Aleksandr Solzjenitsyn avslöjade Gulag
Före detta lägerfången Aleksandr Solzjenitsyn fick nobelpriset för sina skildringar av slavlägrens helvete.
Aleksandr Solzjenitsyn efter att ha tvingats bort från Sovjetunionen 1974.
Den 25 februari 1956 höll Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov det så kallade avstaliniseringstalet på 20:e partikongressen i Moskva. De utländska delegaterna, däribland det svenska kommunistpartiet, var inte bjudna till det slutna sammanträdet. Först två månader senare fick de svenska kommunisterna ta del av Chrusjtjovs tal men beslöt att det skulle hemligstämplas. Enligt kommunistledaren Hilding Hagberg var alltihop ”en förbannat otäck historia”. Ju mindre partikamraterna fick veta, desto bättre.
Talet skulle hållas hemligt
Någon bandinspelning av talet existerar inte. Det var aldrig meningen att de försiktiga sanningarna om Stalintidens terror skulle spridas vidare. Chrusjtjov, som själv hade deltagit i terrorn, ömkade typiskt nog mest för höga partimedlemmar som fått sätta livet till. Det utmärkande för det sovjetiska skräckväldet – som påpekats av flera framstående forskare som till exempel Richard Pipes – var att det var vanligt folk – arbetare, bönder och hantverkare – som utgjorde kommunismens huvudfiender.
Först på det sovjetiska kommunistpartiets 22:a kongress 1961 medgav Chrusjtjov att det verkligen rörde sig om ett massförtryck som ”hade drabbat enkla och hederliga sovjetiska medborgare”.
"En dag i Ivan Denisovitjs liv" först
Som en illustration till Chrusjtjovs avslöjanden, och med Chrusjtjovs personliga godkännande, publicerades ett år senare författaren Aleksandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Den korta romanen trycktes i tidskriften Novyj Mirs elfte nummer 1962 i en upplaga av 96 900 exemplar. Tidskriften försvann på några dagar – en klassiker om de ryska koncentrationslägerfångarnas liv hade fötts.
Tidskriftens namn betyder ”Nya världen” och det var verkligen en ny värld som öppnade sig. Solzjenitsyns skildring av en enda dag i en lägerfånges liv drabbade det sovjetiska samhället som ett hammarslag. Ivan Denisovitj erfarenheter av en fångenskap i förnedring och förtvivlan delades av miljontals sovjetmedborgare. För dem var det en gammal välbekant värld som öppnade sig. Få människor, i eller utanför Sovjetunionen, insåg att mästerverket var en sinnebild av hela det sovjetkommunistiska systemet.
Solzjenitsyn satt åtta år i läger
Solzjenitsyn var vad som på lägerslang kallades för en ”femtioåtta”, det vill säga dömd för politiska brott. Han avtjänade sina åtta år i olika läger runt om i Sovjetunionen och ”släpptes” i mars 1953. Därefter förvisades Solzjenitsyn till Sibirien ”för evig tid”. Sådana ”tilläggsstraff” var ofta beslutade redan när det officiella straffet förkunnades. Efter tre års förvisning benådades han, men åren i lägren och tvångsbosättningen kom att prägla hela Solzjenitsyns framtida författarskap. Nu blev Solzjenitsyn en ensam folkrörelse, ett historieinstitut, en nations samvete. En isbrytare.
Författaren Martin Walker har rätt när han i boken Jätten vaknar hävdar att En dag i Ivan Denisovitj liv ”bidrog till att radikalisera en hel generation”. Nu var anden ur flaskan. Språket begåvades med nya ord som ”dissident” och ”samizdat”, den flora av förbjuden litteratur som cirkulerade i det fördolda. Ett par årtionden senare skulle de krampaktiga slagorden heta ”glasnost” och ”perestrojka”. Men allt var politisk fåfänga. Solzjenitsyn hade öppnat Pandoras ask och den gick inte längre att stänga.
Under 1963 och 1964 publicerade Solzjenitsyn tre längre berättelser: Ett möte på Kretjetovka-stationen, Matrjonas gård och Till gagn för saken. Därefter förbjöds all publicering av denne Dostojevskijs och Tolstojs värdige efterträdare.
Växte upp under fattiga förhållanden
Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn föddes fredsåret 1918 i den nordkaukasiska kurorten Kislovodsk – staden är än i dag känd för sitt mineralvatten. Fadern hade överlevt första världskriget som frivillig vid den rysk-tyska fronten, men omkom kort därefter i en jaktolycka, ett halvår innan sonen föddes.
Barndomen var fattig. Solzjenitsyn tog studenten 1936 vid gymnasiet i Rostov vid Don och fortsatte vid Donuniversitetet med studier i matematik och fysik. På distans läste han filologi vid universitetet i Moskva.
Ända sedan tonåren drömde Aleksandr Solzjenitsyn om att bli författare. Men de litterära försök som han skickade in till tidskrifter refuserades obarmhärtigt. Detta var under den stora terrorns år. Som partilös kommunist ville han resa ett historiskt monument över den socialistiska revolutionen. Kriget kom emellan. Först 54 år senare kom Solzjenitsyn att förverkliga och avsluta sitt projekt.
Dömdes för antisovjetisk propaganda
År 1941 inkallades han och blev snabbt kapten i artilleriet – också på den punkten gick han i Leo Tolstojs fotspår. Han kämpade väl och dekorerades med medalj. Under krigets intensiva slutfas, i februari 1945, togs han till fånga – inte av tyskarna utan av sina egna – degraderades och dömdes till åtta års lägervistelse för ”antisovjetisk propaganda”. Han hade i brev till vänner och i sina dagboksanteckningar kritiserat Stalins krigsstrategi och personkulten kring den store ledaren.
Och Stalins krigsstrategi förtjänade sannerligen att kritiseras. Åren 1937-38 hade diktatorn bokstavligen huggit huvudet av hela Röda arméns ledning. Utrensningen var ödesdiger. Det stora antalet sovjetiska soldater som stupade under andra världskriget är värda all respekt och högaktning, men tyvärr var deras död inte alltid, som det i senare tider ibland framställts, en följd av glödande antinazism utan till stor del en följd av bristfällig militär ledning. Sällan har begreppet ”kanonmat” varit så befogat.
Specialläger för vetenskapsmän
Den första strafftiden tillbringade Solzjenitsyn i ett hemligt specialfängelse på ett forskningsinstitut utanför Moskva. Gräddan av den sovjetiska vetenskapens företrädare greps och skickades till sådana specialläger. Där återfanns storheter som flygplanskonstruktören Andrej Tupolev, rymdforskaren Sergej Koroljov, astronomer, statistiker som kommit fram till felaktiga resultat i folkräkningen samt flera hundra genetiker och biologer som motsatt sig charlatanen Trofim Lysenkos idéer om att ärftlighet inte bestämdes av gener utan kunde modifieras av miljöfaktorer.
Att döma av Solzjenitsyns roman Den första kretsen (utkom 1968) hade Gleb, författarens alter ego, redan som 16-åring insett att det var Stalin som mördat Leningrads populäre partichef Kirov för att denne kritiserat hans behandling av partioppositionen. Den första kretsen kunde inte publiceras i Sovjetunionen. Den hade 1964 antagits av Novyj Mir men stoppades av censuren. I stället kom den att cirkulera underjordiskt.
Sovjetunionens fiende nummer ett
Efter publiceringen av kärleksromanen Cancerkliniken (1968), där Solzjenitsyn jämförde sovjetsamhället med en cancersvulst, blev författaren utsedd till Sovjetunionens fiende nummer ett. Överallt, också från författarkollegor fick han veta: ”Ni har ett alldeles för bra minne.” Eller: ”Vad ni skriver är värre än Svetlanas memoarer.” (Stalins dotter Svetlana Allilujeva hade i sin amerikanska exil publicerat två självbiografiska böcker 1967 och 1969.) Författarnestorn Michail Sjolochov (nobelpristagare 1965) anklagade Solzjenitsyn och andra unga författare för att de ”befinner sig i makabert sällskap med CIA, de brutala vita gardena, de amerikanska senatorerna och avhopparen Svetlana Allilujeva”.
Nobelpriset trots motstånd
En utländsk författarkollega som 1958 belönats med Leninpriset, Sovjetunionens högsta litterära utmärkelse, kallade Solzjenitsyn i ett officiellt uttalande för ”kverulantisk”. Det var svensken Artur Lundkvist som på det sättet bagatelliserade Solzjenitsyns väldokumenterade avslöjanden av ett kriminellt politiskt system. Enligt litteraturforskaren Helmer Lång lyckades Artur Lundkvist år 1969 – året efter Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien – förhindra att den store ryssen fick nobelpriset. Men året därpå hade opinionen svängt bland akademiens ledamöter. Enbart Lundkvist, av de aderton, röstade mot.
Eftersom Solzjenitsyn inte vågade åka till Stockholm för att hämta priset – han var rädd för att inte tillåtas återvända till sitt älskade Ryssland – skulle överlämnandet ske på svenska ambassaden i Moskva. Svenska UD befarade dock att en sådan ceremoni skulle uppfattas som en antisovjetisk handling av sovjetledningen. Det krävdes en Vilhelm Moberg, intervjuad av DN-journalisten Jan Olof Olsson, Jolo, för att protestera mot utrikesdepartementets ”ömkliga uppträdande”.
Statsminister Olof Palme och ambassadör Gunnar Jarring enades om att priset skulle delas ut på ambassaden men utan mottagning för pristagaren och dennes vänner. En mottagning skulle kunna uppfattas som en politisk manifestation. Inte heller av denna tumme bidde det något.
Hämtade priset fyra år senare
Utesluten ur författarförbundet, belagd med publiceringsförbud, en landsförrädare, en paria, en icke-person som ständigt övervakades och trakasserades av KGB – allt detta gjorde att Solzjenitsyn slutligen tvingades lämna Sovjetunionen. Han hämtade personligen världens mest prestigefyllda litteraturpris med fyra års försening vid den stora nobelfesten 1974 i Stockholm.
I sitt gripande nobeltal påminde Solzjenitsyn om att ”det blev mig förunnat att överleva medan andra – kanhända med större talang och skicklighet än min – gick under”. Längre fram i talet heter det: ”En hel nationallitteratur blev kvar där, begravd inte bara utan grav utan till och med utan underkläder, naken, med en nummerlapp om tån.”
1994 återvände Aleksandr Solzjenitsyn till Ryssland. Full kunskap om Sovjetunionens trakasserier mot honom kommer vi aldrig att få. Alla 105 akterna – ”nog för att fylla en liten lastbil”, enligt KGB-chefen Vadim Bakatin, brändes upp i juli 1990.
Publicerad i Populär Historia 4/2006
Fakta: Stig Fredriksson – Solzjenitsyns kurir
En svensk journalist som betytt mycket för spridningen av Solzjenitsyns lägerböcker är Stig Fredrikson. Som TT:s korrespondent i Moskva i början av 1970-talet utförde han en modig insats som hade kunnat sluta illa.
Det var länge en väl förborgad hemlighet att det var den blygsamme och anspråkslöse Stig Fredrikson som smugglade ut Solzjenitsyns manuskript ur Sovjetunionen. Endast den som levt och bott i landet kan förstå vilka personliga risker som den svenske journalisten tog.
Han blev god vän med den store författaren men kunde aldrig skriva om det. 2004 utkom Stig Fredrikson med boken Alexanders kurir (Carlssons) som ger klarsynta inblickar i sovjetsamhället och i dagens Ryssland.
