Wall Street-kraschen 1929

Dagen därpå fortsatte fallet: minus 12 procent. På mindre än en vecka hade hela 1920-talets börsuppgång raderats ut. Tusentals sparare förlorade allt de ägde, och ibland mer än så. De som hade lånat till sina aktieköp stod kvar med värdelösa papper och stora skulder. Börskraschen på Wall Street 1929 blev upptakten till den värsta ekonomiska krisen sedan den industriella revolutionen. När kurserna nådde sin lägsta punkt 1933 hade New York-börsen förlorat hela 89 procent av sitt värde. Det skulle dröja till 1954 innan kurserna nådde samma nivåer som före kraschen.

Hur hade detta egentligen kunnat ske? Varför blev konsekvenserna så dramatiska? Frågorna skulle sysselsätta amerikanska ekonomer i flera decennier. En kris av denna magnitud har sällan en ensam förklaring. I stället pekar historiker på flera faktorer som samverkade. En förklaring stavas ojämlikhet. Året före börskraschen nådde den ekonomiska ojämlikheten i USA sin högsta nivå under hela 1900-talet. Den rikaste procenten i samhället ägde då mer än hälften av den samlade förmögenheten, och fick en fjärdedel av inkomsterna. De övriga 99 procenten tvingades många gånger låna för att få ekonomin att gå ihop, vilket skapade stora problem när räntorna steg. Den absolut vanligaste förklaringen har dock handlat om spekulation. I flera år hade USA:s ekonomi gått starkt. När aktiekurserna gick upp hade fler och fler medelklassamerikaner lockats till att investera på börsen. Inflödet av pengar drev upp aktiekurserna, vilket fick ännu fler sparare att hoppas på rikedom. Och med tiden blev det allt vanligare att sparare belånade sig för att kunna köpa ännu fler aktier.

Det råder ingen tvekan om att New York börsen vid 1920-talets slut var farligt övervärderad. Ett decennium av ekonomisk tillväxt hade redan klingat av, men istället för att vända nedåt fortsatte börsen uppåt. Ännu i september var stämningen optimistisk, vissa menade rent av att börsen skulle kunna fortsätta att stiga för alltid. När kurserna till slut föll tog psykologin över. Människor som nyss hade trott på evig uppgång sålde i panik. Bankerna förlorade astronomiska belopp, varpå resten av samhället drogs med i fallet.
Faktum är dock att kraschen för 95 år sedan inte hade behövt få så allvarliga konsekvenser. Efter det hårda fallet i oktober återhämtade sig börsen faktiskt ganska väl. Vid årets slut var det inte många som förutspådde en katastrofal lågkonjunktur, och i april 1930 hade New York börsen nått tillbaka till samma nivå som vid 1929 års början. Det var visserligen en bit ifrån toppnoteringarna i september, men långt ifrån en fullständig katastrof.
Sedan började den verkliga kräftgången i USA:s ekonomi. Och nu pekade alla kurvor brant nedåt. Från 1929 till 1933 sjönk USA:s industriproduktion med 47 procent och landets BNP med 30 procent. Arbetslösheten nådde över 20 procent, vilket innebar att när läget var som värst 1933 stod 13 miljoner amerikaner utan jobb. Även för dem som lyckades behålla arbetet väntade bistra tider. Lönerna sjönk med 42,5 procent.

Cirkeln var ond. När arbetare förlorade jobbet fick de mindre pengar att handla för. Minskad efterfrågan ledde till sjunkande priser. Detta innebar i sin tur lägre intäkter för företagen, varpå fler fabriker slog igen. Så fortsatte det. När banker, fabriksägare och vanliga människor förlorade förtroendet för systemet och höll hårdare i sina pengar blev situationen än värre.
Krisens andra våg inleddes hösten 1930, och orsakades av en bankkollaps. Precis som i många liknande krascher var det lika mycket en fråga om gruppsykologi som ekonomi.
Verkligt illa blev situationen den 10 december. Då samlades uppemot 25 000 oroliga småsparare utanför Bank of United States kontor i Bronx, New York. Ett rykte om att banken hade hamnat på obestånd fick tusentals kunder att försöka ta ut sina besparingar innan det var för sent.
Det räckte för att sätta snöbollen i rullning. Banken tvingades stänga, och miljoner dollar gick upp i rök. Paniken spred sig till andra städer och enbart under december 1930 gick fler än 300 banker i USA omkull. De som lyckades rädda sina besparingar föredrog i många fall att förvara dem i madrassen istället för på banken. Bankväsendet gick därför miste om sin viktigaste tillgång: pengar.

Det var också genom bankväsendet som krisen i flera vågor spred sig över världen. En av de omedelbara effekterna av börskraschen 1929 var att amerikanska banker minskade sina lån till utlandet. Den här trenden hade faktiskt inletts redan före kraschen och var en följd av stigande räntor i USA. Ett av de länder som drabbades hårdast var Tyskland, vars företag fick svårare att låna pengar på den internationella marknaden. Den allvarliga krisen ledde till skyhög arbetslöshet och banade vägen för att nazisterna kunde gripa makten 1933.
En annan faktor som bidrog till att krisen spred sig till andra länder var det internationella valutasystemet, den så kallade guldmyntfoten. Det innebar att länder knöt sina valutor till priset på guld. Systemet hade flera fördelar så länge det rådde stabilitet, men det var mycket känsligt för rubbningar i den internationella handelsbalansen.
År 1931 lämnade Tyskland och Österrike tillfälligt guldmyntfoten, och i september följde Storbritannien efter. Även om åtgärden sades vara tillfällig blev det slutet för systemet. Bank of England anammade inte guldmyntfoten igen. När Franklin D Roosevelt blev president i USA 1933 slopades systemet även där.

I Sverige var läget ljusare än i många andra länder. Industrin var på frammarsch, banksektorn stabil och statsfinanserna i god ordning. Kanske skulle den värsta stormen dra förbi relativt obemärkt? Förhoppningarna visade sig dock vara alltför optimistiska. När krisen utomlands förvärrades drogs även Sverige med i fallet. Svensk industri var exportberoende och drabbades därför hårt när efterfrågan från utlandet minskade. Exporten halverades och företagen började att avskeda folk. De oroliga tiderna ledde till bittra strider mellan fackförbund och arbetsgivare. Det var mer än pengar som stod på spel. I maj 1931 sköts fem personer ihjäl i Ådalen när militären öppnade eld mot ett demonstrationståg i samband med en stor arbetsmarknadskonflikt.

Året därpå kollapsade den svenske affärsmannen Ivar Kreugers tändsticksimperium. Kreuger hade köpt upp företag utomlands med hjälp av enorma lån. För att täcka kostnaderna hade hans företag friserat siffrorna i bokföringen. När de internationella finansmarknaderna kollapsade 1930–31 fick Kreugers företag genast svårt att betala av på sina lån.
I mars 1931 var spelet slut. Ivar Kreuger påträffades död i sitt hotellrum i Paris, och därefter blev vidden av bedrägeriet känt. Tusentals svenska investerare förlorade sina besparingar i Kreugerkraschen.
Samtidigt förvärrades krisen i USA av en bristande insikt om problemens egentliga natur. Ett lysande exempel är den berömde bilfabrikören Henry Ford, som ansåg att arbetslösheten berodde på att vanliga människor var för lata. År 1929 hade hans företag haft 128 000 anställda – i augusti 1931 hade siffran sjunkit till 37 000. Ändå menade Ford att krisen berodde på att vanligt folk inte var villiga att ta ett hårt arbete.
Det var inte bara Henry Ford som visade brist på sjukdomsinsikt. De flesta historiker är överens om att USA:s ledare saknade handlingskraft. En del håller centralbanken ytterst ansvarig, andra har pekat på president Herbert Hoovers senfärdighet. En del av passiviteten berodde på att ekonomer hyste en övertro på marknadens förmåga att lösa krisen utan inblandning från politiker.
I början av 1930-talet var läget mycket mörkt. Barn gick hungriga till sömns. Hela familjer kurade ihop sig kring enkla kaminer för att hålla värmen. Andra ställdes bokstavligen på gatan – med sina möbler och andra ägodelar – när de inte kunde betala hyran. En särskild sorts kåkstäder växte upp, kallade Hoovervilles – efter den sittande presidenten.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Fattigdomen skapade också social oro. Konservativa fruktade en revolution, kommunister drömde om den. Men trots att många amerikaner förlorade tron på kapitalismen som system blev det aldrig någon revolution. Det amerikanska socialistpartiet lyckades inte vinna mer än ett par procent av rösterna i presidentvalen. Sommaren 1932 var ett uppror ändå nära. Då hade 17 000 krigsveteraner från första världskriget och ytterligare 26 000 demonstranter – många av dem kvinnor och barn – sökt sig till Washington DC för att protestera. Veteranerna hade blivit lovade bonusar som inte skulle betalas ut förrän 1945, men soldaterna krävde att få sina pengar direkt.
President Hoover fruktade en revolt och beordrade armén att skingra folkskaran. Fyra infanterikompanier, kavalleri och sex stridsvagnar sammankallades.
Generalen Douglas MacArthur ledde insatsen. Två av hans underordnade var George S Patton och Dwight D Eisenhower. Dessa tre herrar skulle senare spela viktiga roller under andra världskriget. Nu rensade de istället upp bland tält och skjul. Soldaterna satte in tårgas mot krigsveteranerna och förstörde området där demonstranterna hade sina tält. När oroligheterna var över hade två demonstranter dött och flera poliser skadats.
Ett halvår senare var demokraten Franklin D Roosevelt ny president. När krigsveteranerna på nytt samlades för att demonstrera såg han till att de i stället blev bjudna på kaffe och fick löften om tillfälliga jobb via den nya myndigheten Civilian Conservation Corps.
Roosevelt hade gått till val på att få ett slut på krisen och var beredd att testa alla lösningar. I motsats till Hoover ansåg han att den federala regeringen måste satsa sig ur krisen, bland annat genom stora infrastrukturprojekt som satte människor i arbete.

När Roosevelt svor presidenteden i mars 1933 försäkrade han det amerikanska folket att de inte hade något annat att frukta än fruktan själv. Därmed satte han fingret på att krisens psykologiska dimension hade försvårat återhämtningen. Särskilt banksektorn var beroende av människors framtidstro. Så länge människor fruktade att flera banker skulle gå omkull skulle problemen fortgå. Roosevelt beordrade en "bank holiday". Landets alla banker höll stängt och tilläts inte att öppna förrän de kunde visa att deras likviditet var acceptabel. Många gick omkull, men åtgärden hade önskad effekt. När bankerna väl öppnade var förtroendet återställt. Depressionens många bankrusningar var därmed ett avslutat kapitel. Däremot skulle det dröja flera år innan USA:s ekonomi hade repat sig fullt ut. När andra världskriget bröt ut 1939 var arbetslösheten i landet fortfarande över 15 procent, men sjönk sedan snabbt till under 2 procent 1943. De sista spåren av krisen var då över i USA.

En av de nationalekonomer som förespråkade satsningar i linje med Roosevelts var britten John Maynard Keynes. År 1936 kom hans bok The General Theory of Employment, Interest and Money, där han framlade teorin att krisen främst handlade om att efterfrågan på varor och tjänster hade blivit för låg. Keynes hade under många år förespråkat offensiva statliga satsningar för att bekämpa arbetslösheten i Storbritannien. Hans botemedel innefattade en expansiv finanspolitik där staten klev in och började spendera för att stimulera efterfrågan. I Sverige förekom liknande idéer. I Kreugerkraschens efterdyningar gick Socialdemokraterna framåt i riksdagsvalet 1932 och kunde bilda regering med Per Albin Hansson som statsminister och Ernst Wigforss som finansminister. Wigforss hade kommit i kontakt med Keynes idéer så tidigt som 1929, och förespråkade en aktiv statlig politik för att bekämpa fattigdom och arbetslöshet. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken var en viktig orsak till att Sverige återhämtade sig snabbt efter krisen 1931–32.

Roosevelt och Wigforss tycktes alltså ha hittat ett recept för att lindra sviterna av den djupa depressionen. I flera decennier blev keynesianismen den dominerande skolan för att bemöta konjunktursvängningar. En av dem som vände sig mot denna teori var den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman. Han tillhörde den så kallade Chicagoskolan, som såg med stor skepsis på statlig inblandning i politiken.
Efter depressionen kämpade Friedman och hans likar i motvind. Men han var övertygad om att orsaken till att depressionen blev så djup inte handlade om bristande efterfrågan, utan att penningmängden hade krympt. I A Monetary History of the United States (1963) hävdade Friedman och hans kollega Anna Schwartz att det var centralbanken Federal Reserve som bar skulden till att en vanlig recession hade utvecklats till en djup depression.
Inte nog med att närmare tiotusen banker i USA gick omkull under perioden – även de som överlevde fick problem. För att klara anstormningen från oroliga kunder hade bankerna tvingats ha stora reserver. Det innebar att de blev mer försiktiga med att låna ut pengar.
Följden blev en kraftig deflation. Penningmängden minskade med 33 procent. När människor höll i sina pengar och konsumerade mindre fick det till följd att priserna sjönk, liksom efterfrågan.
Friedmans och Schwartz förklaringsmodell, känd som monetarism, fick så småningom ett stort genomslag. I början av 2000-talet vände sig USA:s dåvarande centralbankschef Ben Bernanke direkt till Friedman och Schwartz och sade: "Angående den stora depressionen hade ni rätt. Vi gjorde det. Vi ber om ursäkt. Men tack vare er kommer vi inte att göra om misstaget."
Men Friedman och Schwartz nöjde sig inte med att peka på den minskade penningmängden som en orsak till krisen. De ansåg också att den hade en personlig förklaring. År 1928 avled nämligen Benjamin Strong Jr, som under många år hade varit ordförande i Federal Reserve Bank of New York. Han hade, enligt Friedman och Schwartz, haft de egenskaper och den erfarenhet som hade krävts för att navigera genom en betydande kris.
I avsaknad av hans ledarskap stod centralbanken utan en kompetent ledare när börsen kraschade 1929. Särskilt skyllde de på Strongs efterträdare George L Harrison, som låg bakom beslutet att strypa tillgången på pengar när de hade behövts som mest i systemet. Enligt Friedman och Schwartz var alltså orsaken till att en relativt vanlig lågkonjunktur utvecklades till en global depression att en liten grupp personer med stort inflytande fattade fel beslut.
Lyckligtvis kunde senare generationers beslutsfattare dra lärdom av 1930-talets missräkningar. Varken oljekrisen under 1970-talet eller finanskrisen 2007–08 slog tillnärmelsevis lika hårt som depressionen under trettiotalet.

Publicerad i Populär Historia nr 11/2024