Perspektiv: Arbetsviljan skulle prövas

Vintern 1921 ställdes Sverige för första gången inför massarbetslöshet. Fackförbundens statistik visade att 35 procent av landets vuxna män gick utan arbete ­– den högsta noterade arbetslösheten i Sveriges historia. Detta var drygt tio år innan arbetslöshetsförsäkringen infördes. Myndigheterna var dock inte oförberedda. Redan vid första världskrigets utbrott 1914 bildades Statens arbetslöshetskommission (AK), vilken fick i uppdrag att bekämpa den förväntade arbetslösheten och mildra dess verkningar. Kommissionens förmåga att lösa uppgiften prövades på allvar först vintern 1921.

I dag utgår arbetsmarknadspolitiken från antagandet att människor finner tillfredsställelse i sitt jobb och att det fyller ett mänskligt behov. Utgångspunkten för dem som drog upp riktlinjerna för 1920-talets arbetslöshetspolitik var att lönearbetet var ett tvång som de som var beroende av stöd helst ville slippa. Det var mot bakgrund av denna uppfattning som den så kallade arbetslinjen utformades. Myndigheterna ville testa arbetsviljan.

Arbetslinjen innebar att de som var utan jobb så långt som möjligt skulle sysselsättas i tillfälliga arbeten eller utbildning. Först i andra hand skulle de erbjudas kontant understöd. Arbetslöshetspolitiken var vid denna tid, precis som i dag, en riktad politik mot dem som ansågs ha giltiga krav på samhällets hjälp. Svårigheten med riktade åtgärder är dock att bestämma kriterier för vem som ska ha rätt till hjälp. Att uppvisa ett behov är ett kriterium, men också att visa att man har ambitionen att minska och bli fri från detta behov. I dag fastställs behovet genom intyg från tidigare arbetsgivare och ambitionen att minska behovet genom att stå till arbetsmarknadens förfogande. På 1920-talet var arbetslinjen ett sätt att garantera att hjälpen gavs till rätt personer.

Trots att både innebörden och innehållet i de offentliga arbetena för arbetslösa har förändrats sedan 1920-talet kvarstår målsättningen att i första hand sysselsätta de arbetslösa i tillfälliga arbeten och i andra hand erbjuda dem pengar utan arbetsinsats. Det som en gång var ett kontrollinstrument betraktas emellertid i dag som ett sätt att stimulera de arbetslösa.

För att kunna sysselsätta tiotusentals människor utan jobb på 1920-talet startades så kallade nödhjälpsarbeten. Arbetena fick inte konkurrera ut företag på den öppna marknaden och var därför inte speciellt angelägna. De skulle vara fysiskt krävande men samtidigt möjliga att utföra för alla. Utdikningar av våtmarker, skogsarbeten och förbättringar av vägnätet var de vanligaste uppgifterna. Arbetena var oftast förlagda till glesbygden.

Resultatet av de närmare 80 000 nödhjälpsarbetarnas ansträngningar under 1920-talet omger oss än i dag. Varbergs fästning restaurerades till exempel av nödhjälpsarbetare 1922-24 och tar man en biltur mellan Umeå och Obbola åker man över den fyrtio meter långa bron över Bergösundet som AK-arbetarna byggde. Och murarna på Skogskyrkogården söder om Stockholm byggdes av nödhjälpsarbetare.

Det främsta skälet till att AK, med stöd av regering och riksdag, valde en lösning som var tre gånger dyrare än kontant understöd var alltså att man sökte ett sätt att fysiskt testa de hjälpsökandes arbetsvilja. Efter att lokala kommittéer undersökt den arbetslöses behov av hjälp baserat på ekonomi, boende och familjeförhållanden, prövade nödhjälpsarbetena om personen var villig att acceptera vilket arbete som helst för att bli fri från detta behov. Genom att nödhjälpsarbetena var så lågt betalda, så otillgängliga och så slitsamma förutsatte myndigheterna att bara de mest behövande skulle acceptera dem. De låga nödhjälpslönerna garanterade också att den arbetslöse skulle föredra ett arbete på den öppna marknaden, där lönen alltid var lite bättre.

Tillsammans med behovsprövningen och uteslutningar av hela yrkeskårer ledde arbetslinjen till att bara ungefär hälften av alla sökande fick hjälp. Mörkertalen var dessutom stora då många insåg att det inte var någon idé att ens ansöka. Kvinnor fick exempelvis aldrig några nödhjälpsarbeten och säsongsarbetare och ensamstående män uteslöts periodvis från hjälpverksamheten. För dessa spelade det ingen roll vilket behov de hade, myndigheterna ansåg att deras arbetsmarknad var god och att de därför kunde klara sig själva.

För dem som anvisades ett nödhjälpsarbete togs ingen hänsyn till att de förlorade kontakten med familjen och den lokala arbetsmarknaden, de måste visa sin arbetsvilja. Resultatet av den restriktiva politiken var att många struntade i att söka hjälp eller avböjde ett AK-arbete, något myndigheterna tolkade som att behovet av hjälp aldrig funnits.

Arbetslinjen fortsatte att vara ledstjärnan för arbetslöshetspolitiken även under 1930-talets depression. Nödhjälpsarbetena kallades då reservarbeten och var avlönade enligt avtal. Detta var dock av liten betydelse för de arbetslösa, som på grund av arbetstidsförkortning ändå inte fick mer pengar i plånboken. På 1940-talet ersattes AK av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och de offentliga arbetenas löner och arbetsvillkor kom allt mer att likna den öppna marknadens – dock utan att myndigheterna gjorde avkall på ambitionen att ett arbete på den öppna marknaden skulle vara mer lönsamt.

Politiken i AMS regi kom också fortsatt att handla om att skilja dem med giltiga krav på hjälp från dem som borde klara sig själva. Ersättningsnivåer och kriterier för vem som ska få hjälp är än i dag verktyg för att strama åt politiken och i någon mån testa arbetsviljan. I den bemärkelsen är det inte mycket som förändrats under de senaste åttio åren.

Lena Eriksson är historiker vid Stockholms universitet och disputerade i september 2004 på avhandlingen Arbete till varje pris. Arbetslinjen i 1920-talets arbetslöshetspolitik (Almqvist & Wiksell International).

Publicerad i Populär Historia 2/2005