Indiens självständighet krävde ett högt pris

I februari 1947 hade Storbritanniens nye premiärminister Attlee meddelat sin regerings avsikt att före juni 1948 överlämna makten till en ansvarig indisk regering. Men processen blev kortare.

Vicekungen lord Wavell ersattes med krigshjälten från Sydostasien, lord Louis Mountbatten, inriktad på snabba resultat. Maktövertagandet ägde rum i Pakistan den 14 augusti och i Indien vid midnatt samma dag. Indiska astrologer hade varnat för den 15 augusti och efter att ha konsulterat Jawaharlal Nehru, som blev det fria Indiens förste regeringschef, ändrade vicekungen lord Mountbatten datum för maktöverlämnandet till den 14 augusti, en minut före midnatt.

Churchill kritisk

”Det indiska statsskeppet sjunker nu på ett lugnt hav, sedan labourregeringen öppnat bottenventilerna”, spådde den brittiske oppositionsledaren Winston Churchill i det brittiska parlamentet. Vid en konservativ partikongress kritiserade han regeringen för att ha avhänt Storbritannien ”det mäktiga och underbara imperium, som byggts upp i Indien genom 200 års ansträngningar” varigenom ”antalet brittiska undersåtar reducerats till knappt en fjärdedel av vad det varit i generationer”.

I Karachi dånade kanonsaluten när Pakistans förste generalguvernör, Mohammad Ali Jinnah, tillsammans med vicekungen Louis Mountbatten den 14 augusti markerade överlämnandet av makten genom att i öppen bil åka genom gator kantade av mångdubbla led av jublande människor. Men i mängden fanns också sammansvurna som, enligt den indiska underrättelsetjänsten, planerat att kasta en bomb mot Jinnah under färden.

Paraden gick emellertid utan intermezzon och när bilen nått innanför Government House’s gallergrindar yttrade Jinnah: ”Tack gode Gud för att jag fört er levande tillbaka.” Mountbatten har senare berättat att han tänkte: ”Kära nå’n, det är jag som fört honom tillbaka levande!”

Även i Östpakistan rådde extas, sång och leverop ”Pakistan Zindabad”, men några pakistanska flaggor syntes inte – det fanns ännu inga sådana där. I Punjab var entusiasmen återhållsam: våldet hade börjat blossa upp.

Nehru hoppfull i parlamentet

Samma dag, i New Delhi, talade Nehru till den konstituerande nationalförsamlingen. Porträtten av brittiska vicekungar hade redan hunnit plockas ner. Trots rapporter han just mottagit om blodbad och terror i Punjab lät han hoppfull: ”För många år sedan ingick vi en pakt med ödet och nu är stunden inne för oss att infria vårt löfte, inte helt och fullt men till stor del. När midnattstimmen slår och världen sover ska Indien vakna upp till liv och frihet.”

Morgonen efter svor lord Mountbatten eden som Indiens förste generalguvernör i det tidigare vicekungapalatsets tronsal och for sedan i öppen landå till parlamentshuset. Hundratusentals människor hade samlats och vid flagghissningen senare på dagen blev folkmassan än större. Nehru tog plats på suffletten till Mountbattens vagn, men också trängda åskådare, mödrar med förskräckta barn, en indisk journalist och en polsk hustru till en brittisk officer blev räddade ur folkhavet genom att lyftas upp i processionsvagnen.

Våldsamma strider i Punjab

Man firade i Karachi och i New Delhi, men den snabba frigörelse- och delningsprocessen hade sitt pris. Våldsamma strider utbröt mellan muslimer å ena sidan och hinduer och sikher å den andra. 1947 koncentrerades de till de delade provinserna Bengalen och Punjab. Nationalkongressen hade påbjudit flagghissning, illumination och andra festligheter runtom i landet den 15 augusti för att fira frigörelsekampens framgångsrika slut, men måste snabbt utfärda kontraorder.

Glädjen och segeryran nådde inte Punjab. En garvad New York Times-korrespondent rapporterade: ”Ingenting annat har skakat mig så som detta. I Indien i dag flödar blodet rikare än monsunregnen. Jag har sett hundratals döda och, än värre, tusentals indier utan ögon, fötter eller händer. Att bli ihjälskjuten är barmhärtigt men sällsynt. Män, kvinnor och barn klubbas ihjäl med påkar eller stenar och lämnas att dö, och dödskampen förvärras av hettan och flugorna.”

Någon månad efter frigörelsen och delningen talade inrikesminister Patel i staden Amritsar för att lugna stämningen i Punjab. I Amritsar hade soldater under brittiskt befäl cirka tjugofem år tidigare dödat hundratals indier. I sitt tal erinrade Patel om Amritsarmassakern, då hinduers, muslimers och sikhers blod blandats. Och nu kunde en muslim inte visa sig i Amritsar, en hindu eller sikh inte i Lahore. Nehru hade åldrats tio år på ett par veckor, sa Patel. Indien, som kunnat vara stolt över sin frigörelse från Storbritannien, måste nu blygas för de barbariska dåd som begåtts. Det indiska budet att icke döda, ahimsa, som var ett budskap till världen, kunde knappast längre duga som exportvara.

Delningen skapade kaos

Att dela Indien – en femtedel av mänskligheten med en befolkning nästan dubbelt så stor som den dåvarande i USA eller Sovjet – var en enorm uppgift. Delningen ägde rum under en ständigt ökande oro. I båda staterna uppstod kaos inom armén, poliskåren, förvaltningen, kommunikationsnätet, affärslivet och så vidare.

I Bengalen hade till exempel flertalet av postverkets brevsorterare varit hinduer och flertalet brevbärare muslimer. Efter delningen fanns det bland postpersonalen i Östbengalen/Östpakistan nästan bara brevbärare, i Västbengalen/Indien nästan enbart sorterare. Jutetillgångarna i pakistanska Östbengalen avskildes från jutefabrikerna i indiska Västbengalen.

Tio miljoner på flykt

Delningen medförde vidare en enorm folkvandring – minst tio miljoner flyktingar: hinduer och sikher på väg mot Indien, muslimer på väg mot Pakistan. Uppemot en halv miljon människor dödades längs vägen. Flyktinglastade tåg bragtes att spåra ur, passagerarna hackades i bitar av attentatsmän, som med spadar, järnstänger och svärd gömt sig vid järnvägslinjen, man spände linor över rälsen så att passagerarna på taken till de överfulla tågen sopades av och så vidare. Våldsamheterna hade pågått länge. Ett år före självständighetsdagen hade de kulminerat i ”the Great Calcutta Killing”.

Numera är cirka halva Indiens befolkning läskunnig, men på 1940-talet kunde högst en på tio läsa och skriva. På den enorma indiska landsbygden levde människorna isolerade i 550.000 byar, underkastade storfamiljen, kasten, traditionen och offer för monsunvindarnas nyckfullhet och därmed omväxlande översvämningar och torka.

Annan överhet än byäldsten, penningutlånaren och köpmannen kände byborna knappast. Brittiska Indien, de 565 furstestaterna, brittiska parlamentet på sin fjärran ö var ogripbara begrepp, liksom provinsen och till och med den närmaste storstaden. På 1940-talet hade ännu inte cykel- och transistorrevolutionerna vidgat perspektiven, inte heller dagens TV och rymdsatelliter.

Gandhi, Nehru och Jinnah

I Delhi och i provinshuvudstäder som Calcutta, Madras, Bombay och Lahore fanns kolonialadministration, stora tidningar, politisk verksamhet, universitet och intellektuella. Där växte embryot till frigörelsekampen hos grupper av västerländskt skolade män, som fått del av kolonialmaktens undervisningsväsende ägnat att skapa en klass ”indisk till blod och färg, brittisk till smak, åsikter, moral och intellekt”. Där debatterade Indiska Nationalkongressen (bildad 1885) och Muslimska förbundet (bildat 1906) de försiktiga konstitutionella reformer britterna genomfört. I regel fann den nationalistiska opinionen dem helt otillräckliga.

Mohandas Karamchand Gandhi, Jawaharlal Nehru och Mohammad Ali Jinnah var sinsemellan ytterligt olika trots att de alla hade samma yrke; de var advokater med utbildning i Storbritannien. Mahatma Gandhis engagemang i frigörelsekampen var av filosofisk/religiös natur, grundad på icke-våld och sanningssökande. Han ville dela villkoren för de fattigaste och sökte i klädsel och uttryckssätt nå den stora analfabetiska landsbygdsbefolkningen. Nehru var sekulariserad och vacklade mellan sina sympatier för västerlandet, sitt brahminska ursprung och sin indiska rikemansmiljö. Jinnah var västerländsk i tanke, klädsel och manér, men muslim av födsel.

Jinnah såg ner på Gandhi

Jinnah kom till Bombay som ende muslimske advokat – advokatyrket hade dittills företrädesvis lockat hinduer. Han hade tidigt anslutit sig till Nationalkongressen och på 1910-talet kommit att kallas ”den hinduisk-muslimska enhetens ambassadör”. Han hade strävat efter att skapa en enad front av muslimer och hinduer mot britternas ”söndra och härska”-politik i Brittiska Indien (som en indisk nationalist, Mohammad Ali, kommenterat: ”Vi söndrar, britterna härskar.”).

För att sluta upp vid hinduernas sida hade Jinnah för den muslimska minoriteten krävt kompensation i form av reserverade platser i lagstiftande församlingar, separata valkretsar och överrepresentation. Jinnah stöttes emellertid bort av Mahatma Gandhis religiöst präglade tolkning av den nationalistiska politiken och de okonstitutionella metoder Gandhi slog in på med sin ohörsamhetskampanj 1920, sedan han några år tidigare återvänt från Sydafrika. Jinnah kallade Gandhi ”den där hinduiske väckelsepredikanten”.

Jinnah var en driven politiker med ett stort ego. Lord Mountbatten jämförde honom med de Gaulle. Kritiker har betecknat honom som kallhamrad, fanatisk och diktatorisk. Självmedveten och dominerande var han otvivelaktigt och typiskt för honom är ett uttalande i samtal med en politisk rival: ”Ni försöker utröna vad som behagar folk och handlar därefter. Mitt handlingsprogram är annorlunda. Först bestämmer jag vad som är rätt, och sedan gör jag på det sättet. Folket flockas sedan kring mig, och oppositionen förflyktigas.”

Jinnah allt mer separatistisk

Flera faktorer medverkade till att samarbetet mellan muslimer och hinduer avbröts och efterföljdes av en maktkamp mellan Jinnahs Muslimska förbund och Nehrus Nationalkongress. Efter hand som britterna under 1900-talet utökat indiernas konstitutionella rättigheter växte bland muslimerna fruktan för att förpassas in i ett evigt underläge, ständigt dominerade av hindumajoriteten. Jinnah drevs av Nationalkongressledares dryghet, ortodoxa hindupartiers antimuslimska propaganda och sin egen snarstuckenhet in på en alltmera separatistisk väg.

Han mötte hårt motstånd – från den brittiska kolonialmakten, från Nationalkongressen och länge också från stora grupper muslimer. De muslimer som bodde i delar av västra och östra Indien med muslimsk majoritet – men som ändå så småningom hamnade i Pakistan – kände inte behov av ett eget muslimskt land. De som stödde Jinnah var till en början muslimer i och kring Gangesdalen i norra Indien, där hinduerna dominerade.

Efter en stor valframgång för Kongressen 1937 hade Nehru odiplomatiskt yttrat, att det bara fanns två starka krafter i Indien, den brittiska imperialismen och Nationalkongressen, som representerade den indiska nationalismen. Jinnah genmälde att det fanns en tredje kraft, Muslimska förbundet. När Nationalkongressen kommit i regeringsställning i flertalet provinser höjde Jinnah ropet att islam var i fara och hävdade att den muslimska befolkningsminoriteten var hotad av ”hinduväldet”.

”Islam och hinduism två nationer”

Han stärkte muslimernas förhandlingsposition genom att mynta sin ”tvånationsteori”, som väckte stor anklang bland många muslimer. Islam och hinduism var enligt Jinnah inte bara två skilda religioner utan dessutom väsensskilda sociala system. Det var, ansåg han, en fåfäng dröm att hinduer och muslimer skulle kunna utgöra en gemensam nationalitet: Hinduer och muslimer, menade han, ”varken gifter sig med varandra eller äter tillsammans, och de tillhör två olika civilisationer som grundats på motsatta idéer och begrepp. Ofta är den enes hjälte den andres bov, den enes seger den andres nederlag. De senaste 1200 årens historia har inte skapat enighet utan sett Indien delat i ett hinduiskt och ett muslimskt Indien. Den nuvarande konstlade enheten Indien daterar sig till den brittiska erövringen och upprätthålles med brittiska bajonetter.”

Pakistan – de renas land

Idén om ett Pakistan hade redan på 1930-talet framlagts av skalden Iqbal och namnet Pakistan, ”de renas (renlärigas) land”, föreslagits. Namnet består också av bokstäver i namnen på provinserna i nordväst med muslimsk majoritet. 1940 hade Muslimska förbundet antagit den så kallade Pakistanresolutionen. ”Pakistan” blev lösenordet för alltfler muslimer och Jinnah omvandlade Pakistan-idén från en vag dröm till en slagkraftig politisk slogan och slutligen till verklighet.

Valet år 1945 visade Muslimska förbundets frammarsch; partiet fick det överväldigande flertalet av de muslimska rösterna. Brittiska regeringen och Nationalkongressen kunde inte längre negligera Jinnahs krav. Ännu hade Jinnah dock inte helt stängt dörren för förhandlingar om ett enat Indien. Länge förordade han en indisk federation, men förtörnad över Nationalkongressens maktfullkomlighet började han kräva en muslimsk stat och blockerade envist andra förhandlingsalternativ. ”Välj Jinnah till Indiens regeringschef och tillfredsställ på så sätt hans maktlystnad och inge muslimerna trygghet”, föreslog Gandhi radikalt, naturligtvis utan att vinna gehör.

Gandhi emot ett delat Indien

Nationalkongressen och Muslimska förbundet var djupt oense och förhandlade var för sig med den brittiske generalguvernören/vicekungen. Mahatma Gandhi förklarade å sin sida att han skulle dö om inte hinduer och muslimer försonades. Förgäves hade han försökt förmå indiska och brittiska ledare att bibehålla Indien enat. I sin absoluta tilltro till hinduisk-muslimsk samhörighet och alla religioners enhet vägrade Gandhi att inse att muslimerna, minoriteten, fruktade ett hinduförtryck.

Vintern 1946/47 hade Gandhi vandrat omkring i bengaliska byar där muslimer mördat hinduer och hinduer mördat muslimer. Ofta hade han under färden övernattat i muslimska hem. Den 13 augusti 1947, då självständighetsfirandet förbereddes i Delhi och Karachi, var Gandhi tillbaka i Bengalen, i mångmiljonstaden Calcutta, där dödandet återupptagits.

Gandhi i Calcutta

För första gången i sitt liv mötte Gandhi folkskaror som utslungade förbannelser mot honom, stenade bilen han färdades i och krossade fönstren i det muslimska hem där han bodde. Det var muslimer men också trosfränder, hinduer som sett sina familjer och vänner mördas och skändas, som nu vände sig emot honom och hans vädjan om försoning och förbrödring. ”Har jag lett mitt folk vilse?” undrade Gandhi. Men hans närvaro och hans fasta till döds förändrade efter hand atmosfären i staden.

Gandhis insats i Calcutta i augusti 1947 var, enligt lord Mountbatten, ”en av detta århundrades stora händelser... på gränsen till ett mirakel”. Lord Mountbatten skrev till Gandhi att han i Punjab hade 55 000 soldater och ändå inträffade blodiga upplopp. Men i Bengalen bestod hans styrkor av en enda man, Gandhi, och där rådde lugn. Gandhi var en ”enmans gränsstyrka”.

Mordet på Gandhi

De sista månaderna av sitt liv försökte Gandhi genom förhandlingar, fastor och bönemöten stilla våldet mellan hinduer och muslimer i Delhi. Det var dessa försoningssträvanden som blev orsak till hans död i januari 1948. En grupp fanatiska hinduer reagerade mot Gandhis försonlighet mot muslimerna och sköt honom till döds vid ett bönemöte. Pakistans premiärminister Liaquat Ali Khan yttrade: ”Det är en sällsam ödets ironi, att den man som hela sitt liv predikat icke-våldets lära själv skulle bli ett offer för våldet.”

Nehru accepterade delning

I motsats till Gandhi insåg Nehru efterhand att delningen och Pakistans tillkomst inte kunde undgås. Han instämde i en annan indisk ledares beskrivning: ”Indien är en elefant. Pakistan är de båda öronen. En elefant kan leva utan öron.” Nehru ville skapa en indisk känsla av samhörighet och nationell enhet, en nationell identitet i ett sekulariserat samhälle, och detta lät sig inte göra i religionsmotsättningarnas 1947.

Han lät sig bland annat övertygas av den dominerande, jordnäre och handlingskraftige politikern Sardar Vallabhbhai Patel, även han Londonutbildad advokat, som stod långt ifrån Nehrus idealism och radikalism. (Det var Patel som i egenskap av indisk inrikesminister tillsammans med lord Mountbatten ledde integreringen av indiska furstestater.) Nehru ”insåg aldrig att världen inte enbart var befolkad av andra Jawaharlal Nehru-gestalter”, sa en indisk byråkrat som samarbetat nära med både Nehru och Jinnah (M R A Baig i sin charmerande självbiografi In many saddles).

Mountbattenplanen

Under lord Mountbattens ledning hade förhandlingarna om Indiens självständighet sommaren 1947 gått in i sitt slutskede. I juni 1947 framlades den så kallade Mountbattenplanen om Brittiska Indiens delning i två stater, en övervägande hinduisk och en muslimsk. Planen accepterades slutligen av de politiska huvudpartierna.

Lord Mountbatten fruktade att Gandhi skulle sätta in sitt yttersta vapen, en fasta till döds, för att motarbeta delningen men i stället lämnade Gandhi en bit papper, där han ursäktade sig med att det den dagen var hans tysta dag och att han därför inte just då kunde kommentera saken. Överenskommelsen tillkännagavs i radio av Jinnah för Muslimska förbundet, Nehru för Nationalkongressen och Baldev Singh för sikherna.

73 dagar återstod. Lord Mountbatten hade låtit trycka en kalender med blad att riva av varje dag och sådana delades ut till dem som var engagerade i förberedelserna för maktöverlämnandet. Varje blad angav i fetstil antalet dagar som återstod till den 15 augusti. Det snabba tempot var typiskt för den resultatinriktade sjöofficeren Mountbatten, men stod inte i samklang med asiatiskt sinnelag och känsla för konsensus. Rådgivare som lord Ismay och V P Menon räddade lord Mountbatten från flera förhastade beslut.

Jinnah generalguvernör i Pakistan

Med ambition och skicklighet, politisk strategi och organisation hade Jinnah lyckats – enligt egen utsago ”med en kontorist och en skrivmaskin” – skära loss de båda, företrädesvis av muslimer bebodda områden i nordväst och nordöst som blev Pakistan. Smolk i Jinnahs glädjebägare var dock att inte provinserna Punjab och Bengalen odelade tillfallit Pakistan. Han fick nöja sig med ”ett malätet Pakistan”. Jinnah motsatte sig också ett val av lord Mountbatten som generalguvernör i båda länderna. Jinnah, ”Pakistans fader”, blev själv Pakistans förste generalguvernör och fick av sina landsmän hedersnamnet Quaid-i-Azam, ”Den store ledaren”.

Medan de brittisk-indiska förhandlingarna pågick, hade Jinnah själv utkämpat en kamp på liv och död. Han var svårt sjuk; sommaren 1946 hade hans läkare givit honom 18 månader kvar att leva. Förgäves försökte Nationalkongressens förhandlare få ta del av läkardiagnos och skärmbilder, men Jinnahs hinduiske läkare vägrade lämna ut uppgifterna. Övriga muslimska ledare vid denna tid var inte lika besatta av pakistantanken som Jinnah. Tretton månader efter frigörelsen avled Jinnah.

En individ som grundar en nation, är det inte något som möjligen hörde Gustav Vasas och Baburs generation till men inte kan upprepas i modern tid? Nej, liksom Babur i början av 1500-talet grundlade det indiska mogulväldet, skapade Mohammad Ali Jinnah på 1940-talet Pakistan, som vid tillkomsten blev världens femte folkrikaste stat och den muslimska världens största.

Ojämlikt samhälle

Men utan de speciella ekonomiska och sociala förhållanden som rådde i nordvästra och nordöstra Indien skulle dock inte ens Jinnahs vision och ambition ha räckt till. I dessa landsändar var hinduerna till stor del penningutlånare, godsägare och arbetsgivare av skilda slag och de kontrollerade handel, bankväsen och småföretag. Muslimerna var huvudsakligen fattigbönder eller arrendatorer och beklädde lägre befattningar. Hinduer hade mera än muslimerna utnyttjat de utbildnings- och försörjningsmöjligheter kolonialväldet erbjudit. Hinduer och muslimer var uppdelade i skilda ekonomiska läger, en grogrund för politisk agitation.

Den indiske socialistledaren Ram Manohar Lohia (död 1967) har i tal och skrift, till exempel i boken On the move, framfört att ett stort tillfälle gick förlorat den 15 augusti 1947. Han menade att Nationalkongressen inför de mötande problemen valde att överge idealen, oräddheten, beslutsamheten. I stället för att söka det svaga men modiga folkets stöd vände den sig till de få och mäktiga, vilket Lohia betecknade som ett ödesdigert förräderi.

Tre krig mellan Indien och Pakistan, varav två om det ännu omstridda Kashmir, utbrytningen av Bangladesh, kapprustningen mellan de båda länderna, händelserna kring Babri-moskén och Ram-templet i Ayodhya ger relief åt Lohias uttalande. I brådskan att genomföra självständigheten förblev många problem olösta.

Publicerad i Populär Historia 3/97