Myten om den ogifta lärarinnan spräcks
De flesta kvinnliga lärare i Sverige bildade familj, tvärtemot vad man tidigare har trott.
Lärarinna med sin klass, Ullvi, Munktorp, 1928.
Den ogifta lärarinnan som levde för sitt kall är inte bara känd från litteraturen utan också en väl etablerad figur i det kollektiva medvetandet. Men den bilden måste nu revideras – långt fler lärarinnor gifte sig och bildade familj än vad som tidigare har varit känt. Det visar en ny avhandling.
Emil Marklund vid Umeå universitet har studerat kyrkböcker och tjänstematriklar för några församlingar i Västerbotten åren 1860–1940 i syfte att dels undersöka i vilken utsträckning kvinnliga lärare bildade familj, dels se vilken klassbakgrund de hade.
– Från och med tidigt 1900-tal var det betydligt vanligare att lärarinnorna gifte sig och fick barn än att de inte gjorde det, säger Emil Marklund och fortsätter:
– Även om de var borta från yrket under några år blev det från 1920-talet och framåt allt vanligare att de kom tillbaka till skolan när barnen blev större.
Ogifta och barnlösa
Föreställningen om den ogifta lärarinnan har sina rötter i 1800-talet, menar Emil Marklund. De tidigaste kvinnliga lärarna förblev nästan alltid ogifta och barnlösa – dessutom hade de ofta mycket långa yrkeskarriärer.
– De arbetade kanske i fyrtio år eller mer, vilket gjorde att flera generationer kunde ha minnen av dem. Och detta gällde även de som var verksamma senare, och som av olika skäl aldrig bildade familj. Minnena av dem lever i vissa fall kvar än idag.
Den undersökning som Emil Marklund har genomfört visar att majoriteten av lärarinnorna kom från jordbrukarhem. Behovet av lärare var stort och för många unga flickor blev läraryrket ett sätt att klättra på klasstegen.
Högst sannolikhet att bli lärare hade dock flickor vars fäder var högre tjänstemän.
– I vissa åldersgrupper blev fler än var tionde av dessa döttrar lärare, säger Emil Marklund.
Publicerad i Populär Historia 11/2021
