Rost hotar industriarvet
Historiska metoder får inte tappas bort, menar forskare som ser en akut brist på hantverkskunskap. Medvetenhet kring material, färg och rostskyddsbehandlingar är viktigt för att skydda kulturarvet.
Gjutjärnsbron vid Jonsereds fabriker utanför Göteborg är ett exempel på ett hotat industriarv.
Sveriges historia som industrination är synlig överallt i landskapet. Järnvägsviadukter, broar, plåttak och staket utgör ett värdefullt kulturarv som idag hotas av bristande underhåll eller felaktiga måleribehandlingar.
I en ny avhandling från Göteborgs universitet visar Arja Källbom, som är metallurg, restaureringsmålare och byggnadsantikvarie, hur man skulle kunna komma tillrätta med problemet.
Saknad kunskap om rostskyddsbehandlingar
Bättre kunskap om färg och rostskyddsbehandlingar är grundläggande – och de måste genomsyra alla led, från beställare av restaureringar till färgtillverkare och hantverkare.
– Idag hamnar för mycket fokus på estetik och förmodad autenticitet när myndigheter godkänner målning av skyddade järn- och stålobjekt. Man saknar ofta grundläggande förståelse för hur rostskyddsbehandling fungerar – att den måste bilda en effektiv barriär mellan metall och omgivning, säger Arja Källbom.
Rostskyddande målningsbehandlingar med linoljebaserade färger var vanliga i början av förra seklet. Dock försvann både kunskapen och efterfrågan gradvis efter första världskriget. Det var vid denna tid som de petroleumbaserade färgtyperna introducerades.
En ny avhandling från Göteborgs universitet visar hur bättre kunskap kring traditionella färger krävs för att skydda gamla järn- och stålobjekt från rostangrepp.
Idag finns det åter många tillverkare av linoljefärger i Sverige – betydligt fler än i våra grannländer – men trots det finns det stora kunskapsluckor.
Medvetna val skyddar kulturarvet
– En linoljefärg för träfasad fungerar sämre på till exempel ett järntak, den släpper snabbt igenom fukt vilket gör att objektet rostar, säger Arja Källbom. och fortsätter:
– Man målar också ofta för tunt, vilket gör att färgbarriärens effektivitet minskar.
I sin avhandling tittar hon specifikt på så kallad pansarfärg. Det är en typ av fet och mycket tät linoljebaserad färg med lång hållbarhet som introducerades i början av 1900-talet.
Med pansarfärgskonceptet går det att måla i relativt tjocka skikt, vilket är bra för att kunna bygga ett långsiktigt rostskydd. Med hjälp av arkivstudier och gamla recept har Arja Källbom tillverkat en liknande produkt.
– Att använda pansarfärg kräver hög kompetens hos målaren, säger hon. Ett begrepp som jag brukar använda är »materialintelligens«. Med det menas en aktiv medvetenhet om olika materials och produkters beskaffenhet, och hur man tillverkar och använder dessa på bästa sätt. Det vore önskvärt att det startas fler utbildningar för dem som ska arbeta med underhåll och vård av kulturarvet.
Arja Källbom jämför med vårt moderna bruk av furutjära, som har tusenåriga traditioner i Norden. Det finns hundratals kyrkor och klockstaplar i Sverige med tak av spån. Dessa kräver tjärning för att bevaras. Detta samtidigt som vi numera i stor utsträckning saknar tillräcklig inhemsk tillverkning, liksom erfarna hantverkare.
Publicerad i Populär Historia 4/2022
