Kan man älska Mozart och samtidigt vara kapabel till massmord? Går det att i ena stunden gråta till en sång av Schubert för att i nästa slakta kvinnor och barn utan att röra en min?

Jo, det fungerar utmärkt, vilket nazismens hantlangare – inte minst bödlarna i SS – visade under andra världskriget. Finkulturen, främst musiken, ackompanjerade Hitlers barbari. Tonsättare, artister och orkestrar fungerade som glansfull fernissa för det nationalsocialistiska dödsprojektet.

– Att Hitler hade en vurm för Wagner är välkänt, men Wagner ingick ju i ett helt kulturpaket, en estetik som utvecklades parallellt med massmorden. Musikens genomgripande roll i Tredje riket har till stora delar förbisetts, menar Anders Carlberg, ekonom och operasångare som just har utkommit med boken Toner och terror – musik och politik i Hitlers Europa.

Wolfgang Amadeus Mozart.

Han fortsätter:
– Omvärlden imponerades av musiken och lurades av den – man kunde helt enkelt inte tro att det som sades om nazisternas framfart var sant. En kulturnation med institutioner som Berlinerfilharmonikerna och tonsättare som Beethoven och Wagner kunde väl inte begå dessa ruskigheter?

Toner och terror är Anders Carlbergs andra bok om nazism och kultur. Ämnet förenar hans intresse för historia och klassisk musik.

– Jag har alltid läst mycket historia, plöjt böcker om Centraleuropa och både fascinerats och provocerats av nazismens ambitioner att få total kontroll, och av den klassiska musikens roll som propagandaverktyg.

Musikens användning i olika länder

I boken beskriver Anders Carlberg detaljerat hur musiken på ett både genomtänkt och pragmatiskt vis användes i olika länder. I erövringstågen österut blev den tyska klassiska musikens oomtvistligt höga status ett sätt att rättfärdiga ödeläggelsen av polsk, judisk och slavisk kultur.

I Norge, som betraktades som en del av den »germanska« folkgemenskapen, fungerade den istället som en brobyggare, där nationalromantikern Edvard Grieg kunde inlemmas i en gemensam kanon.

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

I Frankrike var inställningen mera ambivalent – här fanns möjligen ett mindervärdeskomplex som måste hanteras. Frankrike hade en status som den största kulturnationen, något som nazisterna avsåg att ändra på.

Med Mozarts hjälp blev Operation Barbarossa ett krig för konsten.

När motståndet mot ockupationsmakten ökade skickade Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels Berliner­filharmonikerna till Paris för att utöva soft power.

Varför blev just musiken så viktig för nazisterna?

– Goebbels menade att man bara skulle konkurrera inom områden där man var bäst, och det var man inom musiken. De tyska tonsättarna beundrades över hela Europa, och Berlinerfilharmonikerna var världens bästa orkester. Denna position hade man inte på samma sätt inom litteratur och bildkonst. Och när det gäller det förra var ju även språket en komplicerande faktor.

Du skriver att musiken gav Adolf Hitler tillträde till de fina salongerna. På vilket sätt?

– När Hitler upptäckte Wagner tog hans liv en ny riktning. På 1920-talet fick han kontakt med en helt annan typ av människor än dem han annars umgicks med: våldsverkare och kriminella. Speciellt kvinnor ur borgerligheten fann honom intressant. De slipade till honom, såväl vad gäller kläder och manér som kultur. Det var hans djupa och ärliga intresse för klassisk musik som ledde honom dit, och det här blev en bricka i nationalsocialismens framgång hos borgerligheten.

Vilken roll spelade Mozart, en annan favorit hos nazisterna?

– Efter att Tyskland hade annekterat Österrike började Mozart benämnas »den store tysken«. 150-årsminnet av hans död firades stort 1941, och i sitt tal vid festligheterna sade riksståthållaren i Wien, Baldur von Schirach, att: »Mozart var en del av den kraft med vilken vi för krig mot österns okultur.« Med Mozarts hjälp blev Operation Barbarossa ett krig för konsten.

Publicerad i Populär Historia 2/2022