freds- och frihetssammanslutningen”, grundades 1867 i Frankrike av bland andra författaren Victor Hugo och den första världsfredskongressen hölls i Paris 1889. Anledningen till att ett organiserat fredsarbete kom igång vid denna tid var dels det växande ekonomiska och kulturella samarbetet på internationell nivå, manifesterat bland annat med världsutställningarna, dels den moderna vapenutvecklingen som fick många att anse att ingen längre hade något att vinna på ett krig.
År 1864 undertecknades Genèvekonventionen rörande sårade och sjuka, och i S:t Petersburg utarbetades fyra år senare en deklaration om explosiva projektiler. Mot slutet av seklet accelererade krigslagstiftandet och allt detta mynnade ut i Haagkonferensen.
Sammankomsten i Holland 1899 brukar räknas som den moderna diplomatins vagga. Tidigare hade regeringar förhandlat fram avtal i syfte att stoppa pågående krig, men detta mellanstatliga möte hölls i syfte att diskutera hur fred skulle kunna bevaras.
Initiativtagare till konferensen var Nikolaj II, Rysslands siste tsar. Eftervärlden har ibland betraktat Nikolaj som en svag och lättledd figur i händerna på reaktionära rådgivare, men hans personliga engagemang i fredsfrågan var betydelsefullt. Han strävade efter en internationell nedrustning av vapenarsenalerna och ville med konferensen starta en sådan process.
Tsaren sägs ha påverkats av en av sina undersåtar, den polskfödde författaren Ivan Bloch. Denne hade under flera år studerat krig och dess verkningar och samlat sina tankar i ett verk över sex volymer betitlat Krigets framtid. Där målade han upp ett skräckscenario där kapprustningen skulle leda till ett storkrig mellan flera stater med förfärliga följder. Bloch kom i sina studier till slutsatsen att krig måste avskaffas som konfliktlösningsmetod, och att ett första steg mot en hållbar fred skulle vara en internationell fredskonferens.
Tsaren hade också ett romanovskt ”fredsarv” att förvalta. Alexander I hade efter napoleonkrigens slut 1815 skapat ”den heliga alliansen”, ett slags försvarspakt för Europas kristna stater. Bakom konferensen i S:t Petersburg 1868 stod Alexander II, och Nikolajs far Alexander III kallades av många ”Europas fredsbevarare” för sina insatser.
Men bakom en säkert uppriktig fredsönskan hos tsaren fanns även inrikespolitiska motiv. Hans krigsminister, general Kuropatkin, såg med oro hur Tysklands, Frankrikes och Österrike-Ungerns arméer utrustades med snabbskjutande gevär. Dessa kunde avlossa sex skott i minuten, de ryska gevären bara ett. Att införskaffa nya vapen skulle tära hårt på Rysslands redan ansträngda finanser. Landet skulle vara dubbelt betjänt av en militär nedrustning.
I augusti 1898 skickades inbjudningarna iväg av värdinnan, den holländska drottningen Wilhelmina, och koordinatören, tsar Nikolaj. ”Denna konferens bör, med Guds hjälp, bli ett lyckligt förebud om det sekel som snart tar sin början”, stod det att läsa i tsarens officiella påbud.
Den 18 maj 1899, på den ryske tsarens trettioandra födelsedag, öppnades konferensen. Först hölls en gudstjänst i det rysk-ortodoxa kapellet utanför Scheveningen. Stämningen var högtidlig enligt Bertha von Suttner, en av få ”civila” deltagare – hon trodde sig bevittna en epokgörande tilldragelse. Under pompa och ståt samlades sedan representanter från 26 av världens ledande nationer till en invigningssession i det kungliga sommarresidenset strax utanför Haag. Hollands utrikesminister de Beaufort refererade under öppningsanförandet till en tavla på väggen föreställande den westfaliska freden; ”ett gott omen”, menade han.
I drygt två månader, fram till den 29 juli, förhandlade ministrar, dignitärer och diplomater. Men utfallet kom inte att motsvara Nikolajs högt ställda förväntningar. Eftersom regeringarna i ledande länder som Tyskland och Storbritannien hade en kallsinnig syn på frågan om nedrustning – de tyckte att det uppställda målet var utopiskt – kom konferensen att fokusera mer begränsade frågeställningar.
Den internationella fredsrörelsen får krediteras för att förhandlingarna inte blev helt fruktlösa. I vad som måste vara historiens första effektiva fredslobby styrdes konferensens delegater in på frågan om hur internationella konflikter skulle kunna lösas på fredlig väg. Detta istället för att älta den, som det visade sig, hopplösa nedrustningsfrågan.
Drivande kraft i övertalningsarbetet var Bertha von Suttner. 1889 hade den österrikiska baronessan skrivit en roman med ett starkt antikrigsbudskap: Ner med vapnen!. Boken gjorde henne berömd världen över och hon kom att bli en förgrundsgestalt inom den framväxande fredsrörelsen. Hon grundade även en fredstidning med namn efter romanen: Die Waffen Nieder. Denna sponsrades av Alfred Nobel, en nära bekant till henne. För sina insatser förärades hon Nobels fredspris 1905.
Genom Bertha von Suttners och de andra fredslobbyisternas arbete kunde delegaterna enas kring en konvention om fredligt biläggande av internationella konflikter. Denna ledde till skapandet av den permanenta skiljedomstol som fortfarande är aktiv i Haag.
Haagkonferensen resulterade i ytterligare två konventioner rörande lagar och sedvänjor vid krig på land och till sjöss. Ur landkrigskonventionen emanerade de tre deklarationer som är allt som blev kvar av Nikolajs ursprungliga intentioner. De förespråkade förbud mot att avlossa projektiler eller bomber från luftballonger, förbud mot användandet av projektiler enbart avsedda att sprida kvävande gas, och förbud mot användandet av så kallade expanderande kulor. (Denna såruppfläkande ammunition fick för övrigt sitt namn från DumDum, den indiska ort nära Calcutta där de först hade börjat tillverkas av engelsmännen.)
Konventionerna från 1899 rymmer en hel del som är, eller borde vara, aktuellt även i dag: human behandling av krigsfångar och sårade, ett minimerande av onödigt mänskligt lidande och respekterande av kapitulation. Men vissa artiklar och formuleringar kan förefalla bisarra i ljuset av dagens värderingar. ”Befälhavare över anfallande styrka bör, innan han inleder ett bombardemang och såvida det inte gäller ett överraskningsanfall, göra allt han kan för att varna berörda myndigheter”, heter det till exempel i artikel 26 i den andra Haagkonventionen.
Några av fördragstexterna sprider en omisskännlig unken lukt från en svunnen tid, då det gjordes skillnad mellan olika individers värde. Artikel 23b i andra konventionen stadgar att det är ”särskilt förbjudet att döda eller såra värdefulla individer hörande till fientlig nation eller armé”. Vad som menas med ”värdefull individ” förklaras inte närmare, men förmodligen avses högre officerare och civila potentater.
Lika tvivelaktig är konventionernas definition av krig. Härmed förstods stridigheter mellan ”civiliserade” stater. Kolonialkrig betraktades enbart som internationella konflikter och omfattades därmed inte av regelverket. Med andra ord: ursprungsbefolkningarna ansågs inte vara värda några krigsförmildrande konventioner. Men bortsett från bitvis föråldrade synsätt var krigslagarna viktiga för den fortsatta utvecklingen av humanitär lagstiftning.
Sin kanske största betydelse fick Haagkonferensen som språngbräda för fredsrörelsen. Den kunde nu mobilisera sina krafter för att studera resultaten, arbeta fram förbättringar och verka för ett nytt fredsmöte. Viktigt var även att förmedla till allmänheten vad som avhandlats och vilka nya fredsmål som fanns i sikte.
En andra Haagkonferens iscensattes 1907. Också denna gång var Nikolaj II sammankallare, uppbackad av USA:s president Theodore Roosevelt. Tretton konventioner antogs, varav tio behandlade krigslagar till lands och sjöss. En tredje konferens planerades till 1915, men denna frös inne på grund av första världskrigets utbrott. Tsar Nikolajs öde är välkänt; 1917 fick han abdikera i samband med revolutionen, och natten mellan den 16 och 17 juli 1918 avrättades han tillsammans med sin hustru och sina fem barn av bolsjevikerna i Jekaterinburg.
För att fira hundraårsminnet av den första Haagkonferensen har Ryssland och Nederländerna lagt fram en handlingsplan för fortsatt fredsarbete under 1999. En fredskonferens har just ägt rum i S:t Petersburg och i Haag anordnas en ny stor fredskonferens nu i maj med deltagare på olika nivåer från hela världen. Samlingen sker under parollen ”Haags vädjan om fred”. Målsättningarna är desamma som 1899: nedrustning, utveckling av humanitär och militär lagstiftning samt konfliktlösning.
Konferensen 1899 misslyckades med att nå några övergripande överenskommelser om nedrustning. De ledande staterna var helt enkelt inte intresserade av en sådan, eller vågade inte vara det av misstro mot övriga nationer. Istället enades delegaterna om följande resolution: ”Konferensen är av den åsikten att en begränsning av militära laddningar, vilka för tillfället är en tung belastning för världen, är extremt önskvärd för en ökad materiell och moralisk välfärd för människosläktet.”
En vacker tanke, kan tyckas, men med facit i hand – tomma ord. ”Fred” är inget bra ord att sammanfatta 1900-talet med.
Jacob Wiberg är journalist och ingår i Populär Historias redaktion.
Fotnot. En konvention är ett juridiskt bindande och av regeringar undertecknat dokument. Ett land som inte följer en konvention kan uteslutas ur en sammanslutning. En deklaration är detsamma som en viljeyttring. Den har en mer symbolisk funktion och är inte bindande.
