"Att dela in hundar i raser är en sen företeelse”
Idéhistorikern Karin Dirke hör till pionjärerna inom ämnet djurstudier, ett forskningsfält som har exploderat på senare år. Hon forskar nu om hundar, björnar och jakt.
Idéhistorikern Karin Dirke har forskat om djur i historien. Här med den svarta labradoren Otis och springer spanieln Castor.
Det tog lång tid innan djuren blev en del av mänsklighetens historia. Trots att människan har överlevt i årtusenden tack vare djuren, dröjde det till slutet av 1900-talet innan de började behandlas som något annat än rekvisita av historieskrivarna.
Då, på 1980-talet, kom banbrytande böcker som Man and the Natural World av Keith Thomas och The Animal Estate av Harriet Ritvo. Det är publikationer som undersökte relationen mellan människor och djur, och som ifrågasatte en tidigare antropocentrisk (ett synsätt som sätter människan i universums centrum) världsbild.
Svenska djurstudier
Här finns bakgrunden till det akademiska fältet animal studies – på svenska djurstudier. Det är ett forskningsområde som har vuxit explosionsartat de senaste åren. I Sverige hör idéhistorikern Karin Dirke till pionjärerna.
– När jag började skriva uppsatser på 1990-talet upptäckte jag att djurens historia och synen på djur var ett nästan outforskat område. Där fanns en hel skattkista att gräva i, full av intressanta anekdoter och detaljer som gav en annan ingång till historien. Efterhand insåg jag att jag behövde teoretiska perspektiv för att hantera det stora materialet och kunna ställa kreativa frågor till det.
År 2000 kom hennes avhandling De värnlösas vänner, som handlar om den svenska djurskyddsrörelsens framväxt och utveckling kring sekelskiftet 1900. Idag leder Karin Dirke det tvärvetenskapliga forskningsnätverket »HAS@SU – Human/Animal-studies vid Stockholms universitet«, som fokuserar på människors och djurs komplexa relation.
Ämnet djurstudier kom så småningom att utvecklas åt olika håll, där en gren blev tydligt aktivistisk medan en annan koncentrera sig på själva forskningen utan att ta ställning.
Ett centralt begrepp för den förra gruppen är speciecism, vilket uppmärksammar människans förtryck av andra arter. Medlemmarna propagerar aktivt mot djurindustrin och för veganism.
Prinsessan Estelle och prins Oscar med cavapoovalpen Rio tidigare i år. När kronprinsessfamiljen skaffade blandrashunden förra året skapade det debatt.
Vilken sida tillhör du?
– Jag anser inte att det ingår i min roll som idéhistoriker att ta ställning, även om jag kan göra det privat. Men det jag kommer fram till kan användas för att åstadkomma förändring. Jag frilägger saker om hur vi har använt djur i historien, som blir en uppmaning till människor att agera.
Idag är Karin Dirkes forskning inte bara inriktad på hur vi har sett på och behandlat djur i det förflutna, utan också på djurens egen roll, och deras vilja i historien.
Hur kommer man åt den?
– Här räcker det inte att vara idéhistoriker, jag behöver också ta in andra ämnen som zoologi och etologi, läran om djurens beteende. Om jag läser en berättelse om jakt på björn så måste jag försöka beakta mötet mellan människa och djur också ur björnens synvinkel. Vi kan naturligtvis aldrig veta vad en björn tänker, men behöver inse att det finns andra perspektiv än våra egna, de vi tar för givna.
Ser du det som ett ansvar gentemot djuren, menar du?
– Nej inte som ett ansvar, men som ett sätt att bredda bilden. Här kan vi se hur fältet djurstudier är en avknoppning av genusperspektivet inom forskningen, det handlar om makt, om över- och underordning.
Före slutet av 1800-talet var man mer intresserad av vilken funktion hunden hade, till exempel att den skulle användas till en viss typ av jakt.
Du har också forskat om människors förhållande till hundar och var en av experterna som uttalade sig när kronprinsessfamiljen förra året skaffade en blandrashund. Varför tror du att renrasighet är så viktigt för många?
– Jag kan till viss del förstå Kennelklubbens inställning, att det handlar om att vårda ett kulturav – vissa typer av jakthundar skulle snart helt försvinna om rasstandarden togs bort. Man vill bibehålla en viss mångfald och har byggt upp ett system kring hundars hälsa och sjukdomar, säger Karin Dirke och fortsätter:
– Men att dela in hundar i raser och att föra stamböcker är en sen företeelse. Före slutet av 1800-talet var man mer intresserad av vilken funktion hunden hade, till exempel att den skulle användas till en viss typ av jakt.
– Just nu finns det en stor efterfrågan på hundar, och därför pengar att tjäna på att sälja valpar. Uppfödare av rashundar känner säkert av konkurrensen, men de stora problemen, menar jag, ligger inte i vare sig rasavel eller blandrasavel, utan i till exempel olagligt införda hundar och oseriösa hunduppfödare som satsar på kvantitet istället för kvalitet.
Har du själv hund?
– Jag har två: en äldre labrador och en engelsk springer spaniel, en verklig coronahund!
- Publicerad i Populär Historia 12/2021*
