Läs också

Kampen om ekarna

Efter kriget – Norsk historiker berättar om hur Europa delades och byggdes upp

Det tyska krigsskadeståndet, som var ett trauma för förlorarlandet efter första världskriget, kom helt i bakgrunden efter krigsslutet 1945. I stället fann

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Det tyska krigsskadeståndet, som var ett trauma för förlorarlandet efter första världskriget, kom helt i bakgrunden efter krigsslutet 1945. I stället fanns redan tidigt ansatser till ett ekonomiskt, politiskt och slutligen också militärt samarbete mellan segrare och förlorare på bägge sidor av ”järnridån”.

Det tyska skadeståndet, som till att börja med uppskattades till 400 miljarder riksmark, krympte snabbt till en bråkdel i förhandlingarna.

Om man jämför med det ekonomiskt och socialt krisdrabbade Europa efter 1918 kan åren efter andra världskriget betecknas som en västgötaklimax. De farhågor man hyste för en ekonomisk storkris besannades inte. I gengäld startade det kalla kriget.

En av de forskare som i bred mening befattat sig med efterkrigsåren och Nordens relationer med övriga Europa och USA är Helge Pharo, professor i internationell historia vid Oslo universitet. Han är också redaktör för kvartalstidskriften Scandinavian Journal of History.

Helge Pharo forskar för närvarande om norsk utrikespolitik under efterkrigstiden på grundval av nytt arkivmaterial.

Hur stor var förstörelsen i Europa vid krigsslutet 1945?

– Ödeläggelsen var betydligt mera omfattande än efter första världskriget och sträckte sig över ett mycket större geografiskt område. Men det fanns ändå skillnader mellan olika områden. Tyskland var ju i stort sett ödelagt, de västliga delarna av Sovjetunionen var ödelagda, järnvägar, industriföretag, jordbruk, infrastruktur... I Tyskland var industriproduktionen nere på omkring 30 procent av förkrigsnivån, och det var stor ödeläggelse också i Frankrike och i Storbritannien.

Det var den största förödelsen sedan trettioåriga kriget i Europa?

– Ja, i vart fall på ytan, fast det var enklare att bygga upp Tyskland än man kunde föreställa sig. En stor del av infrastrukturen i Västeuropa var möjlig att återuppföra på relativt kort tid.

Var det lika lätt i Östeuropa?

– Östeuropa fick ju sina problem förstärkta i och med att Sovjet tog ut krigsskadestånd utöver den ödeläggelse som tyskarna hade vållat. Och regionens handel orienterades mot Sovjetunionen efter kriget, så Östeuropa fick problem i dubbel mening. Sovjet tog ut ungefär lika mycket av Östeuropa som amerikanerna gav till Västeuropa genom Marshallplanen.

Hur mycket tog segrarmakterna från första världskriget ut i krigsskadestånd av tyskarna denna gång?

– Medan Frankrike exploaterade sin zon hårt så blev de tyska skadestånden till USA och England ganska små. Dessa staters ledare insåg att konsekvenserna av hårda krav på Tyskland även skulle drabba dem själva. Om man skulle få med Tyskland i Europas ekonomi igen var det inte ändamålsenligt att ta ut så mycket i ersättning som man först blivit enig med ryssarna om.

– Däremot tog Sovjet ut stora skadestånd i form av utrustning och löpande produktion från sin tyska zon.

Men i Sovjetunionen var väl förstörelsen så mycket större?

– Ja, det är klart. Man hade knappast möjlighet att ta ut tillräckligt av Tyskland för att täcka den förödelse som vållats i Sovjetunionen.

Ryssarna tog också ut skadestånd av Polen, från de förutvarande tyska områdena?

– Ja, och även av Ungern och Rumänien. Men allt detta visade sig föga ändamålsenligt eftersom industriutrustningen lastades på järnvägsvagnar som sedan stod stilla. Man visste inte vad den skulle användas till. Eller också hade man inte kapacitet att montera upp den igen.

Som en följd av andra världskriget förlorade Europa omkring 20 miljoner människor. Vilka effekter hade det efter kriget?

– Befolkningsminskningen och de relativt små kullarna i arbetsför ålder innebar att sysselsättningsproblemet inte blev så stort som man hade föreställt sig från början. Från slutet av fyrtiotalet blev det direkt brist på arbetskraft. Då importerade vi ju stora mängder arbetare från Öst- och Sydeuropa, mest från Italien, och sedan från Främre Orienten.

Men då hade det kalla kriget börjat?

– Det råder väldigt skilda uppfattningar om det. Traditionellt anser man att det kalla kriget började 1946–47 då det som Churchill kallade ”järnridån” sänktes från Östersjön till Adriatiska havet och att denna sovjetiska expansion fordrade en västlig reaktion.

– Men sedan kom de s k revisionistiska historikerna i USA som hävdade att man kunde spåra upphovet till det kalla kriget tillbaka till andra världskriget och till bristande västlig vilja att acceptera legitima sovjetiska säkerhetsintressen i Östeuropa.

Förde Sovjetunionen en expansionistisk politik?

– Detta är ett säkerhetsdilemma om statsvetarna verkligen diskuterar. En stat kan mycket väl bli uppfattad som expansionistisk även om den är upptagen med att säkra sina egna intressen. Men det var knappast onaturligt att väst uppfattade Sovjet som expansionistiskt. Röda arméns styrkor blev stående som ockupationstrupper i de östeuropeiska länderna. Och en kupp med i vart fall underförstått sovjetiskt stöd ägde rum i Tjeckoslovakien i februari 1948.

– Men frågan är om detta var en medveten expansion, om det var ett försök att trygga sovjetiska intressen, eller om det helt enkelt var så att västmakterna hade för liten handlingskraft i förhållande till Sovjetunionen från 1945 (varigenom ett tomrum skapades som sovjetryssarna utnyttjade). Det kan vi inte avgöra förrän den dag vi får fram verkliga studier baserade på sovjetiskt internt arkivmaterial.

Men i krigets slutskede slöts ändå ett avtal för att legitimera Sovjetunionens positioner?

– Ja, vi har procentavtalet från Moskva i oktober 1944, där Churchill och Stalin – utan Roosevelts fulla välsignelse men med ett slags acceptans – fördelade inflytandet i de östeuropeiska länderna. Churchill och Roosevelt såg detta som inflytelsesfärer, som skulle vara kriget ut och fram till fredsavtalen.

– Jag tror att västmakterna tänkte sig detta som temporära maktfördelningsinstrument. De blev i och för sig bekräftade av vapenstilleståndsavtalen, där ju Sovjet fick det dominerande inflytandet i alla de östeuropeiska länderna genom förklaringen om det s k befriade Europa på Jalta. Det var en deklaration som skulle säkra demokratin men saknade effektiva medel att tillförsäkra att utvecklingen verkligen gick i den riktningen.

– Man kan säga att vapenstilleståndsavtalen i Östeuropa var stöpta i samma form som liknade avtal i Italien, där västmakterna hade etablerat sitt dominerande inflytande under övergångstiden mellan krig och fredsavtal.

Förstod inte västmakterna att denna temporära struktur skulle bli varaktig?

– Det gjorde nog många, både på brittisk och amerikansk sida. Och jag tror inte att man gick positivt in för den. Men man accepterade den mer eller mindre stillatigande genom att inte insistera på arrangemang som skulle säkra västligt inflytande i de östeuropeiska länderna.

– Och det tror jag säkerligen berodde på att västmakterna inte ansåg det tillräckligt viktigt. Östeuropa var inte något centralt område för västmakterna efter kriget. De var inte villiga att riskera något som de uppfattade som en möjlighet att upprätta en acceptabel stormaktsrelation till Sovjet under efterkrigstiden. En sovjetisk kontroll av Östeuropa skulle inte spela någon avgörande roll för maktbalansen i Europa. Däremot var det avgörande vem som skulle kontrollera Tyskland. Det var det tyska problemet som var det viktiga, inte det östeuropeiska.

Fanns det verkligen några tecken på att Sovjet ville expandera utöver de positioner man hade erhållit vid krigsslutet?

– Tjeckoslovakien var en möjlig indikation; pakterbjudandet till Finland i februari 1948 kunde tolkas som en expansion genom att Sovjet ville öka den inflytelsesfär de hade etablerat; och i väst fruktade man att ryktena om ett pakterbjudande till Norge var ytterligare ett tecken på expansion.

– Men i det stora hela måste man säga att sedan den sovjetiska sfären var etablerad i Östeuropa förde Stalin en relativt försiktig politik – möjligen med undantag av Berlin. Blockaden av Berlin skapade ju en spänning som väldigt lätt kunde ha fört till krig...

Om vi går tillbaka till 1945 var alla ekonomier från Moskva till Washington inställda på krigsproduktion. Hur skedde omställningen till fredlig verksamhet?

– Det gick anmärkningsvärt snabbt i de flesta länder. Efterfrågan var enorm både i Västeuropa och USA, så det blev inte några problem med arbetslöshet som efter första världskriget. Den stora ödeläggelsen innebar dock att normala handelsmönster ödelades. Det som andra europeiska länder hade köpt i Tyskland måste de nu köpa i USA. Och det hade de inte dollarreserver nog att göra.

– Men industriproduktionen i Tyskland, Frankrike och Nederländerna var redan 1947–48 uppe på samma nivå som före kriget! När omställningsfasen var över drabbades emellertid de europeiska länderna av väldiga problem. Det skapade ett bilateralt handelsmönster med importkvoter. Omställning nummer två – till ett normalt handelsmönster – kunde inte genomföras jämsides med sociala välfärdsreformer och ökad levnadsstandard. Övergången till en friare handelsordning kunde bara lösas med den amerikanska hjälpen, med Marshallplanen...

Vilken roll spelade Marshallplanen?

– Marshallplanen gjorde det möjligt för amerikanerna att trycka på för att få bort de bilaterala handelshindren. Det var möjligt att köpa matvaror men också industriella kapitalvaror, olja och kol, vilket hade varit svårt att köpa utan dessa gratisdollar.

– I absoluta tal var Marshallplanen emellertid marginell. Men den bidrog till att underlätta hävandet av den direkta dollarbristen som blev dramatisk 1947. I vissa länder utgjorde den en betydande andel av investeringarna. Först och främst var den viktig för att skapa ett europeiskt samarbete och bidra till återuppbyggnaden av Tyskland. Västtyskland blev reintegrerat i den västeuropeiska ekonomin.

Parallellt med den snabbt ökande antikommunismen i väst gjorde två starka arbetarregeringar, de i England och i Frankrike, genomgripande förstatliganden i sina ekonomier. Varför var de så viktiga?

– Det viktigaste i Europa efter andra världskriget var erfarenheterna från kriget och behovet av att organisera världen. Därtill kom mellankrigserfarenheterna som visade ett behov av en starkare statlig ekonomisk roll. Det privata näringslivet ansågs inte ha varit kapabelt att på egen hand lösa sysselsättningsproblemet. Därför var det nödvändigt att staten tog rodret både av tillväxtskäl och av styrningsskäl och för att kunna administrera en bättre fördelning av välfärdsprogrammen.

– Nationaliseringarna var en reaktion mot såväl sociala orättvisor som mot kriserna i det kapitalistiska systemet under mellankrigstiden. Detta hade inte kunnat tillförsäkra en tillräcklig tillväxttakt i ekonomin.

Det brukar sägas att det tyska undret var möjligt därför att så mycket av industrikapaciteten förstördes under kriget, vilket tvingade fram en modernisering. I Storbritannien var läget det helt motsatta.

– Det ligger något i det: man fick en väldig modernisering i Tyskland. Inte minst gäller detta bilindustrin. Ett annat viktigt moment var att tyskarna inte hade något försvarssystem före 1955, medan britterna drogs med en militärbudget på hela sju till tio procent av bruttonationalprodukten under samma period. Detsamma gäller för Frankrike. Alla de tre västliga stormakterna hade väldigt stora försvarsutgifter – som Tyskland slapp undan.

Vi konstaterade att de tyska skadeståndsbetalningarna inte alls var lika omfattande efter andra världskriget som efter det första. Men man förbiser här att segrarmakterna tog över högkvalificerad arbetskraft och forskning från det forna Nazityskland. Och samtliga tyska patent!

– Det är sant, amerikanerna tog över enormt många patent från Tyskland. Det har skrivits ganska mycket under det senaste decenniet om ryssarnas och västmakternas expropriering av tyska vetenskapsmän och tyska patent. Det gällde ju bl a rymdforskningen med Wernher von Braun. Men lika viktig är den kemiska industrin, där tyskarna före kriget hade ett internationellt försprång – som amerikanerna nu kunde inhämta...

– Man kan förstås inte uttrycka detta i reda pengar. Men kanske var detta ändå den viktigaste delen av skadeståndet för västmakterna. De räknade med att om de tog ut andra delar av skadeståndet så skulle de tvingas pytsa in pengar i Tyskland senare.

Folke Schimanski är journalist på Sveriges Radio och medarbetare i Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 3/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också