Västergötland är känt för sina liljestenar – gåtfulla gravmonument med slingrig ornamentik som återfinns på få andra platser i Sverige och världen. Tidigare har de främst tolkats ur ett konsthistoriskt perspektiv, men nu sätts monumenten för första gången in i en större kontext.

I avhandlingen När andra ser drar arkeologen Anna Nyqvist Thorsson nyskapande slutsatser kring hur liljestenar och de närbesläktade stavkorshällarna fungerade i sin omgivning. Vilken roll hade de under de turbulenta 1100- och 1200-talen, när ett svenskt kungarike började ta form i Götalandskapen?

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Den gamla jordägande aristokratin utmanades.

Det var när Anna tillsammans med en kollega genomförde en dokumentation av drygt femhundra gravmonument kring södra Vänern som hon började fundera på deras sociala dimension.

Hon kunde konstatera att flera olika typer av gravmonument uppfördes under samma tid – förutom de dominerande liljestenarna och stavkorsen, fanns flerdelade monument som stenkistor med höga gavlar. Dessa var mer »retroinfluerade« med runor eller andra inskriptioner och bilder av djur och människor.

Sociala grupper

– Min slutsats blev att de olika typerna kunde kopplas till olika sociala grupper. Spelet mellan dem, strategierna för att nå eller behålla makt, manifesterades i gravmonumenten, säger Anna Nyqvist Thorsson.
1100- och 1200-talens Västergötland och Östergötland präglades av ständiga maktkamper som ofta slutade i blodvite. Ätter som »erikar« och »sverkrar« bekämpade varandra samtidigt som den romersk-katolska kyrkan stärkte sin position.

Anna Nyqvist Thorsson

Anna Nyqvist Thorsson.

Nya sätt att betrakta döden och passagen till himmelriket fick fäste och gavs konkreta uttryck i gravmonumenten. Bilder av vilddjur skulle skydda den döda från skärseldens plågor, medan liljestenarnas rankor istället vägledde vederbörande in i himlen som genom en portal.

De olika monumenttyperna bär vittnesbörd om hur de stridande ätterna positionerade sig gentemot kyrkan, men också mot varandra. Form och emblematik kunde antingen betona det förflutna – som i upprepade stildrag från runstenar – eller exkludera det.

Utmanade jordägande aristokratin

– De som tillverkade liljestenar och stavkorshällar tillhörde ett skikt som jag brukar kalla uppkomlingarna. De utmanade den gamla jordägande aristokratin och lierade sig i högre grad med påvekyrkan i Rom, säger Anna Nyqvist Thorsson.

På så sätt synliggör gravmonumenten kampen mellan de erikska och den sverkerska ätterna. De påvevänliga sverkrarna, »uppkomlingarna«, med sina nymodiga liljestenar, var utan tvivel ett hot mot erikarna, som under lång tid hade ägt både jord och inflytande i såväl världsliga som kyrkliga ting i området kring Vänern.

– Inskriptionerna på de flerdelade monumenten trycker ofta på vikten av tradition, av ädel börd och kännedom om goda seder, säger Anna Nyqvist Thorsson

Publicerad i Populär Historia 11/2021