Neutralitet. "En politik av eftergifter"
Den svenska neutraliteten har varit en ihålig bluff alltsedan dess tillkomst för 150 år sedan. Parollen "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" är bara utanverket på den politik som i verkligheten har varit en "hemlig allians i fred syftande till en öppen allians i krig". Sverige har i varje konflikthotande läge gjort tydliga neutralitetskränkningar eller ingått hemliga allianser för att ducka för krigshotet.
Det hävdar fredsforskaren Wilhelm Agrell, som i oktober ger ut boken "Den stora bluffen", en sammanfattning av den politik som under två århundraden gått under benämningen svensk neutralitet.
Alltsedan Karl XIV Johans dagar har Sverige fört en neutral och oberoende utrikespolitik. När, hur och varför uppstod neutralitetspolitiken?
– Neutraliteten uppstår gradvis under 1800-talet som en allmänt tillämpad småstatspolitik för att undgå att dras in i stormakternas motsättningar. Med neutraliteten kunde Sverige ställa sig vid sidan av konflikterna och avvakta utgången, utan risk för att bli klämt. Neutraliteten var en helgardering – 1, X, 2. Genom att stå utanför och hålla på alla kunde Sverige avvakta och gå segrande och oförstört ur båda världskrigen. Vår välfärd bygger i icke ringa grad på detta faktum.
Hur länge dröjde det innan Sverige begick de första neutralitetskränkningarna?
– Sveriges agerande i det dansk-preussiska kriget på 1860-talet är mönsterbildande för den småstatspolitik Sverige senare utvecklade. Kung Karl XV, starkt influerad av skandinavismen, drack brorsskål med danske kungen och utlovade svenskt stöd för att försvara Danmarks gräns mot Preussen i Schleswig-Holstein. Kungen ingick ett slags hemlig allians, men utan täckning. Troligen påverkade alliansen danskarnas agerande, men när kriget kom uteblev hjälpen.
– Sveriges intressen motiverade inte ett ingripande för att försvara danskarnas sydgräns. Här finns ett mönster i Sveriges agerande, som återkommer under mellankrigstiden gentemot såväl Finland, Danmark som Norge.
Neutralitetspolitiken var alltså urholkad redan från början?
– Man kan säga att neutraliteten, så som den ursprungligen formades på 1800-talet och prövades under världskrigen, inte var vad den sedermera utgav sig för att vara – en de folkrättsliga principernas politik. Det handlade i stället om nationell egennytta, att hålla sig utanför konflikter genom att "ducka" för militära hot.
– Under första världskriget utlovade Sverige en förmånlig politik gentemot Tyskland. Agerandet upprepades ännu tydligare under andra världskriget.
Vem ser du som chefsarkitekt bakom den svenska neutraliteten?
– Förre utrikesministern Östen Undén skapade utanverket som alla bekänt sig till. Men han tvingades också konstatera att Sveriges faktiska agerande på en rad områden avvek från den officiella politiken.
– I egentlig mening var det en grupp höga officerare som i slutet på 1920-talet formade den svenska neutralitetspolitiken, så som den utövades i praktiken. Dessa officerare fanns samlade kring Ny Militär Tidskrift och dess mest kända namn var Helge Jung, senare överbefälhavare, och Carl August Ehrenswärd, senare arméchef. Övriga kom att besitta centrala positioner i stabsorganisationen.
– Dessa yngre oppositionella officerare drev tesen att Sverige i händelse av ett sovjetiskt angrepp mot Finland och Baltikum antingen måste ingripa med egna trupper, eller vänta och låta Sovjetunionen uppsluka dessa randstater för att först därefter försvara svenskt territorium.
– Det senare alternativet ansågs sämre. Sverige skulle satsa på att sätta in rörliga delar av ett moderniserat försvar till Finlands stöd – inte av nordisk solidaritet, utan av nationellt egenintresse.
På vilket sätt materialiserades gruppens tankar?
– Dessa officerare förespråkade inte bara en försvarspolitisk omläggning, utan deltog också i en intim militär samplanering mellan Sverige och Finland. Det bedrevs ett intensivt militärt samarbete i syfte att förbereda insatser av en svensk expeditionskår i Finland. Dessa förberedelser gjorde att den finska militärledningen inför vinterkriget fick orealistiska föreställningar om Sveriges möjlighet att ingripa till Finlands hjälp.
– Men de officerare som deltog i detta svensk-finska samarbete "skolades in" i en dubbel säkerhetspolitisk praxis: en sak kunde sägas offentligt, en annan kunde man försiktigtvis ta upp med de politiska instanserna, en tredje kunde man göra i praktiken vapenbröder emellan. Den här gruppen av officerare gjorde karriär under andra världskriget och beklädde därefter de högsta militära posterna.
Finns det något exakt datum då Sverige övergav neutraliteten?
– I praktiken övergavs neutralitetspolitiken den 8 juli 1940, då Sverige och Tyskland enades om transittrafiken genom Sverige. Vid det regeringsmöte där man beslutade om transiteringen sade till och med Per Albin Hansson att regeringen övergett neutralitetspolitiken, men tyvärr tvingats till detta.
– Genom transiteringsavtalet lämnade Sverige ett avgörande militärt bistånd till ett av de krigförande länderna. Men när avtalet offentliggjordes presenterades det som en trafikteknisk fråga. Neutralitetskonsekvenserna nämndes inte offentligt, bl a av hänsyn till den svenska opinionen.
Neutraliteten har ofta använts som ett instrument för att skapa uppslutning kring Sveriges utrikespolitik. Har inte den uppslutningen varit svår med tanke på att neutraliteten i grunden varit en eftergiftspolitik?
– Det var problemet under kriget då Sverige de facto utsattes för tryck som man måste ge efter för. Under efterkrigstiden växlade trycket. Det skapade opinionsmässiga problem – tydligast 1945–46 under Baltutlämnningen. Mot slutet av kriget hade Sverige byggt upp en stor ackumulerad utrikespolitisk "skuld". Eftergifterna till Tyskland 1940–43 var en belastning gentemot Sovjetunionen. Därför fanns det ett starkt behov inom delar av socialdemokratin att gå ryssarna till mötes för att i handling visa att Sverige var berett att behandla Sovjetunionen som en segrarmakt och jämbördig part på den internationella arenan.
– Det ledde till att Sverige under efterkrigstidens första år tillmötesgick sovjetiska krav, där baltutlämningen blev första prövostenen. Det blev en eftergifts-politik eftersom ryssarna insåg hur de kunde utnyttja denna svenska blotta. Sovjet ställde krav och när kraven inte uppfylldes pekade Moskva på antisovjetiska krafter för att vinna fördelar.
– Detta känner vi igen från 80-talets ubåtskris, då samma mönster upprepats. Samma typ av mönster gick igen i Raoul Wallenberg-ärendet och Catalinaaffären.
I din bok definierar du Sveriges neutralitetspolitik som en "hemlig allians i fred syftande till öppen allians i krig". Är inte den parollen lite väl provocerande?
– Nej, det formulerar den faktiska politiken under 1900-talet. Ängsligheten gentemot ryssarna har beskrivits som eftergivenhet. En annan förklaring är att Sveriges faktiska säkerhetspolitiska agerande inte stämt överens med deklarationerna. Detta gap har aldrig redovisats utåt, vilket gjort svenska regeringar känsliga för kritik som hotat att blottlägga detta förhållande.
– Alla svensk-sovjetiska krishärdar rör dessa förhållanden. En känd militär bedömare har sagt mig: "Den svenska oförmågan och oviljan att analysera motiven bakom ubåtskränkningarna hänger samman med att man är rädd för innebörden av motiven. Man kan komma in på förhållanden man inte vill kännas vid" – d v s de hemliga svenska västrelationerna. Därför har Sovjet ostört kunnat fortsätta sina ubåtskränkningar.
Hur uppstod dessa hemliga västrelationer?
– Trots att det skandinaviska försvarsförbundet gick i graven i januari 1949, förverkligades det till väsentliga delar som ett hemligt försvarsförbund. Förbundet fick formen av ett muntligt samarbetsavtal mellan svenska, norska och danska försvarsstaben för att säkerställa ett samordnat skandinaviskt uppträdande i krig. Man förberedde gemensamma operationer och knöt personkontakter som kunde användas i ett krigsläge, stämde av planläggningen, gick på varandras krigshögskolor.
– Sverige kom i mitten av 1950-talet också in i Natos underhållsplanläggning. Norrmännen byggde en ny oljehamn i Trondheim avsedd för Sverige. Samtidigt byggdes en ny väg mellan Storlien och Trondheim. Officiellt var det helt civila projekt. Men initiativet kom från militärt håll och hade sin grund i svenska militära överläggningar med Natos Nordkommando. Eftersom Nato inte kunde ta in konvojer till Sveriges västkust i ett krigsläge måste svenskarna satsa på att få in förnödenheter via Mittnorge.
– Sverige kopplades militärt allt närmare USA, via samarbetsavtal och västimport sedan Sverige 1949 varit på väg att totalt isoleras militärt och militär-tekniskt. Amerikanarna ville inte gynna någon part utanför Nato. Militär export knöts till varje lands benägenhet att sam-arbeta med USA. Sverige blev mycket hårt trängt och hotade avskärmas från modern militär teknik – radarmateriel, jetmotorer, robotar.
– Västsamarbetet kom därför att gälla alla väsentliga militära områden, där det fanns ett utlandsberoende. Underhåll, import, tillförsel av militär teknik, underrättelsetjänst, tillförsel av underrättelseutrustning, – men även militär-operativt samarbete.
– Svenska militärer föreställde sig 1945–59 ett långvarigt krig. Sverige måste klara sig självt under krigets inledningsfas, men det gällde att säkerställa hjälp i ett senare läge, framför allt av västliga flygstridskrafter. Detta skapade ett svenskt behov av att koordinera planläggningen inte bara med Norge och Danmark, utan också med USA.
– Nils Swedlund, överbefälhavare 1951–61, tog därför kontakter på hög amerikansk nivå, ibland via mellanhänder, för att få till stånd samplanering och kontaktlänkar som kan utnyttjas i ett krigsutbrott. Sverige måste in i västmakternas ledning av kriget. Detta förbereddes bl a med krigsplacerad sambandspersonal som i ett mobiliseringsläge ska skickas till de olika Natostaberna. Detta är inte neutralitetspolitik, inte alliansfrihet, utan en förberedd hemlig allians. Det är de dubbla budskapens politik. Ett budskap åt folket, men en annan faktisk innebörd. Detta är vad säkerhetspolitiken gått ut på under hela efterkrigstiden.
Hur påverkar dessa hemliga allianser oberoendet i den svenska utrikespolitiken?
– Den samarbetsrelation som Sveriges strategiska läge i slutet av 1940-talet skapar lever kvar när det politiska läget i världen förändras. Sverige förblir den hemligt allierade. Ingen av de här relationerna avbryts när kalla kriget trappas ner. Snarare lever samarbetsrelationerna sitt eget liv och växer till över tiden, oberoende av de motiv som en gång skapade dem. Man hamnar i ett institutionaliserat samarbete. Sverige som liten part blir mer och mer beroende.
– Sveriges möjligheter till egenutveckling avtar. Konsekvenserna av underrättelsesamarbetet blir att Sverige hamnar som en underleverantör till USA, som kontrollerar datorer och signalspaningsanläggningar.
Du har beskrivit neutraliteten som en eftergiftspolitik, där Sverige duckat för den starkaste parten i närområdet. Först har vi duckat för tyskarna, därefter gjort öppna eftergifter gentemot ryssarna, men hemliga eftergifter gentemot Väst. I det nya Europa tycks EG vara starkast. Är det dags att också ge efter för EG?
– Detta är den klassiska småstatspolitiken, att antingen söka skydd under någon stormakts vingar eller att försöka blidka den hotfulla stormakt som ingen vill skydda en mot. Danmarks agerande på 1860-talet och 1940-talet är den andra linjen, att försöka blidka Tyskland när ingen ville rädda Danmark. Samma resonemang har finnarna fört gentemot Sovjetunionen.
– Sverige gör både och. Vi söker i hemlighet skydd under den ena stormakten samtidigt som vi försöker blidka den andra.
Gäller detta resonemang även för EG-politiken?
– Sverige fullföljer den dubbla politiken. Sverige vill å ena sidan hänga kvar vid neutralitetspolitiken eftersom oron för Sovjetunionen består. Eftersom Sverige länkas till väst blir vi mer utsatta i en konflikt med Sovjetunionen.
Å andra sidan är vi intresserade av att åtnjuta den säkerhetsgemenskap EG är på väg att bygga upp och inte stöta oss med denna blivande politiska maktsfär. Här finns samma element som under tidigare fyra efterkrigsdecennier.
Men denna framväxande allians med EG tycks vara mindre hemlig än tidigare västallianser?
– Nja, dubbelheten består. Sverige är å ena sidan berett att gå in i EG utan förbehåll, å andra sidan går vi in med fortsatt neutralitet.
– Neutralitetspolitiken är ett instrument som används gentemot den egna opinionen och i östrelationerna, men har liten faktisk säkerhetspolitisk innebörd. Steget från västrelationerna till de framväxande EG-relationerna är inte särskilt långt.
– Det finns också ett patetiskt drag i en del av den EG-kritiska debatten där man hissar neutralitetsflaggan och vill hålla fast vid Undéns och Palmes neutralitetspolitiska arv. Detta är egendomligt med tanke på hur lite substans det fanns i neutraliteten och i hur hög grad detta var mytbildningar kring efterkrigstidens säkerhetspolitik. Både Palme och Undén var medvetna om vad som verkligen försiggick.
