Runstenar räddas åt eftervärlden
Röjning av sly är den viktigaste åtgärden.
Inget landskap i Sverige kan ståta med så många runstenar som Uppland: 1400 stycken, varav 450 finns i Uppsala län. Men många av dem är i dåligt skick – de är täckta av lav och mossa eller har lossnat från sina fundament och till och med fallit omkull. Stenar som tidigare har lagats med betong hotas varje vinter av frostsprängningar.
För att rädda stenarna åt eftervärlden inledde Upplandsmuseet för några år sedan en inventering, som nu ligger till grund för vidare åtgärder. De mest hotade runstenarna, som har riskerat att falla, har rests och stagats upp med hjälp av kilar och grus.
Dessutom har ett arbete med konservering av ett tiotal monument inletts, berättar arkeolog Robin Lucas, som leder projektet.
– Det är ett både dyrt och tidsödande arbete där en stenkonservator arbetar tillsammans med en stenhuggare. Delar som fattas ersätts med tillslagen sten som fästs med rostfria stift.
Om man kan hålla rent ett par meter kring varje sten är mycket vunnet.
Hittills är en sten klar: en runsten som hittades vid grävningar vid Lena kyrka på 1860-talet. Den skadades vid framtagningen, och några delar försvann. Idag är stenen restaurerad och står framför kyrkan.
Rengör med etanol
Också de många mossöverväxta runstenarna måste tas om hand. Här har olika metoder provats: till exempel övertäckning under lång tid eller att helt enkelt plocka bort mossan och sedan rengöra med etanol. Planen är att 20–30 stenar per år ska kunna behandlas på det här sättet.
Sly och buskar största hotet
Den allra viktigaste åtgärden är dock att hålla undan vegetationen. Sly och buskar innebär nämligen det största hotet mot stenarna. Rotsystemen letar sig in under monumenten och riskerar att fälla dem, och skuggan från växtligheten gör att mossan trivs.
Därför påbörjar Upplandsmuseet nu ett samarbete med hembygdsföreningarna i länet för att få hjälp med röjningen.
– Om man kan hålla rent ett par meter kring varje sten är mycket vunnet, säger Robin Lucas.
Publicerad i Populär Historia nr 1/2022