Vid denna tid var intresset för person-, kultur och konsthistoria i växande, vilket underlättade lobbyarbetet för pionjärerna. Trots krigstidens ransoneringar och transportsvårigheter lyckades man sjösätta projektet. Pressen bistod med annonser i lokaltidningarna och 1930 hade stiftelsen registrerat och fotograferat 36 000 verk, de flesta i privata hem.

I dag innehåller arkivet, knutet till Nationalmuseums Fototek, 95 000 registrerade objekt – målningar, teckningar, gravyrer och skulpturer – från 1500-talet och framåt. Varje år tillkommer dessutom ungefär tvåhundra verk. Emilia Ström, föreståndare och enda anställd på Svenska porträttarkivet, understryker att samlingen är unik inte bara genom sin storlek utan också för att en stor del av de äldre verken är vetenskapligt bearbetade och katalogiserade.

Intresset för personhistoria och släktforskning har gjort att porträttkonsten i dag är en het genre, uppmärksammad av både museer, gallerier och privatpersoner. Trycket på Svenska porträttarkivet är stort, men trots detta finns inga pengar till digitalisering eller vidare forskning på samlingen.

– Planerna på digitalisering har funnits i tio år, men aldrig förverkligats, säger Emilia Ström. Alla avdelningar inom Nationalmuseum är ekonomiskt pressade i dag, och digitaliseringen kommer att kräva en enorm arbetsinsats, inte minst eftersom vi vill ha en vetenskaplig inriktning på katalogen.

Men det finns också ett mera akut problem. I samlingarna finns många gamla negativ som riskerar att förstöras. Dessa måste säkras för eftervärlden, anser Emilia Ström.

Publicerad i Populär Historia 12/2006