"Vår rörelse är så mycket mer än knätofsar"

Hur ska hembygdsrörelsen lyckas vända en nedåtgående medlemstrend och på samma gång stärka intresset för kulturarvet? Det är en ekvation som Sveriges Hembygdsförbunds nya ordförande, Anna-Karin Andersson, har fått ansvaret för att lösa. Hennes förhoppning är att utveckla samarbetet mellan hembygdsrörelsen och besöksnäringen. Många inrikes turister är nyfikna på var deras rötter finns. Och förbundets tvåtusen lokalföreningar står beredda att möta intresset.

Vad betyder hembygd för dig?

– Helt enkelt platsen där jag känner mig hemma och upplever trygghet. En viktig grund för denna känsla är kulturarvet i bred mening, men också den kontinuitet som finns mellan mig och gångna generationers människor.

Varför blev du intresserad av hembygdens historia?

– Jag växte upp på en liten gård i Grangärde socken i Dalarna. Gården var ett tvågenerationersboende, så där bodde också min farmor och farfar. De berättade ofta om gångna tider, om människor som hade levt på gården, i byn och i socknen. Deras berättelser fick mig att känna gemenskap med släkten som har bott här i bygden i så många generationer, säger Anna-Karin Andersson och fortsätter:

– Men bygdens historia är inte bara människornas historia. Här finns också markernas: förfädernas arbete på åkrarna, i skog och mark låg handgripligen framför mina fötter.

Vilka andra inspirationskällor har påverkat dig?

– Främst är det släktforskningen. Eftersom Grangärde församling i början av 1970-talet fortfarande hade kvar alla kyrkböcker låg det nära till hands för mig att börja släktforska. Redan i 13-årsåldern satt jag på pastorsexpeditionen och letade efter förfäder.Efter hand betade jag av 1800-talet och 1700-talet, och nådde fram till skogsfinnarna som levde i Grangärde finnmark under 1600-talet. De var mina förfäder, som hade invandrat från Finland och brutit mark i vår bygd.

Vad kan hembygdsrörelsen erbjuda nutidsmänniskan?

– Många i vår tid vittnar om en känsla av rotlöshet. Man lever i nutiden och har dunkla begrepp om dåtiden. Varifrån kommer jag? Vilka är mina rötter? Jag tror att hembygdsrörelsen kan bidra till att knyta det band mellan dåtid och nutid som är så viktigt för vårt välbefinnande. Och ur detta tror jag också tillförsikten att möta framtiden kommer.

Vilken bild har allmänheten av hembygdsrörelsen?

– Först måste jag säga att vår verksamhet för närvarande inte är särskilt välkänd hos den breda allmänheten i landet. Detta trots att vi har över 410 000 medlemmar, och att de flesta säkert känner någon som är medlem, menar Anna-Karin Andersson och utvecklar resonemanget:

– Bilden av hembygdsrörelsen är präglad av knätofsen. Det är vad folk associerar till när de hör ordet hembygd. Vår rörelse är så mycket mer än så. Som dalkulla har jag naturligtvis inget emot knätofsar, men jag tror att läsaren förstår vad jag menar. Hembygd är i lika hög grad en modern stadsdel i en storstad, som en urgammal socken ute på landsbygden.

Medlemsantalet är imponerande. Hur ser trenden ut?

– Dessvärre är vi sedan lång tid inne i en vikande trend. Under det senaste halva decenniet har vi årligen tappat omkring 10 000 medlemmar. Flertalet av dessa är personer som har avlidit.Nyrekryteringen går kärvt, framför allt är det svårt att engagera yngre personer. Men vi är inte ensamma om att brottas med denna problematik, den känner flertalet organisationer i föreningslivet av.

Vad gör ni i praktiken för att vända den negativa utvecklingen?

– Det finns en outnyttjad potential vad gäller besökare vid våra många arrangemang. Med den nya satsningen "Kulturarvet som besöksmål" vill vi göra det enklare för turister och besökare att få syn på vad våra medlemsföreningar har att erbjuda, förklarar Anna-Karin Andersson och fortsätter:

– Vi ligger på runt fem miljoner besökare per år för våra lokala aktiviteter. Målet för sommarsäsongen 2022 är att slå besöksrekord. Min övertygelse är att ett utvecklat samarbete mellan aktörerna i turistbranschen och oss i Sveriges Hembygdsförbund kommer att generera fler besökare och i förlängningen fler medlemmar, säger hon och avslutar:

– Jag ser flera vinnare. Turistbranschen och Sveriges Hembygdsförbund, givetvis, men de stora vinnarna blir alla våra spännande hembygder. De är verkligen värda att upptäcka och lära känna.

Publicerad i Populär Historia 13/2021