För 10 000 år sedan var Dagsmosse i Östergötland en grund sjö med öar, vikar och vassruggar. Här levde och verkade människor under den äldre stenåldern – man fiskade, jagade och byggde hyddor med golv av bark.
Med tiden växte sjön igen, förvandlades till ett kärr och sedan en mosse där lager av torv gömde stenålderslandskapet för framtiden.

När arkeologer för några år sedan började undersöka mossen fann de tjocka fyndlager med rester av boplatser, jakt- och slaktstationer och redskap av ben, horn och sten. Här fanns skelettdelar av utdöda djurarter som sköldpadda och uroxe. Fynden är extremt välbevarade – en del löv är fortfarande gröna och hasselnötterna ser färska ut.

Fynd av harpun och ljusterspets av ben.

© Foto Fredrik Hallgren

Åratal av torvbrytning

– Grundvattnet är kalkrikt vilket gör att allting har skyddats väl. Vi har bara grävt små titthål i den stora mossen, men fyndrikedomen är enastående, säger Fredrik Hallgren, arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård.
Det var han som för elva år sedan insåg att torvmossen måste undersökas. Under en utgrävning av en mindre mosse i Motalatrakten, där arkeologerna fann fina stenåldersfynd, började han fundera på vad som kunde dölja sig i närbelägna Dagsmosse.

– Jag gjorde en egen inventering av platsen och hittade omedelbart saker som hade frilagts under åratal av torvbrytning.

Men det tog tid innan länsstyrelsen – den myndighet som ansvarar för fornlämningar – förstod vilken spektakulär plats Dagsmosse var. År 2011 gav man det finskägda företaget Neova AB, som under många år har brutit torven, tillstånd att fortsätta verksamheten i ytterligare 25 år.

Fynd av hornhackor gjorda av horn från kronhjort och älg.

Fynd av hornhackor gjorda av horn från kronhjort och älg.

© Foto Fredrik Hallgren

Förklarades som fornlämning

Först 2016, efter att Fredrik Hallgren hade fortsatt sin inventering med pengar från Berit Wallenbergs stiftelse, vaknade länsstyrelsen och förklarade delar av mossen som fornlämning.
En arkeologisk kartläggning tog vid, bekostad av Riksantikvarieämbetet. Eftersom fornlämningen inte ansågs ha varit känd när Neova fick sitt förlängda tillstånd, behövde företaget inte betala för undersökningen.

Stenåldersmiljön på Dagsmosse är unik i Norden – på den gamla sjöbottnen ligger fortfarande fiskfällor och mjärdar flätade av vidjor och snören kvar. Perfekt snidande nätflöten finns bland fynden. Allt hotas av torvbrytning – dels för att materialet schaktas bort, dels för att organiskt material bryts ned av luftens syre när det kommer i dagen.

– Vad som skulle behövas är återkommande, helst årliga, inventeringar, säger Fredrik Hallgren.

PÜ tÑktytan grÑver arkeologer i boplatslagret.

Arkeolog Arne Sjöström dokumenterar utkastlagret i strandzonen. På täktytan gräver arkeologer i boplatslagret.

© Foto Fredrik Hallgren

Ingen vill betala

Ingen vill dock betala. Länsstyrelsen kommer att äska mer pengar från RAÄ, men anser sig ha dubbla lojaliteter.

– Vi måste också bevaka fastighetsägarens intressen i den här frågan, säger Patrick Björklund, länsantikvarie.

Att torvbrytning är en verksamhet som är starkt ifrågasatt av miljöskäl tillför en extra dimension. Utvinningen bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser, samtidigt som den systematiskt förstör lämningar som har legat skyddade i 10 000 år.

När Neovas koncession går ut år 2036 räknar man med att hela mossen, inklusive stenålderslandskapet, är borta.

Publ. i Populär Historia 12/2021