Hälsingegårdarnas hemligheter avslöjas
Ett stort forskningsprojekt kastar nytt ljus över de pampiga gårdarna som har fått världsarvsstatus.
Vackra tapeter, mönstrade textilier och rika väggmålningar är typiska för Hälsingegårdarna. Interiör från gården Pallars i Alfta socken, med motiv av den så kallade »Blåmålaren«.
För tio år sedan upptogs sju av omkring ettusen hälsingegårdar på Unescos lista över världsarv. Sedan dess har intresset för dessa unika träbyggnader ökat både i Sverige och internationellt.
I fyra år har ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt ägnat sig åt gårdarna, och i en ny antologi, Hälsinglands inredningskultur (Makadam), avslöjas ny kunskap om såväl byggnaderna som de vackra tapeter, textilier och väggmålningar som är typiska för inredningen.
– Inom arkeologin är det vanligt att kombinera naturvetenskapliga och humanistiska metoder, men bland konstvetare och etnologer är det fortfarande sällsynt, säger Anneli Palmsköld, professor i etnologi och en av redaktörerna. Hon fortsätter:
– Genom att anlägga ett tvärvetenskapligt perspektiv har vi fått en helhetssyn på hälsingegårdarna. Bland annat har vi kunnat attribuera måleri till specifika konstnärer.
Ofta förknippar vi allmoge med något statiskt eller till och med bakåtsträvande.
"Blåmålaren" är en sådan oidentifierad folklig konstnär, känd för sin förkärlek för blått. Bakom smeknamnet döljer sig troligen två personer: paret Mäx Jonas Andersson och Finn Karin Mattsson från Bingsjö.
För att komma fram till det har forskarna studerat "Blåmålarens" flyttningsmönster, men också vilka pigment som har använts i motiven.
Festsalen viktigast i en hälsingegård
Begreppet "hälsingegård" användes första gången i boken Gamla svenska allmogehem, som gavs ut 1912. Det står för en rikt dekorerad mangårdsbyggnad, ofta uppförd i mitten av 1800-talet, som var hem för välbärgat folk och inredd med folkligt måleri, möbler och textilier.
Viktigast i en hälsingegård är festsalen, där man firade bröllop, begravningar och dop. Exklusiva tapeter kombinerades med schablonmåleri till en alldeles egen stil.
Pallars är en av sju världsarvsgårdar.
Nya material och tekniker användes ofta, och moderniteter som mattor på golvet och gardiner bidrog till det praktfulla intrycket.
– Ofta förknippar vi allmoge med något statiskt eller till och med bakåtsträvande, säger Anneli Palmsköld. Men så var det inte alls när det gäller hälsingegårdarna. Tvärtom – inredningen skapades med hjälp av den senaste tekniken och var supermodern.
Hälsingegårdarna är privata hem
För detta krävdes kapital och det hade bönderna i Hälsingland. Skog och mark gav inkomster, inte minst fick man bra betalt för det timmer man exporterade till Storbritannien. Förmögenheterna investerades i en inredning som gav status och kunde ärvas från generation till generation.
Idag är de flesta av dessa gårdar inga museimiljöer utan privata hem – ombyggda och använda enligt människors förändrade behov och tidens trender. För forskarna bakom boken är det viktigt att deras resultat kan användas av dem som arbetar med kulturarvet.
– Ju mer kunskap vi har desto mer underbyggda beslut kan vi fatta, både om vad som ska bevaras och hur det ska göras, säger Anneli Palmsköld.
Publicerad i Populär Historia 2/2022
