Försvar i förändring

När riksdagen i december – med största sannolikhet – fattar beslut om försvarets framtida organisation innebär det att Sverige för andra gången på sex år halverar styrkorna. Detta har visserligen debatterats – men försvarsfrågan spelar inte längre den centrala roll som den gjorde under en stor del av förra seklet.

19 november 2006 av Thomas Roth

Annat var det 1914. Då ledde bondetågets krav på en ökning av försvarskostnaderna till den så kallade borggårdskrisen och regeringen Staffs avgång. Några år tidigare hade också införandet av den allmänna värnplikten väckt starkt engagemang, frågan kopplades till vänsterns krav på rösträtt under parollen ”en man, en röst, ett gevär”.

Den försvarsorganisation som vi nu ser förändras i grunden har sina ideologiska rötter i 1800-talet. Mot slutet av detta sekel stod det klart att den svenska krigsmakten behövde moderniseras.

Visserligen hade en rudimentär värnplikt, beväringsinrättningen, införts redan 1812, men arméns organisation bestod främst av de gamla landskapsregementena. De flesta av dessa hade satts upp på 1620-talet och hade haft i stort sett samma organisation sedan 1680, då indelningsverket infördes. Beväringens övningstid utökades i etapper under 1880-talet, artilleriet och flottan moderniserades, kustartilleriet bildades och fästningar byggdes – men det förslog inte.

År 1901 infördes den allmänna värnplikten och arméns fredsorganisation kom därefter att bestå av 28 infanteriregementen, 8 kavalleriregementen, 9 artilleriregementen, 4 ingenjörkårer och 6 trängkårer.

Av sociala och praktiska skäl var det inte längre möjligt att använda de gamla övningsplatserna. Många bibehölls som övningsområden, men kaserner började byggas i städerna. Ett gigantiskt, riksomfattande byggnadsprojekt genomfördes i etapper och dragkamp uppstod mellan olika orter om var regementena skulle förläggas. Ett femtiotal nya kasernetablissemang byggdes mellan 1905 och 1922.

Under intryck av första världskrigets utbrott fattades ett nytt försvarsbeslut 1914. Det innebar kvalitativa förbättringar av armén och en avsevärd förstärkning av flottan. Tre nya pansarskepp gick av stapeln.

Tron på en evig fred efter kriget ledde till 1925 års försvarsbeslut. Arméns krigsorganisation halverades och utbildningstiden minskades drastiskt. Men samtidigt skapades ett självständigt flygvapen.

Fredsoptimismen kom av sig när stormmolnen hopades i Europa och år 1936 tog även Sveriges regering intryck av detta. Man beslutade inte om några stora förstärkningar, men försvarsbeslutet detta år innebar ett trendbrott och en ökad modernisering.

Under andra världskrigets beredskap fattades flera försvarsbeslut som bland annat ledde till införandet av pansartrupperna och en fördubbling av arméns fältstyrka till cirka 600 000 man. Störst förstärkning fick flygvapnet som växte från tre flygkårer till tjugo flottiljer på bara sju år!

Det kalla krigets utbrott innebar inte att man vågade sig på någon nedrustning – tvärtom. Försvarsbeslutet 1948 innebar att arméns krigsorganisation övergick från fältregementen till brigader, ett slagkraftigare och starkare förband.

Krigsorganisationen kom som mest att innehålla 37 brigader av olika slag. Flygvapnet utvecklades till världens fjärde i storlek samtidigt som det var världens modernaste med enbart jetdrivna flygplan. Flottan minskades dock efter hand och de stora fartygens tid var förbi. Jämfört med dagens fem svenska ubåtar var dock denna del av flottan stark under kalla krigets dagar – år 1950 fanns 29 svenska ubåtar. Den totala värnpliktsstyrkan per år uppgick samtidigt till cirka 40 000 man.

Den politiska enigheten om försvaret varade till 1970-talets början. Under intryck av vänstervågen och sämre statsfinanser minskade nu anslagen och antalet brigader sjönk från 30 år 1975 till 23 på 1980-talet. Samtidigt kortades utbildningstiden för de värnpliktiga.

Den politiska avspänningen efter murens fall gjorde att försvarets styrka ytterligare minskades från 16 brigader i början på 1990-talet till dagens 6. Fredsorganisationen bantades också, även om regionalpolitiska skäl ofta togs med i debatten om försvarets organisation.

Det kommande försvarsbeslutet innebär att endast ett av de gamla landskapsregementena kommer att återstå, Skaraborgs regemente (P4) i Skövde, och att antalet värnpliktiga per år kommer att uppgå till 9 000.

Försvarets huvudinriktning ska nu vara internationell tjänst, inte försvar av det egna landet.

Thomas Roth är historiker och förste intendent på Armémuseum i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 12/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också