Könskamp i vattnet

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet kämpade kvinnor runt om i västvärlden för sin rätt att få visa sig offentligt i vattnet och delta i simsportsammanhang. Det var en lång och segdragen kamp som bland annat handlade om simklädernas ärm- och benlängd och vilket tyg de var gjorda av. Vid den fjärde olympiaden i London år 1908 fanns inte simsport för damer på programmet, men presenterades genom uppvisningar i simhopp med svenskan Ebba Gisico och finländskan Valborg Florström.

Det var först i Stockholm 1912 som det blev tillåtet för kvinnor att tävla i simsport vid en olympiad, och detta tack vare påtryckningar från brittiskt håll. Den svenska olympiska kommittén var skeptisk, och det fanns det fler som var. USA förbjöd all kvinnlig medverkan i simtävlingarna, vilket innebar att några av de allra bästa simmarna i världen fick stanna hemma.

Från officiellt australiensiskt håll kom liknande signaler – Sarah "Fanny" Durack och Wilhelmina "Mina" Wylie hade fått veta att deras eventuella medverkan i tävlingar där män också deltog var djupt problematisk. Åka fick de om de själva kunde betala, vilket var väl bortom deras möjligheter. En grupp ledande kvinnor kom dock till undsättning med en allmän insamling, vilket möjliggjorde att de kom iväg. I Stockholm sågs de vandra omkring i tunga fotsida badrockar under tävlingarna.

Det var under 1700-talet som bad och simning lämnade den privata och intima sfären för att bli en aktivitet som kunde utövas i offentlighet. Redan på 1600-talet hade europeiska medicinska auktoriteter argumenterat för det hälsosamma med olika vattenkurer. Vetenskapen rörde sig bort från teorier om kroppsliga vätskor som skulle vara i balans. Nu kom istället en syn på kroppen där det sågs som bra om huden och dess porer öppnade sig mot elementen, istället för att noggrant skyddas mot desamma för ”balansens” skull. De stränga uppfattningarna om sedlighet, som kristendomens ambivalenta förhållande till det köttsliga ledde till, luckrades också upp under influensen av en djärvare vetenskap.

Ett försvinnande fåtal av européerna och deras ättlingar runt om i världen kunde simma, men en ny trend började långsamt ta fart. En kultur präglad av vattenskräck doppade tårna i floder och hav, och badkar, allt oftare. Simningen flyttade så sakteliga ut i den offentliga sfären. Men det var en sfär som i hög grad var vigd åt män – länge var det de som badade och simmade längs stränder och vid tidiga flodbadanstalter, likt den som öppnades 1760 i Paris.

I Sverige var det flottan som stod för mycket av 1700-talets propagerande för simning – denna färdighet sågs som militärt värdefull. Generellt sågs den som betydelsefull som ett led i att förbättra fysiken hos unga svenska män. Detta synsätt ingick som en naturlig del i de nya idéer kring gymnastik som spred sig från Tyskland till Sverige.

I början av 1800-talet blev idrottspedagogen Per Henrik Ling (1776–1839) den främste företrädaren för tanken om simning som något nyttigt. Att denna vattenaktivitet ansågs vara av nationell vikt och något av ett manligt ideal underströks också genom att självaste prins Oscar – blivande Oscar I – lärde sig simma 1814–15.

Det fanns dock en rad kvinnliga pionjärer i den spirande badkulturen, kanske främst i England. Bland annat fanns kvinnliga badbiträden, så kallade "dippers”, som var involverade i den komplicerade process det innebar då någon – icke simkunnig – överklassperson skulle ta sig ett dopp i havet. Med hjälp av hästar och en ”badvagn” drogs den som skulle bada ut i havet, där personen i fråga snabbt steg ned i vattnet och doppade huvudet.

I detta sammanhang krävdes det inte sällan en (högst sannolikt simkunnig) ”dipper”, som med milt våld kunde assistera. Dessa badbiträden tilldrog sig viss uppmärksamhet, och den kanske mest kända, en Martha Gunn (1726–1815) i Brighton, dog vid 88 års ålder efter att ha tillbringat ett nästan sjuttio år långt arbetsliv med denna syssla.

Färre var de kvinnor som gjorde sig kända som simmare vid denna tid. Filosofen Mary Wollstonecraft (1759–1797) var dock ett undantag, liksom hennes dotter Mary Wollstonecraft Shelley (1797–1851), författare till romanklassikern Frankenstein. En bromsande faktor var att kvinnor, speciellt de som tillhörde de övre samhällsklasserna, av dygdskäl förväntades simma i stora klänningar i flanell eller andra ogenomskinliga material. Detta till skillnad från männen som under samma period ofta var nakna i vattnet. Detta förhållande gjorde det svårt för män och kvinnor att dela stränder eller badinrättningar.

Allmogen struntade förmodligen i dessa konventioner, men allt tyder på att simkunskapen inte var utbredd i de lägre klasserna. Simundervisning för kvinnor i mer organiserad form började dyka upp vid mitten av 1800-talet. I Sverige skedde detta inom ramen för skolor eller andra pedagogiska institutioner. I USA däremot var verksamheten snarare kopplad till frivilliga livräddningssällskap.

Ett tidigt svenskt exempel på simundervisning för flickor hittar vi 1844, då Ossian Borg, som var lärare för dövstumma elever på Manilla-skolan i Stockholm, inkluderade flickor i sina simlektioner.

Tre år senare öppnade huvudstadens förs-ta siminrättning enbart för kvinnor. Den här gången var det kronprins Karls holländska fru Lovisa som ledde hovdamerna till badet utanför Riddarhuset. Inrättningen flyttade så småningom till Kastellholmen (och senare till Skeppsholmen) och togs över av den kvinnliga simläraren Nancy Edberg (1832–92).

Kvinnobadhus öppnades också på andra håll i landet och damsimning kom att få ett särskilt starkt fäste i Jönköping. Den kvinnlig simningen tolererades länge på nåder – så länge den inte inkräktade på manliga domäner. I Uppsala genomfördes 1858 de första ”simpromoveringarna” för damer i Sverige. Efter akademisk modell testades och belöna-des då de kvinnliga simmarnas färdigheter – men vid avskilt från männens motsvarande ceremoni, och utan offentlig insyn.

Längre fram blev könsgemensamma promoveringar tillåtna, även om det så sent som i början av 1900-talet krävdes att männen höll sig i sina omklädningsrum när kvinnorna simmade. Och för att vara på den säkra sidan tvingades damsimmarna bära täckande baddräkter. Från den senare hälften av 1800-talet finns källor som talar om simundervisning för kvinnor av kvinnor, likt Nancy Edberg i Stockholm eller Kate Bennett i New York.

I Storbritannien började kvinnor från arbetarklassen, arvtagare till forna tiders ”dippers”, mer och mer få sin utkomst från vattnet, dels som siminstruktörer och dels som artister i nya populära vattenföreställningar där simning och dykning (samt lättklädda män och kvinnor i utmärkt fysik) uppvisades för en betalande åskådarskara.

Nu kom också de första simtävlingarna som inkluderade kvinnor eller helt och hållet hade kvinnliga deltagare. En av de kanske tidigaste internationella damtävlingarna hölls i Harlemfloden i New York 1874, där förutom amerikanskor även irländska kvinnor medverkade. I Sverige tog det längre tid för kappsimning att födas som en tävlingsgren; de första tävlingarna för män hölls först 1882.

I och med att simning etablerades som sport och det allmänna intresset växte för tävlingar drog kvinnors medverkan i det som tidigare varit en manlig domän till sin spets. Könen skulle hållas separerade och frågan var om kvinnor ens skulle tillåtas att tävla om tävlandet som sådant var något manligt.

I Sverige möttes försöken att låta damsimning övergå från hälsovård till mer krävande övningar och tävlingar med skepsis. Nancy Edbergs efterträdare på dambadet i Stockholm, Sophie Saxenberg, fick utstå stark kritik för att hon pressade sina adepter för hårt. Fru professorskan Anna Retzius lämnade in en hemställan till Stockholms simsällskaps styrelse 1878 att den skulle utreda om sådant verkligen var nyttigt. Styrelsen konsulterade Svenska Läkaresällskapet som avrådde från kvinnlig medverkan i ”simuppvisningar eller simpromotion”. Man ändrade dock uppfattning 1885.

Det var under 1880-talet som de moderna amatörreglerna slog igenom inom sporten. Dessa var utformade för att hålla sport utanför kommers, men framför allt för att se till att underklasserna inte helt kom att dominera. De nya reglerna gav också möjligheter att formellt stänga ute kvinnor från idrottandet. Damsimning tvingades att mer och mer existera enbart i publika jippobetonade uppvisningar bortom tävlandets finrum. Detta var verkligheten för den tidens stora kvinnliga simmare som systrarna Ethel och Elaine Golding från USA.

I Sverige genomfördes de första nationella mästerskapstävlingarna 1891 utan kvinnlig medverkan. Först år 1898 fick svenska kvinnor delta, men bara i simhopp då denna aktivitet inte ansågs som alltför ansträngande och dessutom var så inriktad på estetik att den sågs som mer ”kvinnlig”. Simhoppandet rönte stor internationell uppmärksamhet, inte minst sedan det började spelas in filmer på temat. Tidiga storheter som Annette Kellerman från Australien blev en större celebritet än de flesta manliga atleterna.

Den moderna olympiska rörelsen red på den våg som amatörismen och den moderna sporten hade skapat, och liksom den rådande kulturen var man även från olympiskt håll avvisande till kvinnlig medverkan. Till den första moderna olympiaden, i Aten 1896, bjöds inga kvinnor in alls. Förutom utifrån tidigare anförda argument hölls kvinnor utanför spelen utifrån resonemang om att det ur historisk synvinkel skulle vara fel – i de antika olympiaderna tävlade bara män.

Påtryckningar från kvinnor gjorde att moderna sport-organisationer och den olympiska rörelsen långsamt började öppna portarna för kvinnlig medverkan. I Sverige tilläts kvinnor i kappsimningssammanhang först 1902, men bara om tävlingarna hölls separerade från männens. Damerna fick därför simma klockan sex på morgonen ute i Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm.

Följande år lyckades en grupp manliga simmare motverka att damtävlingarna skulle få klubbmästerskapsstatus. Frågan om svenska mästerskap i klubbsim för kvinnor väcktes 1909 och blev verklighet året därpå – dock bara inom två grenar: 100 meter kappsim och raka simhopp.

Vintern 1911–12 fick de bästa svenska damerna möjlighet att träna inomhus två gånger i veckan inför OS i Stockholm 1912. De svenska simdamerna – varav flertalet hörde till arbetarklassen – tränades två gånger i veckan i Mälarbadet på Kungsholmen av en manlig tränare. De manliga simmarna hade fått börja träna ett år tidigare, av en inhyrd engelsk tränare, Charles Hurley.

Samma år som olympiaden i Stockholm hölls skedde en smärre revolution inom svensk simning. I Göteborg bildades Göteborgs damers simklubb under ordförande Gunilla Rosenhoff – en milstolpe inom damidrotten. Manliga simföreträdare i Göteborg var djupt upprörda över att på detta sätt ha mist en del av sin makt, men klubben fick stöd på nationell nivå från Svenska idrottsförbundet.

I New York genomförde kvinnor kring simläraren Charlotte Epstein något liknande då de några år senare bildade New York Women’s Swimming Association (WSA) 1917.

Amerikanskorna var nu tillåtna att tävla i OS och många av de kvinnliga olympiska simmarna skulle framöver hämtas från New York-klubben, och Epstein kom att träna en rad olympiska damlag. Det var under hennes regi som några av de största kvinnliga simstjärnorna växte fram under mellankrigstiden.

Hur avlöpte då simtävlingarna i Stockholm 1912? Greta Johansson tog guld och Lisa Regnell silver i simhopp. I simningen blev resultatet dock en besvikelse. Där dominerade Sarah Durack och Wilhelmina Wylie från Aust-ralien som hade tvingats betala sina egna biljetter. Båda simmade med den nya crawl-tekniken och tidningarna imponerades av att Durack inte skulle ha varit långt ifrån att slå de bästa manliga svenska simmarna om de hade tävlat tillsammans. De svenska damsimmarna uppmuntrades åren efter OS av sina oroliga manliga kollegor att inte övergå till crawl med motiveringen att kvinnors crawlande var fult och onaturligt. Detta var argument som nya generationer kvinnliga simmare snart kastade över bord.

Publicerad i Populär Historia 8/2015