Människan Marx

Till det yttre framstod han som en självklar revolutionär och bråkmakare. Hans huvud kunde liknas vid ett lejons, hans gestalt vid den givne folkledarens. Ha

25 juni 2002 av David Wästerfors

Till det yttre framstod han som en självklar revolutionär och bråkmakare. Hans huvud kunde liknas vid ett lejons, hans gestalt vid den givne folkledarens. Han beskrevs som tyrannisk, impulsiv och gränslöst självsäker. Med tjockt svart hår och frodigt skägg hade han lätt för att både entusiasmera och skrämma. Hans korpsvarta man var en symbol och en kraftkälla, en utmaning och en signal – just så skulle en profet se ut. År 1852 rapporterade en preussisk spion i London: Karl Marx rakar sig aldrig.

Samtidigt levde denna kommunismens ökände tänkare ett vardagligt liv bland böcker och borgerliga bohemer, inte enbart i kamp för revolution utan också i kamp mot sjukdom och död, mot skriande pengabrist och ständiga fiender.

Som arbetarrörelsens mest inflytelserika tänkare blev Karl Marx en ikon under 1900-talet – en gud i Sovjetunionen och en demon i väst. Från början måste han ha varit en människa. Men vem?

Karl Marx var en sekulariserad jude från den mestadels katolska staden Trier i det lutherska Preussen. Han föddes 1818 och hans barndom anses relativt okänd. Fadern hette Hirschel men lät döpa sig och bytte namn till Heinrich. Han kom att beklaga Karls intresse för filosofen Hegel och förfära sig över att han övergav sina studier i juridik. Modern Henriette var ständigt orolig för Karls renlighet och ordning. Hennes brev andas tidstrogen omsorg: ”Skrubba dig, min käre Carl, med tvål och svamp varje vecka.”

Men Karl Marx livsstil var som tagen från en annan värld. Hans bränsle var öl och billiga cigaretter, hans livslust filosofi och eldiga diskussioner. I Trier blev han ordförande i kroggillet där huvudsyftet var att supa sig full så ofta och så våldsamt som möjligt. Sådana vanor höll i sig. Avgångsbetyget från Bonns universitet lovordade visserligen hans akademiska talang men anklagade honom också för busliv och fylleri. Han kom aldrig hem under loven, svarade nästan aldrig på föräldrarnas brev och slösade bort deras pengar. Under sin tre år vid universitetet i Berlin var han ofta skuldsatt och sällan på plats i föreläsningssalen. När fadern dog 1838 närvarade inte Karl vid begravningen. Karl Marx hade lämnat sin familj och dess ideal bakom sig.

Men en länk till hemstaden fanns kvar. I Trier hade Karl Marx träffat sitt livs kärlek – adelsdamen Jenny von Westphalen. Hon hade övergivit sin officielle fästman och förlovat sig med Marx 1836. Trolovningen blev lång men Jenny – som beskrivits som ett barn av romantiken – väntade på honom. Att välja en luspank jude med ryckiga inkomster ansågs mycket djärvt för en kvinna med hennes bakgrund.

I Berlin bildade sig Marx efter egen nyfikenhet snarare än universitetets principer. Som en utflykt i den skönlitterära världen skrev han till och med en humoristisk roman och ett drama. Även senare i livet genomsyrade språk och skönlitteratur hans tillvaro, inte minst den engelska litteraturen. Enligt svärsonen Paul Lafargue ägnade sig Marx och hans familj åt en formlig kult av Shakespeare och hans dramer. Döttrarna kunde flera av Shakespeares spel utantill och Marx kryddade sina egna skrifter med Shakespeare-citat och jämförelser med Shakespeares spel. Alla i Marx hushåll tvingades leva i en strid ström av anspelningar på engelsk litteratur.

Filosofen Hegel blev en portalgestalt i Karl Marx bildning. Från Hegel hämtade han den så kallade dialektiken – läran om motsatsernas spel – men vidareutvecklade den i radikal och kritisk riktning.

Just sådana Hegel-tolkningar kom att bli farliga i Berlin. Efter Fredrik Vilhelm IV:s tronbestigning 1840 tilltog förföljelserna av oliktänkande. Karl Marx drog sig undan till sin kammare och skrev på sin avhandling – en teoretisk utläggning om ”differensen mellan den demokritiska och den epikureiska naturfilosofin”. Avhandlingen skickade han sedan till universitetet i Jena där examina ansågs utfärdas utan fördröjning eller närmare diskussion. Och mycket riktigt, efter nio dagar promoverades Marx till doktor 1841.

Det kommande året pendlade Marx mellan Bonn, Trier och Köln utan vidare framtidsplaner. I Bonn tillbringade han en tumultartad sommar med att supa och galoppera på gatorna på en åsna tillsammans med vännen Bruno Bauer, teolog och filosof och radikalt sinnad såsom Marx. De skrev också en skämtsam pamflett mot Hegel även om Marx vid det här laget hade börjat överge sitt intresse för filosofi för att istället ge sig i kast med samhällsfrågor. Han tog sig till Köln och den nyligen grundade Rheinische Zeitung, en liberal tidning där han blev skribent och redaktör.

Det journalistiska arbetet disciplinerade Karl Marx. Han tvingades nu göra slag i saken och sätta sig in i politik och ekonomi. Han började med ett till synes udda ämne: en utförlig kritik av en ny lag mot vedstölder från privatägd skog. Enligt en gammal sed fick bönderna plocka fallna grenar till brännved men nu hotades alla som tog en enda kvist med fängelsestraff och dessutom böter som skogsägaren själv bestämde. Lagändringen fick Marx att för första gången reflektera kring frågor om klass, privategendom och stat, ämnen som med tiden kom att uppta alltmer av hans tid och tankar.

Om Marx som person var bombastisk och imponerande var hans verbala stil inte annorlunda. Det polemiska, raljanta och skoningslösa i hans tonfall gick inte att ta miste på. Den brittiske författaren Francis Wheen, som skrivit den senaste biografin om Marx, jämför hans språkliga framfart med hans sätt att spela schack och träna fäktning. Obekymrad av inkonsekvenser och påhejad av sitt generösa ego satsade Marx allt på hets och överrumpling snarare än på långsiktiga strategier.

Samtidigt kunde Marx vara disträ, omständlig och pedantisk. Länge ruvade han på sina formuleringar, vandrade närsynt mellan krog och redaktion, rökte och drack för att finna ny inspiration. På rekordtid startade han konflikter med sina vänner, som å sin sida inte var sena att svara med samma mynt. Journalisten Karl Heinzen fick en gång leda hem Karl Marx efter åtskilliga flaskor vin och fann sig snart instängd i hans hus. Där betedde sig värden som en rumlande fyllbult som ömsom glömde att Heinzen var närvarande, ömsom skällde och retades med honom. Heinzen flydde och fiendskapen var grundad. Marx brännmärkte Heinzen med svulstiga epitet – ”platt, bombastisk, skrytsam, skrävlande”. Heinzen kallade Marx för en korsning mellan en katt och en apa, och en intrigmakare insvept i smutsiga kläder. Så gick det till i umgänget mellan intellektuella bohemer.

Marx leverne speglades i hans verk. Hans texter präglades av ständiga omkastningar, paradoxer och – förstås – dialektik. Marx ville vända upp och ned på allting, inklusive samhället självt. Med klasskamp skulle kapitalismen störtas och arbetarna befrias. Men det bistra politiska klimatet i Preussen gjorde sådana tankar obekväma. Revolutionernas stad var ju Paris och dit tog Marx sin tillflykt.

I Paris började Marx skriva för Vorwärts!, en tyskspråkig radikal tidning med rökiga och röriga redaktionsmöten. Han läste in den politiska ekonomins auktoriteter – Adam Smith, David Ricardo och James Mill – och skrev de så kallade Parismanuskripten om människans förfrämligande inför sig själv i det kapitalistiska samhället. Kommunismen pekades ut som lösningen på historiens gåta men utan närmare specifikationer om vad den egentligen skulle innebära.

Sådana framtidsdrömmar hindrade inte att Karl Marx själv var sällsamt borgerlig. Han hade knappt några bekanta bland arbetare och levde snarare som en respektabel monsieur. Visserligen kunde han vara fräck och ilsken bland manliga vänner men i kvinnors sällskap ansågs han ridderlig och artig.

I Paris etablerades också den livslånga vänskapen mellan Karl Marx och Friedrich Engels som tidigare bara träffats flyktigt. Francis Wheen kallar Engels för Marx surrogatmamma – han höll honom under armarna både finansiellt och socialt.

Friedrich Engels var en genuin kryptokommunist: till ytan rekorderlig affärsman men innerst inne övertygad om revolutionens nödvändighet. Han tillhörde en affärsfamilj med anor i textilbranschen. Hans far hade utvidgat verksamheten genom att starta bomullsväverier i Manchester, Barmen och Engelskirchen och när Engels utan vidare entusiasm följde sin fars fotspår kom han att få god inblick i ett av industrialismens kärnområden. Medan Marx aldrig ägnade sig åt direkta iakttagelser av samhället utan höll sig till tidningar och kungliga rapporter hade Engels alltså tillgång till en sorts förstahandskunskap om kapitalismens vardag, kunskap som han förmedlade till vännen Marx.

Marx levde i kaos och fattigdom utan att en enda gång kunna försörja sig på egen hand. Engels liv var däremot effektivt och fullt av välstånd. Han beundrade Marx, erkände gång på gång hans genialitet och skickade regelbundet pengar för att försörja honom och hans familj. Otaliga är de brev där Marx förklarar att familjen nu står på ruinens brant och kräver förstärkning. Otaliga är de gånger Engels av denna anledning snattade från handkassan på sin fars företag eller direkt från företagets konto.

I gengäld satte Engels ständiga tidsgränser för Marx och tjatade på honom att han skulle bli klar med olika manuskript. Lika ständigt överskreds tidsgränserna. Ju mer ambitiösa verk som skulle författas desto större risk för skrivkramp och vånda. Tandvärk, gallbesvär och uppblossande bölder blev hans ursäkter, de trånga bostäderna likaså. Mest försenat blev huvudarbetet Kapitalet. I tretton år övertygade Marx sina vänner om att detta utlovade storverk alldeles snart skulle vara klart.

Friedrich Engels fick också rycka in som skribent när Marx tagit på sig för mycket arbete. Under sin tid i London var Marx korrespondent för bland annat New York Daily Tribune dit han skickade åtskilliga texter undertecknade av honom men författade av Engels. I synnerhet gällde det artiklar om krig och militära frågor – ett av Engels specialområden.

Marx elaka penna och engagemang i radikala grupperingar fick honom förvisad även från Frankrike och han fortsatte nu till Belgien. Snart återupptog han sina rutiner: läsa, skriva, supa och dra upp riktlinjer för kommunistiska grupperingar. Jenny var gravid och Marx mor blev så orolig för familjen att hon lånade ut sin tjänarinna Helene ”Lenchen” Demuth från Trier på obestämd tid. Den obestämda tiden kom att bli utdragen – Lenchen stannade hos familjen Marx under resten av sitt liv.

Lenchen städade och herr Marx skrev pamfletter. Medlemmar i det underjordiska Kommunisternas förbund bad 1847 Marx och Engels att skriva ett manifest som sammanfattade deras lära. Det resulterade i det berömda Kommunistiska manifestet, i huvudsak skrivet av Marx även om Engels idéer satte sina spår. Manifestet gavs ut 1848, lagom till revolutionen i Frankrike. När republiken utropades utvisades Marx från Belgien – genom kungligt dekret och polispatrull. Han fortsatte till Paris och sedan till Tyskland. I Köln startade han Neue Rheinische Zeitung och fortsatte sin revolutionära agitation. Även denna gång uppstod konflikter med myndigheterna, konflikter som slutade med att halva tidningsredaktionen stod åtalad. Marx var skuldsatt och tvingades avyttra allt han ägde. Jenny och barnen for till Trier, Marx till Frankfurt. Revolutionerna 1848 led mot sitt slut. Revoltörernas fiender segrade än en gång.

Mot bakgrund av Marx irrfärder på kontinenten var hans beslut att flytta till London kanske inte så överraskande. Det var till London man lockades som politiskt fredlös eftersom denna växande metropol betraktades som en fristad under 1800-talet. På de olika adresser i London där familjen Marx kom att tillbringa sin tid väntade dock andra problem.

Karl och Jenny hade nu tre barn. Lilla Jenny – Jennychen – hade fötts i Frankrike, Laura och Edgar i Belgien. I november 1849 födde Jenny deras andra son Heinrich Guido. Omkring ett år senare dog han i ett krampanfall. Under samma tid gjorde med största sannolikhet Karl Marx sin hushållerska Helene Demuth gravid. Experterna förfaller vara något oeniga här men vissa saker tyder på att så var fallet. När Helene Demuth ska föda blir Jenny deprimerad och Marx orolig. Båda var dessutom angelägna om att mörklägga händelsen. Rykten om Marx otrohet börjar sprida sig och formuleringarna i hans brev blir kryptiska och antydande.

Situationen kunde knappast ha blivit värre, skriver författaren Francis Wheen. Men det blev den. Påsken 1852 fick senaste dottern Franziska bronkit och dog, bara ett år gammal. Och Edgar – Karls favoritbarn – dog i lungsot tre år senare. Då hade ytterligare en dotter kommit till världen, Eleanor.

Under sin första tid i London drabbades alltså familjen av tre dödsfall och förmodligen en otrohetsaffär. Ekonomin var skör och sjukdomar duggade tätt. Friedrich Engels hade vid det här laget anslutit sig till England men offrat sina drömmar om journalistik och hamnat vid bomullsväverierna i Manchester för att kunna försörja sin medrevolutionär i London. Pengar skickades som vanligt – varför var då Marx alltid så fattig?

Sanningen var att Marx fattigdom var relativ. Han gjorde allt för att upprätthålla en livsstil för ett herrskap – med pianolektioner till barnen, semestrar vid kusten och under en tid till och med en privat sekreterare – alltmedan fordringsägarna från bageriet och slakteriet bankade på dörren. Som borgare kunde Marx betraktas som nödställd. Men som tysk immigrant i Storbritannien var det knappast så.

Så småningom tröttnade Marx på engagemanget i radikala kommittéer och föreningar. Kommunisternas förbund dog ut och Marx drog sig tillbaka till läsesalen på British Museum för att skriva Kapitalet, hans systematiska förklaring av den politiska ekonomin. På British Museum fann han de officiella så kallade Blue Books – statistik och rapporteringar från fabriks- och hälsovårdsinspektörer i Storbritannien. Dessa böcker kom att bli en guldgruva för Marx. Här fanns all data han ville ha.

Ändå drogs han åter in i den revolutionära rörelsen. Karl Marx växlade ständigt mellan aktivt deltagande och isolering. Tillsammans med Engels bildade han Internationalen 1864. Han både lockades in i och kuppade sig till programskrivandet. Denna internationella arbetarsammanslutning hade alltså borgarna Marx och Engels i spetsen. Fram emot 1865 hade Marx rentav blivit Internationalens faktiske ledare även om han officiellt var ”korresponderande sekreterare för Tyskland”.

Men revolutionen var trögstartad, inte minst den intellektuella. När Kapitalet var klar 1867 möttes boken av tystnad. Mer känd blev istället Inbördeskriget i Frankrike som Marx skrev i samband med det kortvariga revolutionära styret av Paris 1871, den så kallade Pariskommunen. Skriften gjorde Internationalen känd och Marx ökänd. Plötsligt fylldes de europeiska tidningarna med förfäran kring den påstått mäktiga revolutionära organisationen och dess tyranniske ledare. ”Jag har äran att i detta ögonblick vara den mest förtalade och mest hotade mannen i London”, skröt Karl Marx. Men lika ofta försökte han få tidningarna att retirera. Ibland skrev han brev och bifogade hustruns visitkort – för att påminna om familjens adliga inslag.

Tidningarnas skräck för revolutionärer visade sig vara överdriven. När väl Pariskommunen krossats med våld började Internationalen falla sönder, inte minst på grund av Marx konflikt med den ryske anarkisten Michail Bakunin. Engels och Marx föreslog att generalrådets säte skulle flyttas till New York, vilket i praktiken innebar en dödsstöt för sammanslutningen. Enligt Francis Wheen var Marx utarbetad och ville bli fri från sina uppdrag. Internationalen upplöstes formellt 1876.

Karl Marx närmade sig sextio. Med åldern blev hans vanor mer regelbundna och måttfulla. Ölrundor och nattliga äventyr tillhörde det förflutna. Nu steg han upp i normal tid, läste The Times till frukost och drog sig tillbaka till sitt arbetsrum. Vid skymningen flanerade han längs Londons gator i svart rock och mjuk filthatt. Söndagarna ägnades åt familjen. Besökande journalister och socialister fick lära sig att under Marx lejonman fanns en lugn och städad gentleman, sällan ilsken eller utagerande, oftare pratsam och bildad i sin framtoning.

Jenny fick cancer och dog i december 1881. Vid den tiden ådrog sig Marx lungsäcksinflammation och bronkit. Han försökte lindra sitt tillstånd genom att fly från den engelska vintern. Han reste till Algeriet – för första gången utanför Europa – och Monte Carlo och Schweiz. Han lär fortfarande han varit en imponerade gestalt men lät slutligen raka av både skägget och håret. Den 14 mars 1883 somnade han in, inte långt efter att dottern Jennychen dött av cancer i urinblåsan.

Hela Marx familj drabbades alltså av ett egendomligt sönderfall. Fyra av hans barn dog före honom – och de båda efterlevande tog livet av sig efter hans död. Enligt Francis Wheen lurades dottern Elenanor att begå självmord av sin man. Och Laura – som gift sig med den franske socialisten Paul Lafargue – tog livet av sig tillsammans med sin man 1911.

Karl Marx rykte och verk visade sig vara mer livskraftiga, om än i förvanskad och kanske oigenkännbar form. Omkring ett århundrade efter hans död styrdes stora delar av världen av regeringar som bekände sig till marxism – regeringar som sedan föll som korthus från och med 1989. Vad den temperamentsfulle mannen med profetens skägg skulle ha sagt om detta kan man bara spekulera om.

DAVID WÄSTERFORS är journalist och doktorand i sociologi.

Föraktade sina kritiker

Karl Marx buffliga uppträdande var karakteristiskt för hans person och politiska kamp. En student från Bonn vid namn Carl Schurz iakttog Marx på ett möte i Köln 1848 och skrev apropå detta:

Han kan då inte ha varit mycket mer än trettio år gammal men var redan den erkände ledaren för en avancerad socialistisk skolbildning… Jag har aldrig sett någon med ett så provocerande och oacceptabelt uppförande. Ingen uppfattning som skilde sig från hans hedrades med ens ett nedlåtande övervägande. Var och en som sade emot honom behandlade han med ynkligt förakt; varje argument han ogillade besvarade han antingen med bitande hån mot den bottenlösa okunnighet som hade lett fram till det eller med skamliga smädelser av motiven hos den som framfört det. Jag minns mycket klart den skärande ringaktning med vilken han uttalade ordet ”borgare”, och som ”borgare” – det vill säga ett föraktligt exemplar av det djupaste andliga och moraliska förfall – brännmärkte han alla som dristade sig att gå emot hans uppfattning… Det var helt uppenbart att han inte bara inte vann några anhängare, utan också stötte bort många som annars hade kunnat ansluta sig till honom.

Francis Wheen, ur vars bok ovanstående citat är hämtat, påpekar att Carl Schurz skrev detta mer än femtio år efter mötet med Marx. Carl Schurz hade då för länge sedan utvandrat till USA och blivit amerikansk senator och inrikesminister. Han hade med andra ord goda skäl att svartmåla Marx. ”Men det låter ändå fruktansvärt sant”, skriver Francis Wheen.

Det tycks alltså vara svårt att förneka – Karl Marx förstod sig inte på åsiktsskillnader och pluralism. Tvärtom var han överförtjust i att ta strid med även mindre betydelsefulla kritiker. Hans skrivarlust verkade tändas av påhopp och drivas av raseri och sarkasm. Efter att politikern Karl Vogt i Schweiz angripit honom skrev Marx en tvåhundrasidig polemik som svar, kallad ”Herr Vogt”. Och för att smula sönder diktaren Gottfried Kinkel skrev Marx hundra sidor fyllda av förlöjliganden under titeln ”Stora män i exilen”. Hans strider med den ryska anarkisten Michail Bakunin inom Internationalen kom att splittra hela den revolutionära rörelsen. ”Vår uppgift måste vara obarmhärtig kritik, riktad än mer mot våra självutnämnda vänner än mot våra uttalade fiender”, deklarerade Karl Marx.

Marx i bokhyllan

Karl Marx handstil var omöjlig att tyda för ett otränat öga – hustrun Jenny renskrev mängder av hans manus. Han skrev på tyska. Nästan inget av hans större arbeten översattes till engelska under hans livstid, med undantag för Kommunistiska manifestet. Det gjorde att han under sin tid i London i princip var okänd för den brittiska allmänheten.

Några av Marx viktigaste verk är:

Ökonmisch-philosophische manuskripte, de så kallade Parismanuskripten, skrevs 1843–44 men publicerades först 1930. Karl Marx utvecklar här sina tankar om den moderna människans främlingskap inför sig själv, sina medmänniskor och sitt arbete.

Die heilige familie (Den heliga familjen) och Die Deutsche Ideologie (Tyska ideologin) skrevs 1845–46 tillsammans med Friedrich Engels. Båda texterna är uppgörelser med de så kallade vänsterhegelianerna och deras idealism. Marx och Engels hävdar här att handling snarare än iakttagelser leder till kunskap.

Manifest der kommunistischen partei (Kommunistiska manifestet) skrevs 1848 med visst bistånd av Friedrich Engels. Här finner man flera av de slagord och sentenser som förknippas med Karl Marx, till exempel inledningens ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke” och ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasstrider”. Manifestet slutar med uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förena er!”.

Grundrisse zur kritik der politischen ökonomi (Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin) skrevs 1857–58 men gavs inte ut förrän 1941. Verket var en del av Karl Marx ofullbordade skrivprojekt om förkapitalistiska samhällstyper och om hur ett socialistiskt samhällssystem skulle kunna växa fram.

Zur kritik der politischen ökonomi (1859) och första bandet av das Kapital (Kapitalet, 1867) handlar om det kapitalistiska systemet och dess karaktär. Kapitalet är Karl Marx huvudarbete och berömt för att ha skildrat kapitalismen som ett banbrytande system som ger människan helt nya möjligheter samtidigt som det åstadkommer enormt kroppsligt och andligt armod. Kapitalismens framgång beror enligt Marx på att arbetaren tvingas till merarbete, det vill säga han måste jobba mer än vad som behövs för att täcka sin försörjning. Den fortgående anhopningen av merarbete förlamar till slut kapitalet och öppnar väg för socialismen, menade Marx. Det andra och tredje bandet av Kapitalet slutfördes av Friedrich Engels efter Karl Marx död och utkom 1886 respektive 1893.

Publicerad i Populär Historia 1/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också