Militärakademin West Point

Under sin första resa till USA, våren och sommaren 1842, färdades den brittiske författaren Charles Dickens kors och tvärs i de norra delstaterna och i Kanada. Mot slutet av expeditionen, på väg längs Hudsonfloden mot New York City, lade ångbåten till vid West Point. Här, oändligt vackert belägen, låg militärakademin ”instängd mellan djupgröna höjder och ruiner”. Platsen var, noterade Dickens senare i reseskildringen American Notes, ”omringad, dessutom, med minnen av Washington och revolutionskrigets händelser”.

Akademin och den ”långa grå linjen” av kadetter som utbildades här skulle fortsätta att sätta sin prägel på historien. Förutom att träna militära och politiska ledare som Dwight D Eisenhower och Douglas MacArthur har West Point fungerat som ett mikrokosmos för de konflikter som format det moderna USA. I institutionens annaler återfinner vi spänningen mellan demokratiska ideal och elitism, djupa regionala konflikter, seglivad rasism och kampen för större jämlikhet mellan könen.

På våren 1782, när freden mellan Storbritannien och de nordamerikanska rebellkolonierna tycktes säkerställd (det formella fredsfördraget undertecknades inte förrän den 3 september 1783) ledde general George Washington kontinentalarmén till Hudson Highlands, just ovanför West Point.

Armén upplöstes och kanoner, handvapen och ammunition flyttades till lagerbyggnader på platsen. Endast åttio officerare och meniga kvarhölls i tjänst: tjugofem vid Fort Pitt och femtiofem vid West Point.

Snart visade det sig att avsaknaden av en institution för högre militär utbildning var ett problem för USA. 1790 och 91 led federala trupper under Josiah Harmar och Arthur St Clair svåra förluster i kriget mot en koalition av indiannationer i nordvästterritoriet. St Clair förlorade nästan halva sin styrka. Många av soldaterna var outbildade rekryter. I ett av sina sista tal som president argumenterade George Washington för nödvändigheten att utbilda en kompetent officerskår. ”Även om nationens generella policy är fred”, sade han, ”så bör den aldrig sakna tillräcklig militär kunskap”.

Under det så kallade kvasikriget mot Frankrike i slutet av 1790-talet restes på nytt röster för etablerandet av en militärakademi, men förslaget stoppades av kongressmän som menade att det skulle innebära ett direkt hot mot republikens grundvalar. Liknande politiska attacker skulle fortsätta långt in på 1800-talet. Kongressen etablerade trots detta militärakademin West Point 1802. Institutionen utgjorde en del av den lagstiftning som syftade till att reglera USA:s militära fredsetablissemang. President Thomas Jefferson, ofta framställd som pacifist av moderna historiker, stödde ihärdigt beslutet. För Jefferson och hans republikanska partikamrater var skapandet av akademin ett led i ansträngningarna att bryta federalistfraktionens kontroll över byråkrati, domstolar och militär. Kadettutnämningar tillföll således oftast söner från familjer med band till Jefferson-republikanerna. Elevantalet på West Point ökade snart från 44 till runt 200, en nivå som skulle bestå fram till 1850-talet.

Tillvaron vid akademin var ofta monoton. Under morgontimmarna drillades kadetterna i elementär matematik. Eftermiddagarna ägnades vanligtvis åt militär exercis och fysisk träning. Matsedeln varierade från dag till dag, men upprepades vecka efter vecka. Till frukost serverades kött från gårdagens middag tillsammans med potatismos och sky, bröd, smör och kaffe. Middagen utgjordes av rostbiff, kalvstek eller fårkött.

Grönsaker och sötsaker var mycket ovanliga. Till kvällen serverades bröd, smör, te eller kaffe, ibland med majsbröd eller sirap. Förläggningarna var spartanskt inredda och dåligt ventilerade. Officersaspiranterna sov på tunna madrasser på golvet i trångbodda rum. Högpresterande elever erbjöds ibland position som assisterande instruktörer och kunde på så sätt tillskansa sig speciella förmåner i form av extra betalning och befrielse från tråkiga rutinsysslor. West Points ledning inrättade ett strikt reglemente. Kortspel tilläts inte och husdjur var förbjudna. Kvinnliga bekanta fick endast tillträde vid speciella tillfällen. Intagande eller innehav av alkohol, besök på lokala tavernor och övergivande av postering var grund för avsked.

Under de tidiga åren försvårades akademins verksamhet avsevärt av kongressens ovillighet att bevilja medel för nya lokaler och anställande av permanenta lärare. Försämrade relationer med Storbritannien gav efter 1805 reformivrare en möjlighet att argumentera för förbättringar. Verksamheten låg nere en period från mitten av 1811, men 1812 års krig resulterade i ett ökat intresse från kongressen.

Under våren 1812, mitt under mobiliseringen inför det väntade kriget, etablerades en ingenjörskår vid West Point. Vid sidan av lärarna i franska och ”fysisk och experimentell filosofi” (vad vi i dag skulle kalla mekanik och fysik) skapades även professurer i matematik och ingenjörsvetenskap. Kongressen anslog också medel för assisterande lärare i samtliga ämnen. Kadetterna organiserades i kompanier och förlades i fält under sommarmånaderna. Samtidigt blev antagningsprocessen något mer standardiserad. Skolan saknade fortfarande ett formellt antagningsprov, men kongressen slog fast att en kadett skulle vara mellan femton och arton år samt väl vandrad i läsning, skrivning och aritmetik.

Under ledning av Sylvanus Thayer, överintendent 1817–33, blev akademins verksamhet mer strukturerad. Kadetter antogs nu endast en gång per år och inordnades i såväl årskullar som grupper baserade på begåvning. Ansvariga professorer och instruktörer fick i uppgift att rapportera elevers framsteg varje vecka. Med början 1817 examinerades kadetterna två gånger per år. De som underkändes fick vanligtvis avsked.

Thayer hjälpte även till att utveckla en kursplan som i stort skulle förbli oförändrad under kommande årtionden. Första året fokuserade kadetterna på franska, algebra, geometri och trigonometri. Andra året studerades också franska, mer avancerade kurser i geometri samt ritkonst. Nästkommande år bestod av mekanik och fysik, kemi (från 1822) samt topografisk ritning. Sista året ägnades åt ingenjörsvetenskap, krigskonst, retorik samt en introduktion till moralfilosofi och statsvetenskap.

Akademin växte betydligt under årtiondena före inbördeskriget. Nya bostäder uppfördes för professorer och officerare, ett flertal byggnader förbättrades och utrustades med rinnande vatten och antalet anställda ökade. Samtidigt umgicks officerarna alltmer med prominenta familjer i New York och fick möjlighet att fraternisera med ledande kulturpersonligheter, diplomater och politiker.

Trots hårt motstånd från Thayer och akademins styrelse förändrades utbildningen gradvis. Den snabba utbyggnaden av USA:s transportsystem årtiondena före inbördeskriget ledde till stor efterfrågan på experter som kunde bygga järnvägar, tunnlar, kanaler och hamnar. Under denna period utvecklades West Point till nationens mest framstående skola för väg- och vattenkonstruktion. Samtidigt ökade spänningarna mellan nordstats- och sydstatskadetter. Allt oftare urartade politiska diskussioner i slagsmål. En av officersaspiranterna som antogs sommaren 1856 var Emory Upton. Han hade tidigare studerat vid Oberlin College, en för tiden radikal institution som antog både svarta och kvinnor. Från första början trakasserades Upton av sydstatare i de övre klasserna.

Konflikten trappades snabbt upp efter att han anklagats för att ha haft ett förhållande med en svart kvinna vid Oberlin. En natt mötte han en av sina plågoandar med svärd i hand i en av de mörklagda barackerna. Under duellen skars Upton i ansiktet. Han skulle bära ärret resten av sitt liv.

I oktober 1860, en månad före presidentvalet som skickade Abraham Lincoln till Vita huset, organiserades en provomröstning på akademin. Lincoln fick sextiofyra röster. När upprörda sydstatskadetter började förhöra sig om vem som röstat på ”den svarte republikanske abolitionisten” utbröt en serie slagsmål.

Delstaten South Carolinas svar på utgången av valet 1860 var att organisera ett konvent för att utträda ur unionen. Tio dagar senare lämnade kadetten Henry S Farley från South Carolina West Point. Under unionsupplösningen vintern och våren 1860-61 skulle inte mindre än sextiofem av de åttiosex kadetter som kom från sydstater följa Farleys exempel. En kris uppstod i januari när kapten Pierre G T Beauregard från Lousiana tillträdde som överintendent vid militär­akademin. Rykten florerade att han skulle lämna sin post i den händelse hans hemstat beslutade utträda ur unionen. Krigsminister Joseph Holt agerade snabbt och avsatte kaptenen. Mindre än tre månader senare beordrade Beauregard Charlestons hamnartilleri att öppna eld mot federala Fort Sumter. Kriget hade börjat.

Officerare, kadetter och lärare vid West Point beordrades nu att svära en ny trohetsed mot unionen. De som vägrade blev ombedda att lämna in sin avskedsansökan. De traditionella examensceremonierna ställdes in och den 6 maj beordrades avgångsklassen till huvudstaden, där de förordnades sina respektive förband. Nästkommande årskull anhöll omedelbart om att placeras i aktiv tjänst. I juni mottog en ny omgång kadetter sina examina och även de reste till Washington, där de fick i uppdrag att träna de rekryter som slagit läger runt staden.

Kriget innebar stora svårigheter att rekrytera dugliga officerare och lärare till akademin. Trots detta fortgick verksamheten under krigsåren med undantag av ett kort avbrott sommaren 1863 när överintendenten beordrade en kontingent att hjälpa till att kväsa de omfattande värnpliktskravallerna i New York.

Under inledningen av kriget skadades West Points rykte av kadetter som deserterade och officerare som inte höll måttet. Radikaler i kongressen gick så långt som att kräva en nedläggning. Med unionstruppernas senare triumfer under Ulysses S Grants och William T Shermans ledning – bägge var utbildade vid West Point – förbättrades dock akademins anseende avsevärt. Kriget visade också på institutionens ökande betydelse. Före 1861 hade ingen kadett uppnått generals rank i armén. I inbördeskrigets slutskede kommenderade officerare med examen från West Point alla arméer på båda sidor, i stort sett samtliga armékårer och en majoritet av divisionerna. Under 54 av de 60 mest kritiska slagen och kampanjerna leddes båda sidors trupper av officerare från West Point.

Under årtiondena efter kriget utvecklades en allt grymmare pennalism på akademin. Elever i de övre klasserna trakasserade systematiskt de nyanlända, ”plebes”. Det var i denna miljö som de första afro-amerikanska kadetterna antogs. Mellan 1870 och 1889 antogs tolv svarta män, men endast tre tog examen: Henry O Flipper (1877), John H Alexander (1887) och Charles Young (1889). År 1870 antogs James Webster Smith från South Carolina. Vita klasskamrater vägrade att dela rum och att äta vid samma bord i matsalen. Smiths tid på skolan präglades av utstötthet och våld. Efter fyra år underkändes han och relegerades.

I det omgivande samhället utanför skolan avslutades den så kallade rekonstruktionperioden: federala trupper drogs tillbaka från södern och högsta domstolen upprätthöll i en rad beslut segregeringen och diskrimineringen. Efter 1889 skulle inga svarta kadetter komma att antas förrän efter första världskriget och ingen ta examen förrän 1936.

Decennierna efter inbördeskriget förlorade akademin gradvis sin status som främsta institution för ingenjörsvetenskap. Till skillnad från snabbt växande forskningsuniversitet som Harvard, Yale och Massachusetts Institute of Technology (MIT) förblev kursplanen vid West Point fokuserad på att utbilda officerare. Under 1870- och 1880-talen tillkom dock institutionerna i engelska, historia och juridik. Förvärvandet av spansktalande områden under det spansk-amerikanska kriget ledde till att även spanska språket lades till läroplanen. Fälthygien blev också ett ämne.

I ett försök att öka akademins anseende gav kongressen 1901 krigsministeriet i uppdrag att utarbeta en mer rigorös antagningsprocess. Antalet elever växte och uppgick vid första världskrigets utbrott till 748. Det snabbt försämrade världsläget och USA:s ökande åtaganden i Europa, Västindien och Stilla havet ledde till ytterligare expansion av elevantalet.

Liksom inbördeskriget ledde första världskriget till en förkortning av utbildningen. Efter att USA blivit en part i det pågående utnötningskriget i Europa blev det nödvändigt att producera militär personal i allt snabbare takt. Meuse-Argonne-offensiven, som inleddes i september 1918, innebar stora amerikanska förluster då många officerare miste livet.

Herman Beukema – professor i ekonomi, statsvetenskap och historia – tog under mellankrigsåren initiativet till att integrera studier i geografi, internationella relationer och ekonomi i kadetternas utbildning, i syfte att utbilda dem i nationella säkerhetsfrågor. Fokus låg på Europa och Sydostasien, områden där USA hade vitala intressen.

Inför den ökande risken för en ny storskalig internationell konflikt utvidgade West Point sitt sommarträningsprogram. Mer tid ägnades åt vapenteknik, fysisk träning och fordonskunskap. Under andra världskriget, i oktober 1942, förkortades kursplanen till tre år och antalet kadetter ökade till 2 496.

Pilotträning tillkom under slutet av kriget. Tyska och portugisiska (det officiella språket i Brasilien, USA:s viktigaste allierade i Sydamerika) lades till schemat. Ryska tillkom 1945.

Efter kriget blev utbildningen fyraårig igen. På Dwight D Eisenhowers (vid denna tid stabschef för armén) inrådan lades även tillämpad psykologi till schemat.

Årtiondena efter andra världskriget var en tid av stora konflikter. Sedan 1889 hade endast två svarta studenter antagits på skolan. Båda lämnade West Point efter mindre än sex månader.

Ytterligare en afro-amerikansk kadett anlände 1932. Benjamin Oliver Davis Jr var son till Benjamin O Davis, arméns förste svarte general. Liksom under slutet av 1800-talet blev svarta elever utfrysta av vita kollegor. Davis inbjöds aldrig till officerarnas hem. Hans blivande fru, som vid upprepade tillfällen besökte skolan, träffade aldrig någon av hans vita kollegor. Men förhållandena förbättrades gradvis. Under perioden 1932–47 antogs 21 svarta kadetter; av dessa tog 17 examen.

President Harry S Truman befallde 1948 i en exekutiv order (för att kringgå motstånd i kongressen) att USA:s militär skulle desegregeras. Ett ökande antagande av svarta studenter resulterade med tiden i mindre öppen rasism och diskriminering. Förändringarna gick dock långsamt. Så sent som 1968 återfanns endast 30 svarta kadetter på West Point.

Samma år utsågs en afro-amerikansk officer till antagningskontoret med uppdrag att identifiera och attrahera kandidater från minoritetsgrupper. 1900-talets sista tre årtionden ökade andelen svarta från runt fem till tjugotre procent. Så sent som 1999 var dock endast fyra procent av lärarkåren svart.

Kvinnor vann tillträde till akademin under 1970-talet, trots hårt motstånd från arméminister Martin R Hoffman och West Points överintendent William Knowlton. De första kvinnliga kadetterna utsattes ofta för trakasserier från manliga kollegor.

I en berömd rekryteringsslogan deklarerar West Points ledning att ”mycket av den historia vi lär ut skapades av människor vi utbildade”. Akademin fortsätter även att belysa bredare samhälleliga utvecklingslinjer. Dess triumfer och tillkortakommande, dess vision och ideal, är, på gott och ont, en central del av den amerikanska historien.

FAKTA Befästning vid Hudsonfloden

United States Military Academy (USMA), eller West Point, är den amerikanska arméns officershögskola. West Point var ursprungligen ett fort vid Hudson­floden i delstaten New York.

Efter det amerikanska frihetskrigets slut 1783 förföll befästningen. Det som skulle bli den framtida militärakademin låg på privat mark, tills den köptes av den amerikanska kongressen 1790.

År 1794 skapade kongressen en kår av artillerister och ingenjörer, med högkvarter här – då hade befästningen i tio år vaktats av en kons­tant underbemannad styrka. År 1802 blev West Point skola för ingenjörsofficerare.

FAKTA Ledare som skolats på West Point

Robert E Lee (1807–70), sydstatsarméns överbefälhavare 1865.

Ulysses S Grant (1822–85), general i nordstatsarmén, amerikansk president 1869–77.

Jefferson Davis (1808–89), militär, krigsminister och senare president för Amerikas konfedererade stater (sydstaterna) 1861–65.

William T Sherman (1820–91), fyrstjärnig general, deltog på nordsidan i inbördeskriget, USA:s överbefälhavare 1869–83.

Douglas MacArthur (1880–1964), femstjärnig general, arméchef 1930–35, befälhavare för de allierades styrkor I Stilla havet 1942, utsågs till befälhavare för FN-styrkorna vid Koreakrigets utbrott 1950.

Dwight D Eisenhower (1890–1969), femstjärnig general, ledde invasionen vid Normandie 6 juni 1944, arméchef 1945–48, högste befälhavare för NATO 1950, amerikansk president 1953–61.

William Westmoreland (1914–2005), general, chef för de amerikanska styrkorna i Vietnam 1964–68, arméchef 1968–72.

Publicerad i Populär Historia 3/2011