Teodor Herzl och sionismen: Visionen om ett eget land
Idén om en judisk stat uppstod hos en enskild man, den ungersk-österrikiske journalisten Theodor Herzl. Under två intensiva månader 1895 skrev han Judestaten, som blev sionismens grunddokument. Den utlösande faktorn var Dreyfusaffären i Frankrike. Han berättar i sin självbiografi:
”Jag minns mig aldrig ha skrivit någonting i så upphöjd sinnesstämning som denna bok. Heine säger, att han hörde suset av örnevingar över sitt huvud, när han skrev vissa av sina dikter. Jag tyckte mig också förnimma ett sus över mitt huvud, när jag skrev boken. Jag arbetade dagligen på den tills jag blev alldeles utmattad; min enda rekreation bestod i att på kvällen höra Wagnermusik, särskilt Tannhäuser, en opera, som jag bevistade så ofta den gavs. Blott de kvällar, då jag ej besökte operan, tvivlade jag på riktigheten av mina idéer. ”
Han tänkte först bara låta privata vänner läsa skriften:
”När jag hade slutat min bok, bad jag en av mina äldsta vänner läsa manuskriptet. Medan han läste det, började han plötsligt gråta. Jag fann denna rörelse helt naturlig, eftersom han var jude; jag hade ju också många gånger gråtit medan jag skrev. Men till min bestörtning angav han ett helt annat skäl för sina tårar. Han trodde att jag hade blivit vansinnig, och som han var min vän, gjorde min olycka honom mycket sorgsen. Han gav sig iväg utan ett ord. Efter en sömnlös natt kom han tillbaka och försökte övertala mig att avstå från alltsammans, då var och en skulle anse mig för tokig. Han var så upprörd att jag lovade honom allt för att lugna honom.”
Theodor Herzl publicerade ändå Judestaten. Boken kom som en blixt från klar himmel. Överallt talades det om den. Den tyska pressen, både den judiska och den icke-judiska, skrev att Herzls idéer kom från en vettlös drömmare. I Ryssland fanns det sionister som delade hans dröm, men de hade aldrig hört talas om Herzl och visste inte vad de skulle tro. Herzl hade å sin sida heller aldrig hört talas om de ryska sionisterna.
Senare sa han att han aldrig hade skrivit ”Judestaten” om han hade känt till dem. Han hade känt sig driven att skriva om sina idéer i tron att han var först med dem – och det var denna starka känsla av nytänkande som gav dem en särskild kraft.
Theodor Herzl föddes 1860 i en välbärgad köpmannafamilj i Budapest. Han studerade juridik i Wien och blev juris doktor. Men hågen stod till att bli författare och han skrev mer för teatern än för de domstolar där han arbetade.
År 1891 fick han erbjudande från wientidningen ”Neue Freie Presse” om att bli korrespondent i Paris. Han accepterade, trots att han avskydde politik. Under åren i Frankrike inträffade 1894 Dreyfusaffären, som väckte enorm uppmärksamhet över hela Europa. Herzl bevakade rättegången.
Den judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus anklagades för att ha sålt militära handlingar till den tyske militärattachén i Paris. Bevis saknades, men en krigsdomstol dömde honom till degradering, livstids fängelse och deportation. På det berömda Marsfältet i Paris ställdes Dreyfus upp inför sitt regemente, medan tätt sammanpackade åskådarmassor rasande skrek: ”Död åt förrädaren.” Axelklaffarna och knapparna rycktes av hans uniform, och hans värja bröts sönder över hans huvud.
Processen satte lidelserna i svall. De franska antisemiterna krävde att alla judiska officerare skulle avlägsnas ur armén. Senare ställdes krav på att alla judar skulle utvisas ur Frankrike.
Efter många förvecklingar förklarades Dreyfus oskyldig 1906. Men processen visade den starka antisemitism som rådde i vida kretsar i Frankrike.
Theodor Herzl var från första början övertygad om Dreyfus oskuld och satte in rättegången i ett större sammanhang. Han skrev i sin dagbok:
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…
Till den dagen hade de flesta av oss trott att lösningen på den judiska frågan var att vänta genom människans gradvisa framåtskridande tolerans. Men om ett annars framstegsvänligt och högt civiliserat folk kan råka i ett sådant tillstånd, vad skulle man då kunna vänta av andra folk?”
Antisemitismen var utbredd i Europa i slutet av 1800-talet. Wien, Herzls hemstad, var ett särskilt starkt fäste. I dubbelmonarkin Österrike-Ungern, med dess våldsamma nationalitetsstrider, var det svårt att vara jude. Den värsta antisemitismen fanns dock i Östeuropa, särskilt i tsarernas Ryssland. Om antisemitismen skriver Herzl i Judestaten:
”Judefrågan existerar överallt, där judar lever i ett mera iögonfallande antal. Där den icke finns, där uppstår den genom invandrande judar. Helt naturligt flyttar vi dit, där man icke förföljer oss; genom vår blotta närvaro uppstår så förföljelse. Detta är sant, måste bli sant, överallt, även i högutvecklade länder – bevis Frankrike – så länge judefrågan icke är personligt löst. De arma judarna för nu antisemitismen till England, de har redan fört den till Amerika.”
Hans slutsats var lika enkel som revolutionerande: judarna måste ha ett eget land och en egen regering. Han var inte säker på var denna stat skulle ligga. Argentina var ett alternativ, Palestina – vid den här tiden del av osmanska riket – ett annat.
”Argentina är ett av världens bäst utrustade länder i fråga om naturliga rikedomar, det har ett ofantligt ytinnehåll, är glest befolkat och har tempererat klimat. Den argentinska republiken skulle ha stor fördel av att avträda ett territorium till oss.
Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser… Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt vore den stora symbolen för judefrågans lösning efter arton kvalfyllda århundraden.”
Herzl lämnade Paris och flyttade tillbaka till Wien. Han koncentrerade nu sina krafter på den sionistiska uppgiften. Till en början sökte han de rikas stöd, både bland judar och icke-judar. Men han lyckades inte övertyga dem. Han insåg att han inte kunde räkna med de välbärgade. ”Låt oss organisera våra massor genast”, sa han. Och så föddes den politiska sionismen.
Det första steget var att organisera en kongress. Den hölls i augusti 1897 i Basel i Schweiz. Detta var den första officiella internationella judiska sammankomsten i historien – och den var en enda mans verk. En judisk flagga och en nationalsång antogs. Och nu gällde Palestina.
”World Zionist Organisation” bildades med mål att skapa ”ett av lagen tryggat hem i Palestina för det judiska folket”. Begreppet sionism anspelar på berget Sion i Jerusalem, alldeles bredvid Klagomuren. Detta berg har efter förskingringen från 70 e Kr symboliserat judarnas längtan tillbaka.
Herzl skrev i sin dagbok: ”I Basel skapade jag den judiska staten. Om fem år kanske, och helt säkert om femtio, kommer alla att inse det. Om ni vill det, är det inte bara en dröm.”
Men motståndet var hårt. De ultraortodoxa judarna trodde att en judisk stat bara kunde upprättas av Messias. Miljoner andra judar hävdade att det var omöjligt att återupprätta en stat som hade förstörts ungefär 1800 år tidigare. Dessutom var Palestina långt ifrån någon behaglig plats att inrätta ett hemland på: det var ett fattigt, outvecklat och ogästvänligt hörn av det osmanska riket.
Avgörande var att intressera sultanen i Istanbul, vilket inte var lätt. Efter att stora mutor hade betalats ut till hans ämbetsmän fick Herzl träffa honom. Men sultanen var inte villig att ge officiellt tillstånd för sionisterna att bosätta sig i det Heliga Landet. År 1903 skedde en pogrom i ryska Kisjinev. Situationen för de ryska judarna blev alltmer förtvivlad. Just vid den tidpunkten erbjöd den engelska regeringen sionisterna ett landområde i Afrika, i det brittiskt kontrollerade Uganda, som ett hem för förtryckta judar. Herzl såg detta som en tillfällig lösning och accepterade engelsmännens erbjudande.
Men representanter för de ryska judarna vägrade följa hans linje vid den judiska världskongressen 1901. Herzl var förbluffad. ”Dessa människor har ett rep runt halsen”, sa han, ”och ändå vägrar de”. Ugandaplanen avslogs.
Herzl dog 1904. Han blev 44 år. Han brände ut sig för den sionistiska saken. Det hade gått nio år och sju månader sedan Dreyfus sändes till Djävulsön.
Chaim Weizmann var en framstående kemist och ledande jude i England (senare Israels förste president). Den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour frågade honom varför judarna vägrade godta erbjudandet om Uganda. Han hoppades övertala Weizmann att stödja planen, men istället övertygade Weizmann honom om att Palestina var enda möjliga hemlandet för judarna. Och stödet växte i den brittiska regeringen.
Men meningarna var delade bland judarna själva. Många trodde att en judisk stat skulle tas som förevändning för att försämra judarnas villkor i diasporan. Det som avgjorde saken var ett brev från USA:s president Woodrow Wilson, som i ett telegram till den brittiska regeringen framförde Amerikas stöd för sionismen. Den 2 november 1917 skrev Balfour ett brev till lord Rothshild, den ledande judiska representanten i England:
”Hans majestäts regering betraktar med välvilja upprättandet av ett nationalhem för det judiska folket i Palestina...” Balfourdeklarationen var född.
Men ingen visste vad ”nationalhem” betydde. ”Det judiska folket” var ingen juridiskt erkänd grupp någonstans. Det fanns inte ens ett land som hette ”Palestina”, bara ett distrikt i södra Syrien, som vid tiden för Balfourdeklarationen fortfarande var turkiskt.
Men sedan brittiska trupper under lord Allenby samma år besegrat turkarna i Palestina blev läget ett annat.
År 1920 godkände Nationernas Förbund Palestina som ett brittiskt mandat. Två år senare skrevs Balfourdeklarationen in i mandattexten. Den blev nu en del av den brittiska och internationella politiken. Men Palestinas befolkning bestod till största delen av muslimska araber, som ville bilda en egen arabisk stat. De ansåg att Balfourdeklarationen var ett svek mot dem och de fruktade att sionisterna skulle göra Palestina till en judisk stat.
Britternas linje var dock att bilda en palestinsk stat, där judar och araber samarbetade. Detta visade sig totalt omöjligt, så engelsmännen fortsatte att styra.
Britternas villkor uttrycktes i en vitbok, som publicerades i maj 1939. Den deklarerade: ingen delning av landet. Inom 10 år skulle en självständig palestinsk stat bildas. Under den tiden skulle judar och araber ta mer och mer del i administrationen och den judiska invandringen begränsas till 75 000 under de kommande fem åren. Efter det skulle ingen ytterligare invandring få ske utan arabernas tillåtelse. Förslaget förkastades av både judar och araber.
Men den sionistiska målmedvetenheten hade växt i takt med den ökande invandringen. Mellan åren 1922 och 1939 hade den judiska befolkningen ökat från 83 790 till 445 457 (motsvarande 30 procent av befolkningen). Tel Aviv hade blivit en helt judisk stad med 150 000 invånare. På grund av förföljelserna i Europa kom många illegalt.
Britterna tillämpade vitboken skoningslöst, också under andra världskriget. Trots att miljontals judar mördades i Europa fick inte mer än 1 500 personer i månaden tillstånd att komma till det Heliga Landet.
Våldet ökade på både arabisk och judisk sida. En hemlig judisk armé Haganah (”försvar”) bildades 1920. Fram till 1936 var armén inriktad på försvar men blev sedan mer aggressiv med britternas goda minne.
Också Irgun Zvai Leumi (nationella militära organisationen) bildades. Med den polske flyktingen Menachem Begin i spetsen hävdade Irgun att britterna hade förrått den sionistiska idén och bekämpade engelsmännen. Bland
annat sprängdes en del av det brittiska högkvarteret på hotellet King David i luften. Ytterligare en grupp bildades, ”Sternligan”, vars ledare Abraham Stern dödades av brittisk polis under en raid 1942.
FN:s generalförsamling röstade i maj 1947 för att skapa en ”Speciell kommitté för Palestina”, som skulle presentera en lösning på problemet. När kommittén anlände till Palestina bojkottades den av araberna medan judarna samarbetade.
Kommittén kom fram till att enda lösningen var en delning av landet. Jerusalem skulle stå under FN:s förvaltarskap. Den 29 november godkände FN:s generalförsamling förslaget med vissa modifieringar.
De arabiska företrädarna sa nej, de judiska accepterade. Och FN-beslutet var en klar sionistisk seger. Den israeliska staten fick ett territorium som var mindre än vad företrädarna krävt, men som var mycket större än vad antalet judar i förhållande till araber i Palestina motiverade.
44 år efter Theodor Herzls död blev hans vision verklighet. Den 14 maj 1948 utropade David Ben Gurion staten Israels självständighet i Tel Avivs museum. Bakom honom hängde ett porträtt av Theodor Herzl.
Samma natt anfölls Israel av sina grannar.
