© Axel Ericsson

Historiska museet – med ansvar för historien

Vad ska man med ett historiskt museum till år 2002? Svaret kan tyckas självklart men frågan har väckt hetsig debatt under det senaste året. Populär Historia besökte Statens historiska museum i Stockholm för en diskussion om museets framtid.

18 april 2002 av Carolina Söderholm

Likt en mäktig och svårintaglig borg tronar Historiska museet vid Narvavägen i Stockholm. Efter att länge ha fört en relativt tystlåten tillvaro i det svenska kulturlivet hamnade det i fjol i centrum för en stormig diskussion. Kritiska röster menade att museet ägnade sig åt spektakulära utställningar på bekostnad av dess traditionella uppgifter att samla, vårda och bevara.

Kristian Berg, chef för Statens historiska museer, håller inte med.

– En av de stora utmaningarna för hela museivärlden i dag är att dess ursprungliga ändamål från 1800-talet, att legitimera nationalstaten och dess historia, har spelat ut sin roll. Nu gäller det att våga sig in på nya områden. Där ser jag uppgiften att öka människors historiemedvetenhet som en av de viktigaste. Vi ska bruka kulturarvet och historiekunskaperna för att förstå och påverka vår samtid och framtid.

Till sitt förfogande har museet sina arkeologiska och konsthistoriska samlingar från forntid fram till tidigt 1500-tal (samlingarna med kyrklig konst sträcker sig dock fram till i dag), vilka omfattar mer än tjugo miljoner föremål. Det är dessa skatter ur den svenska historien som kritikerna menar har satts på undantag.

– Jag ser ingen konflikt mellan den historieförmedlande uppgift som vi betonar starkt i dag, och uppdraget att samla, vårda och bevara det svenska kulturarvet. Tvärtom. För att aktivt kunna förmedla historien så måste vi också ta väldigt bra hand om våra samlingar. Och det gör vi, säger Kristian Berg, som avsätter ungefär hälften av museets budget till dokumentation, konservering och annan vård av samlingarna.

I oktober 1999 tillträdde han som chef för Statens historiska museer, en gemensam myndighet för Historiska museet och Kungliga myntkabinettet. Samma år upplevde Historiska museet sina sämsta besökssiffror sedan tidigt nittiotal, med en årspublik på knappt åttiofemtusen besökare. Sedan dess har den höjts till drygt hundratusen besökare per år, vilket kan jämföras med Nordiska museet som under ett år tar emot cirka tre gånger så många besökare.

– Det ökande historiska intresset i samhället speglas som det är nu inte hos oss på Historiska museet. Vi måste bli bättre på att svara mot människors behov av historia och ett historiskt perspektiv. Visst vill jag ha fler besökare, men jag är lika intresserad av riktigt nöjda besökare, som har en stark upplevelse med sig när de går härifrån, säger Kristian Berg.

Frågan är hur en sådan utveckling bäst ska uppnås. Förutom basutställningarna, som kronologiskt sträcker sig från tidig stenålder till medeltidens romanska och gotiska kyrkoutsmyckningar, visar museet varje år ett antal tillfälliga utställningar. De invändningar som riktats mot museet, bland annat av Janken Myrdal, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet och före detta ledamot i museets styrelse, har tagit sikte på just dessa tillfälliga utställningar.

Synpunkter har framförts att de saknar tillräckligt starka kopplingar till museets samlingar. År 2000 visade museet till exempel Dokument: Holocaust, en utställning som handlade om Förintelsen under andra världskriget.

– Jag kan förstå kritiken mot utställningen om man endast ser det som museets uppgift att ägna sig åt historien fram till 1500-talet med utgångspunkt i de arkeologiska samlingarna. Men den synen speglar en konservativ bild av museet som en institution främst avsedd för en vetenskaplig och forskningsinriktad kunskapsproduktion. Som jag ser det har museet en betydligt bredare uppgift än så; vi ska stå för människors möte med historia på ett nytt sätt, säger Kristian Berg.

Åren 1997–99 hade museet ett särskilt uppdrag från regeringen att uppmärksamma och diskutera främlingsfientlighet och bruket av kulturarvet på olika sätt. I dag finns ett mer allmänt formulerat uppdrag att främja demokrati och arbeta mot främlingsfientlighet och rasism, i alla de stora museernas mål.

– Det innebär att vi måste ta ansvar för den bild av historien som vi bidrar till att konstruera, och motverka att historien används på ett sätt som samhället inte accepterar, som till exempel då den nynazistiska ideologin brukar den fornnordiska mytologin för sina egna syften. Historia används för att skapa identiteter och där kan vi visa hur det går till. Jag välkomnar en sådan uppgift, den är mycket angelägen i dag.

Samtidigt har Historiska museet en speciell ställning, då det har ett lagstadgat ansvar att ta emot alla arkeologiska fynd som görs i Sverige. Det innebär att samlingarna ständigt fylls på med nya föremål som Riksantikvarieämbetet förmedlar från olika utgrävningar i landet. Enligt sin instruktion ansvarar museet också för statens samlingar från den svenska historien från forntid fram till 1523, där Nordiska museet tar vid.

– Samlandet, vårdandet och bevarandet måste gå hand i hand med en utåtriktad och samhällsrelaterad diskussion om vad museet är bra för i dag. Annars kan vi samla oss till döds, under tiden som vår förankring och vårt existensberättigande i dagens samhälle försvinner. Det är viktigt att föra en dialog med allmänheten där vi visar vad vi gör i arbetet med våra samlingar, säger Kristian Berg.

En del av det arbetet har under de senaste åren bestått i att digitalisera samlingarna. Nittiofem procent av museets tjugo miljoner föremål finns nu sökbara via internet, vilket fått stort gensvar från privatpersoner och hembygdsforskare i landet.

– Som nationellt museum ska vi nå ut till så många som möjligt, och särskilt sträva efter att fånga in de grupper som sällan besöker ett museum. Vår hemsida har många besökare och vi arbetar ständigt med att utveckla det material som publiceras där. Vi har också genomfört försök att ta bort entréavgiften till museet, något som vi kommer att fortsätta att experimentera med under våren, säger Kristian Berg som ser positivt på museets möjligheter i framtiden.

Kerstin Smeds är ny utställningschef på Historiska museet. Hennes uppgift är att förverkliga de visioner om historiemedvetenhet och samhällsanknytning som museet förespråkar i sin utställningspolitik i dag.

Liksom Kristian Berg menar hon att museer befinner sig i en brytningstid vilket lämnar fältet öppet för en nyorientering.

– Vi ska uppfylla den lilla människans behov av historia, men också verka som ett forum för civilisationskritik där man kan ställa viktiga frågor om samtiden. Det finns en existentiell dimension i dagens historieboom. I en tid då nationalstaten faller sönder och vi står inför ett nytt samhälle av globalisering och mångkulturella identiteter söker människor sina rötter och sin historia. Det handlar inte enbart om bildning utan också om ett känslomässigt behov av att umgås med tiden och med historien. Museet ska vara en plats som öppnar porten för tidsresor, där människor kan vistas i sin egen takt.

I sitt utställningsprogram förespråkar Kerstin Smeds en existentiell inriktning som tar fasta på den vanliga människans väg genom historien, där föremålen används för att berätta om liv och död, varför och hur man levt under olika tidsepoker. Därutöver betonar hon ett idéhistoriskt perspektiv, som ställer frågor kring begrepp som historiesyn, mångkultur och arkeologins nytta, i nära samarbete med forskare och universitet.

– Jag vill utgå från en idé och sedan använda samlingarna för att gestalta den. Utställningarna kan gå från forntid till i dag, där linjer dras upp från stenåldern och fram till nuet, om det är relevant. Däremot ska vi inte göra utställningar om historiska händelser på 1800- eller 1900-talet, såvida det inte är särskilt motiverat. Det är inte vårt område.

Först på tur för förnyelse står basutställningarna, som enligt Kerstin Smeds känns mycket förlegade.

– De är gjorda enligt 1940-talets syn på utställningar, då allt skulle ordnas kronologiskt och vetenskapligt med tydlig klassificering och periodisering. Där finns inga berättelser eller sammanhang runt föremålen. Utställningarna är till för en konsthistorisk, historisk eller arkeologisk expertis och inte för allmänheten, som måste ha en guide för att få någon behållning av dem.

Att förändra inriktningen och utformningen av utställningsverksamheten ska emellertid inte skjuta museets samlingar och deras vård i skymundan.

– Det är vad vi gör av våra samlingar som är den springande punkten. Självklart ska vi använda och vårda dem, det är absurt att tro något annat, säger Kerstin Smeds.

Rum för anrika samlingar

Redan på 1600-talet började statens historiska samlingar byggas upp. År 1630 fick landet sin förste riksantikvarie, Johannes Buréus, fornforskare, språkman och mystiker samt lärare till Gustav II Adolf. Han gjorde omfattande resor i Sverige under vilka han samlade uppgifter om fornfynd, tecknade av runinskrifter och registrerade dialekter. Genom Buréus lades grunden till senare tiders studier av forntiden.

Drygt fyrtio år senare instiftades Antikvitetskollegium i Uppsala på rikskansler Magnus Gabriel de la Gardies initiativ. Kollegiet fick i uppdrag att samla och ge ut äldre historiska handlingar, förteckna fornlämningar och samla fornsaker. På 1690-talet flyttade kollegiet till Stockholm där det blev ett ämbetsverk under namnet Antikvitetsarkivet.

Fram till stormaktstidens slut bedrev arkivet en flitig verksamhet som hade stor betydelse för senare århundradens kulturminnesvård. Under frihetstiden blev det dock en nedgång då intresse och resurser saknades. 1780 upplöstes så arkivet av Gustav III, som överförde de medeltida urkunderna till Riksarkivet och Kungliga biblioteket där de fortfarande förvaras i dag. Antikvitetsarkivets samling av föremål övertogs 1786 av den av kungen nyinstiftade Vitterhets-, Historie-, och Antikvitetsakademien, där riksantikvarien utsågs till ständig sekreterare. Den myntsamling som sedan Johan III:s tid (1568–92) funnits i rikets ägo, sammanfördes till ett myntkabinett i det kungliga slottet 1793. Detta kvarstår än i dag som Kungliga myntkabinettet, sedan 1995 åter beläget vid Slottsbacken efter att under många år ha huserat i lokaler på annat håll.

Historiska museet som institution inrättades när historikern, arkeologen och myntforskaren Bror Emil Hildebrand tillträdde som riksantikvarie 1837. Under hans ledning blev det, liksom Kungliga myntkabinettet, ett modernt centralmuseum med vetenskaplig inriktning. Han skapade också en organisation för kulturminnesvården. För eftervärlden har han även blivit känd som introduktör av det arkeologiska treperiodsystemet i Sverige, där forntiden delades upp i sten-, brons- och järnålder (ursprungligen lanserades periodindelningen 1836 av den danske arkeologen Christian JürgensenThomsen).

Under Hildebrands tid visades samlingarna från 1847 i Ridderstolpeska huset vid Skeppsbron. 1866 flyttades de till det nyuppförda Nationalmuseum, där de fick samsas om utrymmet med konstverk från olika tidsperioder. Lokalerna där var redan tidigt i trängsta laget, och under slutet av 1800-talet diskuterades olika alternativa byggnader.

Ett förslag var att låta Historiska museet dela lokaler med Nordiska museet, för vars räkning en specialritad museibyggnad uppfördes på Djurgården 1888–1907. Dåvarande riksantikvarien Hans Hildebrand var dock kritisk till att placera museernas samlingar under samma tak och förespråkade istället en nybyggnad. En sådan lät emellertid vänta på sig.

Under tiden, år 1915, gjordes en omfördelning av statens historiska samlingar. Historiska museet tilldelades forntid och medeltid fram till Gustav Vasas makttillträde 1523 som sitt ansvarsområde.

Först i slutet av 1920-talet, efter enträgna påtryckningar från riksantikvarie Sigurd Curman, började lokalfrågan närma sig en lösning. 1929 föreslog regeringen att man skulle upplåta

kasernerna för det nedlagda regementet vid Storgatan/Narvavägen på Östermalm för Statens historiska museum.

En arkitekttävling utlystes, och arkitekterna Bengt Romare och Georg Scherman fick i uppdrag att arbeta vidare med sitt förslag. 1936 var den slutliga utformningen bestämd, där byggnaden gick i en stram nyklassicistisk stil med inslag av modernism och historiska anspelningar. Depressionen under 1930-talet satte fart på bygget, då riksdagen ville skapa arbetstillfällen och anslog pengar för statlig byggnadsverksamhet. 1943 kunde så museet invigas med den av Sigurd Curman sammanställda utställningen ”Tiotusen år i Sverige”.

Då huserade även Vitterhetsakademien och Myntkabinettet i byggnaden. Riksantikvarieämbetet, som sedan 1938 övertagit ansvaret för fornminnes- och byggnadsminnesvården, hade sina lokaler i nära anslutning på det gamla kasernområdet.

I dag besitter museet byggnaden i sin helhet, där lokalerna används för både fasta och tillfälliga utställningar. Den mest uppmärksammade förändringen under senare tid är nybyggnaden av Guldrummet 1994, som inreddes i museets källarplan. Ett sjuhundra kvadratmeter stort betongvalv sprängdes då ner under museets stora gård, och ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande utställningsrum byggdes för museets guldskatter vilka tidigare inte kunnat visas.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också