Ge folket dess historia åter
I september i år tog regeringen ett beslut om att biträda ett stort svenskt museiprojekt med 10 miljoner kronor. Huvudansvariga för hela satningen är Ulf Erik Hagberg på Statens historiska museum och Sten Rentzhog, styresman på Nordiska museet.
Denna museisatsning kommer att få mycken publicitet vad det lider. Populär Historia har emellertid redan nu kontaktat Sten Rentzhog, för att få mer information. Han påpekar att statsmedlen endast är en av flera vägar på vilket det nya projektet ska finansieras.
Vad syftar då denna storsatsning till?
– Att ge svenska folket dess historia åter. Utställningar har ofta varit trendvändare. Det hjälper inte att ge ut böcker eller att göra enstaka TV-program utan man måste få till en stor samlad aktion för att under en period göra historien till något centralt medvetande hos gemene man. På det sättet kan vi vända trenden från en förträngning till ett bejakande av historien.
Tanken är att skapa en mängd landsomfattande historieutställningar; det ska hända saker nästan överallt. Utställningarna blir det centrala och till dessa bör knytas verksamheter inom alla de andra existerande medierna: TV, radio, tidningar, bokförlag o s v.
Du antyder att svenskarna är ohistoriska och det sägs ju ofta. Är det här ett slags svar på den försämrade historieundervisningen i skolorna?
– Först och främst kan man våga säga att skolundervisningen både i volym och i innehåll har varit sådan, att en hel generation har berövats mycket av sin historia; om man med historia menar att människorna ska ha en gemensam referensram, ett gemensamt minne och gemensamma hållpunkter, som gör att de kan umgås med varandra och bilda ett samhälle tillsammans. Man ser i andra länder hur oerhört mån man är om att just värna om det nationella, gemensamma minnet som historien innebär. När man kommer till brytpunkter – som t ex nu sker i frigörelsen i öst – måste man återskapa det söndertrasade. Också i Sverige måste vi ägna oss åt detta om vi inte alldeles ska tappa vår identitet.
Identitet säger du, men måste man inte gå en balansgång mellan nationellt medvetande och nationalism? Se på vad som tex händer i Jugoslavien.
– Medvetande i gemenskap är inte det samma som nationalism. Om vi tittar på Jugoslavien så är det väl snarare så att de inte har lyckats att skapa ett nationellt medvetande som gäller Jugoslavien och det är därför som så tragiska händelser utspelas där idag.
Varför tror du att det i Sverige har blivit en sådan här historielöshet?
– Antagligen för att det inte funnits någon faktor som gjort att vi verkligen har behövt historien under efterkrigstiden. Det har också funnits trender i samhället: teknikbejakandet, den oerhörda kortsiktigheten i planeringsperspektivet som har varit hopträngd till tre eller fem år, vilket har gjort att man upplevt det som något onödigt att se bakåt.
Men tidigare var svensk historia kungarnas historia, det var en sorts dekreterad historia, det var Grimberg och det var en hel del historieförfalskning i det nationella självförhärligandets anda. Hur ska man gardera sig så att man inte hamnar i den buren igen?
– På senare tid har det inte varit kungarnas historia som profilerats. Det började man ju faktiskt omvärdera redan på 1890-talet. Snarare har det varit "den röda stugans historia".
Vad menar du med "den röda stugans historia?
– Det är hela det som varit det bärande i den gemensamma uppfattningen om Sverige. Ett lands historia innebär att man har en gemensam referensram. När det i slutet av 1800-talet visade sig att kungarnas historia bara kunde omfatta en del av samhället, så försökte man omdefiniera historien och lyfte då fram jordbrukarsamhällets kulturarv. Vi fick det som jag tydligast kan sammanfatta i den röda stugans betydelse i folkmedvetandet. Det blev en sorts nationell föreställning som kunde omfatta alla människor º men det lämnade den framväx-ande arbetarrörelsen utanför.
Resultatet av detta blev att vi i nästa försök till historieskrivning fick en slag-sida genom att bara vilja skapa arbetarrörelsens bild av Sverige. Men fortfarande var det ihåligt; det var inte alla människors bild av svensk historia, d v s vår gemensamma historieuppfattning.
Nu talas det mycket om EG. Om vi kommer att satsa på det nya Europa måste vi därför på nytt definiera "vem är vi?" Vi måste helt enkelt hitta en nationell identitet som omfattar alla.
Är det möjligt att beskriva historia på ett sätt som tillfredsställer alla? Det kan ju finnas väldigt många uppfattningar och versioner?
– För att hitta det förflutna måste vi återuppväcka den grund vi har förträngt; göra historien levande i folks medvetande. På så sätt kan man ur det så småningom forma en bild av sig själv eller av vilka vi svenskar är. Vad vi vill göra med den nya utställningen är att lyfta fram händelser och gestalter ur Sveriges historia så att de blir så färgstarka, så att de äter sig in i folks medvetande och kommer tillbaka som en allmän företeelse i föreställningsvärlden. Dessutom vill vi återskapa en uppfattning om ett kronologiskt sammanhang.
Det är mycket av den sistnämda varan som försvunnit under senare tid. Om man ser på skolundervisningen, så finns det inte längre något klart kronologiskt sammanhang. Människor har inte längre hållpunkter i huvudet; hållpunkter som gör det möjligt att skilja olika epoker åt eller föreställa sig att det ena följer efter det andra.
Så vi ska plugga kungalängder igen?
– Nej, men vi måste ha hållpunkter! Dessa kan bestå av precis vad som helst. Det är viktigt att om man hör ordet "sextonhundratrettiotvå" så ska detta ha en klar betydelse, ungefär på samma sätt som man säger att något är tio meter bort. Annars kan man inte få någon sammanhängande minnesbild.
Du talar om historiska personligheter. Ska de själva få komma till tals, så att man t ex ska höra vad Gustav Vasa anser om saker och ting?
– Vi tror att en del av hemligheten med att historien kommit bort är de slöjor som vi har svept in historien i. Det som en gång skett har bara kunnat betraktats genom ett nät av förklaringar, teorier och diskussioner om vad som har varit riktigt i olika historiska tolkningar. Man kan faktiskt riva bort alla dessa slöjor och låta personerna uppträda med vad de själva sa, vad de påstod om sig själva och vad deras samtid sa och påstod.
Jag kan jämföra med vår egen tid – jag upplever inte det som händer omkring mig genom ett system av förklaringar och teoretiserande utan jag är bara ett offer för händelser och påståenden i omgivningen. Vi önskar i de här utställningarna skapa närhet till personliga upplevelser i gången tid och betrakta dem i form av ögonblicksbilder.
Att skapa en historisk utställning kräver historisk kompetens. Hur är det egentligen med museifolkets historiska kunskaper? Saknas det inte historikerkompetens på museerna?
– Jag tror att många museer, eller i varje fall museiledningar landet över, uppfattar just detta som ett problem. Att bilden är sådan idag beror kanske på att även museerna har drabbats av den här förträngningen av behovet av historiska kunskaper.
Också när det gäller museerna kan projektet få positiva bieffekter. En sådan är att museerna på sikt får historisk kompetens, en annan att man lär sig samarbeta på annat sätt än vad som sker idag. En tredje bieffekt kan vara att museerna får basutställningar, där man speglar historien och inte minst de kronologiska sammanhangen.
Var det så tidigare?
– Ja! Den museimannageneration som utbildades under 50-talet och början av 60-talet hade fortfarande ofta historia som basämne eller i varje fall som ett viktigt ämne. Under sextiotalet, och framför allt under 70-talet, övergick det till att alla var etnologer, konsthistoriker och arkeologer. Vi fick en väldig likriktning i museerna. Det har märkts i många år att museerna saknar kompetens inom vida fält som idag företräds av idéhistoriker, kulturgeografer, ekonomhistoriker och, som sagt, av vanliga historiker.
Att illustrera ett historiskt skeende i en utställning är svårt när man måste utgå från föremål. Är det inte en risk att exponering i form av upplevelsejippon tar överhanden. Är inte detta en modetrend just nu?
– Jag tror inte alls att det är en modetrend. Om vi inte använder oss av möjligheten att skapa upplevelser och känslor hos publiken, då blir det museer för specialister, för några få. Ska det vara museer för alla, måste man använda upplevelsetekniken tillsammans med andra utställningsmetoder. Det är upplevelserna som ska öppna sinnena och göra folk mottagliga för vad de ska se. Det här visste Artur Hazelius redan på 1800-talet; han jobbade metodiskt med det. Sen blev det bortglömt. Nu tror jag att det kommit åter för att stanna.
Men det innebär en viss grad av subjektivitet i framställningen?
– Subjektivitet finns i alla utställningar. Vad vi med det nya historieprojektet föreställer oss är att vi ska kunna undvika en del subjektivitet genom knepet att låta folk tala för sig själva. Att låta dåtidens röster vara det som hörs! Men urvalet, hur det än göres, blir aldrig annat än subjektivt, både när det gäller att välja händelser och när det gäller personer.
I historieprojektet siktar ni på att lägga upp en kampanj som berör alla museer i landet. Kommer ni att få respons ute i landet?
– Det vet vi inte. Idag består projektet av en överenskommelse mellan Nordiska museet och Statens historiska museum om en stor gemensam utställning i Stockholm. Till detta kommer så länsmuseerna som i varje svenskt län har en stor utställning. Och då är det meningen att utställningarna ute på länsmuseerna ska spegla historien ur ett mycket regionalt perspektiv.
Genom att rikshistorien, som visas i Stockholm, speglas mot den regionala historien, blir det hela förhoppningsvis en utställningstid fylld av olika tolkningar av historien, av olika perspektiv på historien och diskussioner om vems historia som egentligen är den viktiga º Det är en sådan smältdegel vi kan få fram av den successiva utmejslingen av ett nytt historiemedvetande.
Men även andra museer kommer att vilja vara med – hur många vet vi inte idag. Det är redan en rad museer som anmält sitt intresse. Nu när det finns regeringsbeslut på projektet kommer vi att göra en heltäckande förfrågan.
Tidigare sa du att ni ville satsa på en nationell historia. Det verkar lite självmotsägande att du ändå vill få fram det lokala perspektivet?
– Det är inte motsägande. Vi behöver i de olika landskapen en regional identitet för att skapa framåtanda och satsning på inte minst näringsliv och lokal utveckling. Då måste man veta vem man är och vad som gör att man ska vara glad och stolt över att bo just där. Samtidigt behöver vi i Sverige samma sak i förhållande till Europa. Det är faktiskt möjligt att det också behövs en högre nivå av ett gemensamt europeiskt medvetande. Vad jag vill säga är att det behövs ett medvetande på alla nivåer, också på den lokala bygdenivån, sockennivån eller stadsnivån.
Vore det inte rimligare att ha en utställningsdrive på temat "Vår roll i Europa" där man speglar Sveriges historia mot andras historia?
– Det kan vi inte. Eftersom vi tappat bort vilka vi är kan vi inte gå in i Europa utan att först lyfta fram vår svenska historia och återfinna den. Först därefter kan vi sätta den i växelspel med Europas historia.
En del av finansieringen ska täckas av privat sponsring. Är det inte en risk att sponsorerna påverkar antingen utformningen eller vilken historia man vill ge. Låt oss tänka oss en by där en sågverksindustri dominerar, med följd att man endast får industrifädernas eller näringslivets egen historia?
Med all den erfarenhet vi har av sponsring ser vi att det inte fungerar så. Vad vi föreställer oss är att detta är någonting som många krafter i samhället vill satsa på. Det har med framtidstro att göra. Därför är det naturligt att både företag, organisationer och institutioner går med i det här. Det som har varit upplyftande, när vi har hållit på med förberedelserna hittills, är det oerhört positiva gensvaret vart vi än har vänt oss. Man har spontant förklarat sig villig att ställa upp.
När börjar utställningen i Stockholm?
– Utställningarna, inte bara den i Stockholm, ska börja i mars 1993. Alla är beredda att börja samma dag och ha samma utställningstid. Då kan man få den riksomfattande publicitet, de diskussioner och sådant som annars inte är möjligt.
Hur blir sedan uppföljningen? Ja, förhoppningsvis har vi gjort historien mera inne, för att uttrycka det vanvördigt. Det blir en spontan händelseutveckling med kanske rivna murar kring universiteten, ett större historieintresse i hela samhället både inom massmedia och mellan olika aktörer i samhället, ökad förståelse för vad museerna har för syfte med sitt arbete. Många fler människor än nu har upptäckt museerna. Och många utställningar kommer säkert att stå kvar som basutställningar.
Det här kan väl också ses som ett uttryck för ett helhetsperspektiv. Under senare år har det varit en tendens att spalta upp historien i småbitar. Vi har t ex 37 museer om olika aspekter på arbetslivet, vi har 4 eller 5 idrottsmuseer. Vad säger du om den här uppspaltningen och specialiseringen av museerna?
– Nu tar ni tag i det centrala i projektet. För det är precis så det är. Men º det har inte bara varit museerna som har varit uppspaltade. Om man ser på den vetenskapliga litteraturen i historia så skrivs t ex inga övergripande sammanfattningar; man går bara in på små delfrågor. Vi har haft en total uppsplittring. En grundidé är att vi ska få tillbaka just helheten och även en förnimmelse av den.
