Läs också

Kampen om ekarna

I väntan på krig eller återförening

Koreahalvön har kallats världens krutdurk. På båda sidor gränsen mellan Nord- och Sydkorea, den demilitariserade zonen, står sammanlagt mer än en miljon

25 maj 2001 av Monica Braw

Koreahalvön har kallats världens krutdurk. På båda sidor gränsen mellan Nord- och Sydkorea, den demilitariserade zonen, står sammanlagt mer än en miljon soldater, ständigt krigsberedda. Förhandlingar om en verklig fred efter Koreakriget 1950–53 har aldrig kommit någon vart. Först nu i sommar accepterade Nordkorea inledande samtal om att starta förhandlingar, med Kina vid sin sida, både med Sydkorea och USA.

Varför Nordkorea äntligen sagt ja till sådana samtal är okänt, liksom så mycket annat om denna världens mest isolerade stat. Samtidigt kommer det nästan dagligen rapporter om svält i Nordkorea. Det spekuleras i om ledaren Kim Jong Il, son till Kim Il Sung, verkligen kan behålla makten, ja till och med om Nordkorea kan fortsätta som världens enda kvarvarande stalinistiska stat eller ens som statsbildning.

Kanske har tiden för återförening mellan Nord och Syd äntligen kommit. Men fruktan är stor för att den ska ske genom ett desperat krig.

Få skandinaver har så djupa kunskaper om Korea som norrmannen Geir Helgesen. Han är forskare vid NIAS, Nordiska Asieninstitutet, i Köpenhamn. Han arbetar med flera forskningsprojekt rörande Korea och skriver också dess historia i Danmarks Nationalencyklopedi. Han kom i somras tillbaka från ännu en resa till Sydkorea, som han har besökt många gånger. I början av 80-talet reste han flera gånger till Nordkorea. Hans syn på vad som händer i de två grannstaterna grundar sig därför på både korta och långa historiska perspektiv.

I Korea förklarar man ofta landets svårigheter med att hänvisa till dess geografiska läge, inklämt mellan stora och starka stater som Kina, Ryssland och Japan. Man brukar tala om Korea som den lilla räkan mellan de stora valarna.

– Ja, det är ju ett älskat talesätt där. Men jag tror faktiskt att det verkliga problemet finns begravet i Korea. Korea har i historisk tid alltid haft en storebror eller en far att se upp till. Kina har i tusentals år stått som modell. Konfucianismen och buddismen kommer från Kina. Det har funnits en tendens till att vilja ha en modell att se upp till.

– Efter delningen blev modellen för Nordkoreas del Sovjetunionen och Kina, medan det blev USA för Sydkoreas del. Japan är både en skräckbild och en modell. Internationella förhållanden spelar onekligen en stor roll, men problemet finns ändå på den koreanska halvön.

Kina har alltid haft inflytande på Korea. Redan före buddismens ankomst på 300-talet e Kr hade de äldsta koreanska statsbildningarna kontakter med Kina. I själva verket har det aldrig funnits någon total avskärmning från den stora grannen. Än i dag bor det många koreaner på den kinesiska sidan av gränsen. Koreansk kultur är påverkad av kinesisk, och än i dag skriver man i Sydkorea delvis med kinesiska skrivtecken, trots att kung Sejong på 1400-talet tog initiativet till ett helt koreanskt, och mycket användbart, skriftsystem, hangul.

– Kina står som en kulturhistorisk förebild. I skolan lär man sig att Kina är Kulturens, all kulturs, vagga. Att Kinas ledare sedan 1949 varit kommunister ses inte som något speciellt betydelsefullt i det antikommunistiska Sydkorea. Man ser mera Kina som en kontinuitet, där dagens Kina är arvtagare till den kinesiska kulturen. Man är fullständigt övertygad om att Kina kommer att utveckla sig och bli starkare och starkare, en makt inte bara i Asien utan i hela världen.

I historien var Korea länge känt för sin isolering. Fram till 1890-talet, när Kina, Japan och Ryssland förde krig om bland annat inflytandet i Korea, kallades landet i Väst ”The Hermit Kingdom” (eremitkungadömet) därför att det var så slutet och okänt. Sedan tvingades det, inte minst av Japan, att öppna sig. I slutet av 1800-talet pågick en maktkamp mellan Kina, Ryssland och Japan där Korea kastades fram och tillbaka. Kina gjorde anspråk på överhöghet. För Japan var Korea en språngbräda mot fastlandet, som så småningom ledde till erövringen av Manchuriet. Det blev till den japanska lydstaten Manchukuo, och till vidare japanska erövringar i Kina.

Ryssland såg Korea som slutstationen i den väldiga expansion som dragit fram genom hela Sibirien. Två krig utkämpades om bland annat Korea: mellan Japan och Kina 1894–95 och mellan Japan och Ryssland 1904–05. Japan vann båda två. Segern i det rysk-japanska kriget var en världshistorisk händelse, eftersom det var första gången en asiatisk makt besegrade en europeisk stormakt. Det gav också hopp till självständighetsrörelserna i Finland och Polen, eftersom det visade att det mäktiga Ryssland kunde besegras. Men det var det kanske blodigaste kriget dittills i historien, och det inleddes med en japansk-rysk drabbning vid Chemulpo utanför Söul.

Det stolta men outvecklade kungadömet Korea kunde inte stå emot den växande stormakten Japan. Förödmjukelse följde på förödmjukelse. Drottningen mördades 1895 och kungen flydde 1896 till den ryska ambassaden i Söul. Efter rysk-japanska kriget fick Japan formellt kontrollen över koreansk utrikespolitik, åstadkom 1907 att kung Kojong abdikerade och gjorde 1910 Korea till japansk koloni, en koloni som fick leverera råvaror, soldater, arbetskraft, ja till och med prostituerade som sändes vidare till japanska trupper i krig i Sydostasien. Först 1945 blev Korea fritt från Japan i samband med den japanska kapitulationen i andra världskriget.

En av dem som besökte detta då så okända land var Sven Hedin. Han berättade om en korearesa i boken Chang Kai-shek – Marskalk av Kina (1939). 1908 mottogs han av den japanske ståthållaren furst Hirobumi Ito, som sedermera blev ihjälskjuten av en koreansk frihetskämpe.

”Han sade mig att Japan skulle växa till ett av världens största imperier, att östra Sibirien skulle besättas ända till Baikalsjön och att koreanska folket skulle dö ut”, mindes Hedin.

Även om Korea sedan återuppstod som ett land fritt från japaner, har man aldrig kunnat glömma det. Utanför Söul finns det ett museum speciellt ägnat det japanska förtrycket. Alla över sextio år kan japanska eftersom de tvingades lära sig det, och minsta skolbarn blir upplyst om den delen av historien.

I dag skulle man kunna kalla Nordkorea för eremitstat. Landet delades mellan Nord och Syd när andra världskrigets segerherrar, i det här området USA och Sovjetunionen, skulle komma överens om inflytande i efterkrigsvärlden. Nordkorea blev snabbt kommunistiskt under ledarskap av en hjälte från motståndskampen mot japanerna, Kim Il Sung.

Men tvivel har alltid rått om att den Kim Il Sung världen i så många år såg förgudligad i Nordkorea verkligen var denna frihetshjälte. Rykten om att han till exempel skulle ha varit en korean vem som helst som plockats upp av ryssarna och satts in som ledare under Kim Il Sungs namn har alltid florerat, speciellt i det antikommunistiska Sydkorea.

Sedan arkiven i det tidigare Sovjetunionen har blivit mera öppna, har mycket information om Korea också kommit ut. Helgesen berättar om ryska historiker och andra forskare som tagit på entreprenad att tjäna stora pengar i Sydkorea på föreläsningar grundade på dessa historiska arkiv.

Frågan om Kim Il Sungs identitet är ännu inte löst, tre år efter hans död...

– Vi vet inte om den vi kände som Kim Il Sung var en svindlare. Men om vi talar om politiskt ledarskap, måste man erkänna att Kim Il Sung var en stor ledare för Nordkorea. Oavsett vad man tycker om hans ideologi och politik var han en stor koreansk ledare. Han stod i spetsen för Nordkorea under hela efterkrigstiden, och det fanns inga utländska trupper i landet. I Sydkorea däremot är utländska trupper stationerade och militärer har haft makten i flera omgångar. Där har det inte funnits något ordentligt ledarskap. Kim Il Sung levde i högre grad upp till uppfattningen om en koreansk ledare än någon i Sydkorea gjort.

Vad är då en god ledare?

– Jag tror man måste säga att politik utan ett moraliskt perspektiv är otänkbart i koreanska sammanhang. Det har enormt mycket att göra med konfucianismens inflytande. Beträffande makt och ledarskap påpekar Lin Yutang, som skrev om kinesisk filosofi för västerlänningar, att man i Väst fruktar makten. Den är potentiellt negativ och dålig. Den måste hela tiden kontrolleras, brytas, balanseras. Därför finns till exempel i den amerikanska konstitutionen ”checks and balances” (makten uppdelad på verkställande, lagstiftande och dömande). Men i Östasien betraktas makten som potentiellt god. Man är inte rädd för mäktiga ledare. Man letar efter dem, eftersom man tror på möjligheten av att de ska ha medkänsla och kärlek till de människor de är satta att styra.

Är detta en av de punkter där du anser att Nord- och Sydkorea är lika?

– Ja. Den starka och goda ledaren är, tror jag, något mer än vissa östasiatiska makthavares ideologi av i dag. Det är en ideologi som står befolkningen nära. Den är inte något som uppkommit i detta århundrade, utan en förståelse av makten som går tillbaka på Konfucius.

Har den betydelse för Koreas delning?

– Ja. Ingen koreansk ledare, som vill ha stark makt, kan nöja sig med att regera över enbart en del av landet. Det hänger samman med hur man uppfattar nationen. Och där är Nord- och Sydkorea fortfarande lika. Man utgår från att familjen är modell i varje organisationsform, från byar, skolor och företag till politik. På samma sätt som familjen har en enda far, och inte två, så ska landet ha en enda ledare, som spelar faderns, den starke och mäktige faderns, roll. Landet är i princip en stor familj. Med en sådan uppfattning är det omöjligt att acceptera att nationen är delad i två. Det är helt enkelt emot naturens ordning och kulturens ordning att skapa en sådan delning.

– Det kalla kriget är historia nu. Men Korea är faktiskt det enda land i världen där man till synes inte har reagerat på det. Korea är delat, i en kommunistisk och en liberal demokratisk del. Delningen beror, enligt min uppfattning, nämligen inte så mycket på kampen mellan dessa två politiska system som på olika gruppers kamp om den politiska makten. Det är en kamp som inte bara gäller Nord och Syd, och inte bara dagens Korea.

– Om man ser till historien var Korea redan från vår tideräknings början till det sjätte århundradet uppdelat mellan olika dynastier. Det kallades de tre konungarikenas tid. Koguryo låg i norr och gick ned till den 39:e breddgraden, att jämföra med våra dagars Nordkorea som tar slut vid den 38:e breddgraden. I söder låg Paeckche i sydväst och Silla i sydöst. Än i dag är förhållandet mellan de sydkoreanska provinserna Cholla och Kyongju-Taegu väldigt tillspetsat.

– Det är denna kamp mellan regionerna i kombination med idén om en enda far, en enda stark ledare, som gör delningen av Korea så svår att upphäva. Precis som i en familj får man väldiga motsättningar och ett hat av den sort som kan utvecklas mellan enskilda människor som älskar varandra.

Geir Helgesen berättar ett exempel ur vardagen: en universitetsprofessor låg under sin studenttid inkallad vid gränsen mot Nordkorea. I skolan hade han fått lära sig antikommunism, som satt mycket djupt. Han stod så och tittade in över Nordkoreas gräns med kikare och fick se några bönder i risfälten där. De såg precis likadana ut som dem han sett i Sydkorea, i samma kläder. Han blev chockad. ”Jag hade väntat mig att se några monster och så var de likadana människor som vi”, sa han. Men strax därpå blev han ännu mera chockad, för han kom att tänka på hur han, en bildad människa, hade kunnat tro att nordkoreanerna var monster. Så djupt sitter indoktrineringen, och så svårt är det för nord- och sydkoreaner att acceptera varandra, fast de också tänker på alla koreaner som en enda familj.

Kan då Syd- och Nordkorea återförenas? Det är ju inte bara frågan om den önskan till återförening som alla koreaner alltid bedyrar finns. Det är också fråga om mycket krassa politiska och ekonomiska bedömningar. Sydkoreanerna har med spänt intresse följt Tysklands återförening, och den måste väl, åtminstone ekonomiskt, ha gjort dem tveksamma?

– Tyskland hade inte som Korea denna ideologi om familjen, om den ofrånkomliga samhörigheten på grund av blodsband. Denna ideologi, som funnits under hela dess historia, skapar ett stort behov av återförening, oavsett vad det kommer att kosta. Man tänker också på vad det kostar att hålla staterna åtskilda, främst i form av militära utgifter. För chaebol, storkoncernerna, i Sydkorea är Nordkorea dessutom en mycket lockande investeringssfär.

Men återföreningen är inte enbart en koreansk angelägenhet. Det är också ett storpolitiskt problem som handlar om strategiskt inflytande i regionen. Koreakriget för snart femtio år sedan är fortfarande kontroversiellt, inte minst frågan om vem som startade det. I Väst var det länge en oemotsägbar sanning att det var Nordkorea som inledde kriget med Sovjetunionens goda minne eller till och med på dess uppmaning. Inom kommunismen såg man det givetvis som ett utslag av amerikansk imperialism. Sedan framträdde västerländska revisionistiska historiker. Till dem hör I F Stone och Bruce Cumings. De hävdade att det egentligen inte spelar någon roll vem som avfyrade de första skotten, eftersom situationen på Koreahalvön var så eldfängd.

Vilken är uppfattningen nu, när de sovjetiska arkiven har öppnats?

– Nu råder det nog inget tvivel om att Nordkorea var landet som startade kriget. Men det står också klart att det rådde en krigssituation på Koreahalvön, och att det lika bra kunde ha varit Sydkorea som hade inlett sammandrabbningarna. Det viktiga är inte att beskylla Nordkorea för att vara den som startade kriget, utan att situationen var så omöjlig. Och det är västmakterna och det tidigare Sovjetunionen som har stort ansvar för att kriget bröt ut. De skapade delningen efter andra världskrigets slut utan att ha klart för sig vad de egentligen ville göra med Korea. Tiden fick utvisa vad som skulle ske. Det var det katastrofala.

Blir det ett nytt Koreakrig?

– Nej, det tror jag faktiskt inte. Koreaner har en kolossal träning i ”brinkmanship”, att balansera på avgrundens brant. Språkbruket är mycket aggressivt, speciellt från nordkoreanernas sida. De hotar att dränka sydkoreanerna i ett blodhav och liknande. Men sydkoreanerna tar det för vad det är värt. Språkbruket skrämmer inte även om de kan frukta Nordkorea och dess militära kapacitet.

– Korea har genom historien varit mera isolerat än till exempel Japan och Kina. Det har behållit mera av sitt ursprung, men också av ett slags oförsonlighet i umgänget med omvärlden, som kanske slipas av om man har mycket att göra med andra.

– Jag tror att Korea inom en överskådlig framtid blir en enda stat, en stark stat med 70 miljoner människor, som kan ändra maktbalansen i Östasien.

Monica Braw, fil dr i historia, har följt Korea som journalist sedan 1969 och var Svenska Dagbladets korrespondent i Östasien 1983–93. Hon har också skrivit ett tiotal böcker, både fack- och skönlitteratur.

Fotnot. Konfucius levde i Kina 551–479 f Kr. På grundval av hans läror sammanställdes skrifter som gav ledning för hur människan bäst ska leva ett moraliskt och rättfärdigt liv och skapa en social ordning.

Publicerad i Populär Historia 4/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också