Liv och död på landets museer

Det har rått en myllrande aktivitet i Museisverige de senaste månaderna. Från Trelleborg i söder till Luleå i norr har flera tusen personer jobbat med att

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Det har rått en myllrande aktivitet i Museisverige de senaste månaderna. Från Trelleborg i söder till Luleå i norr har flera tusen personer jobbat med att duka fram vår historia.

Bland annat deltar alla 24 länsmuseerna i projektet. De flesta visar upp sin speciella del av landets historia. Den som åker till Kristianstad kan lära sig mer om snapphanarnas, de skånska gerillakrigarnas, liv vid slutet av 1600-talet. I Växjö har man valt det svenska folkhemmets framväxt som tema. Där går det att se hur IKEA-möblerna, TV:n och heltäckningsmattan förändrat boendemiljön.

Hustrur, helgon, häxor och horor är titeln på utställningen i Skara. Den kretsar kring kvinnans ofta bortglömda historia. Besökaren får lära känna några av traktens kvinnor, både adliga och fattiglappar. Vi möter helgonet S:ta Helena av Skövde som mördades av sina släktingar för att hon donerade alltför mycket pengar till kyrkan. Där finns också Margareta som drev en ökänd krog och beskylldes för att vara både mörderska och hora.

Solveig Mansfeld, som är utställningsansvarig, berättar om bakgrunden till temavalet:

– Det var en artikel av historikern Ann﷓Sofie Ohlander som gav mig idén. Hon skriver att ”med kvinnan som historisk huvudperson är det samhällenas förmåga att överleva, inte förstörelsen, krigen och deras förlopp, som blir det centrala”. Här prövar vi att sätta kvinnan i historiens centrum för att få ett annorlunda perspektiv.

Rikslikare binder samman

Den svenska historien är olika beroende på var man befinner sig och vem man är. Länsmuseerna bidrar med 24 olika sätt att vinkla och spegla de historiska händelserna. Som en sammanbindande länk finns Rikslikaren, en miniutställning som visar landets gemensamma historia. Den presenteras på de flesta av landets länsmuseer.

Några kommunala museer kommer också att delta i projektet. På Malmö Museer visar man maktkampen mellan danskar och svenskar på 1600-talet och hur försvenskningen av Skåne gick till. Där går det också att titta på ett bildspel som beskriver hur en vanlig soldat levde under den här tiden. De unga lockas med ett dataspel där de utifrån adelsmannens eller bondens perspektiv kan gå in och styra händelserna under det skånska kriget på 1670-talet.

De två museer som står i centrum för den här jättesatsningen ligger i Stockholm. Det är Historiska och Nordiska museet. Omkring 35 miljoner kronor har det kostat att bygga upp utställningarna vid Narvavägen och på Djurgården. På Historiska museet har man använt pengarna till att berätta om tiden fram till Gustav Vasas kröning 1523. Där har Nordiska tagit vid och fört tråden ända fram till vår egen tid.

400 år efter Kristus

Den Svenska Historien börjar 400 år efter Kristus. Den första jägaren satte visserligen sin fot i nuvarande Skåne för mer än 10 000 år sedan, men han får finna sig i att vara bortrationaliserad från utställningen på Historiska museet. Den första stationen blir istället ett gravbål vid gravhögarna i Gamla Uppsala. Där visar man också rustningar från hövdingar som hade sina gårdar i närheten.

Besökaren tar ett kliv några hundra år framåt i tiden och landar på Birka, den stora handelsmetropolen i Mälaren. En framställning i full skala visar hur Ansgar landstiger på ön år 830. Här kan man möta en vikingakvinna som berättar om vardagen och de långa färderna.

Några rum senare hamnar man i en medeltida stadsmiljö med enkla timmerhusfasader och en tegelkyrka. Digerdöden, heliga Birgitta och Stockholms blodbad är andra anhalter på vägen. Man har inte sparat på effekterna. Massakern på Stortorget den 8 november 1520 är inget för den nervsvage. Hela rummet är blodfärgat och på golvet står en tunna med avhuggna huvuden. Några kroppar ligger slängda i ett hörn.

Utställningen ska ruska om museibesökarna. Få oss att vakna ur den halvdvala som många känner när vi släntrar förbi montrar med yxor och keramikskålar prydligt uppradade.

Flera olika sinnen

Av våra fem sinnen är det oftast bara ett som har kommit till användning efter att vi har löst museibiljetten – synen. Vi har sällan fått ta på föremålen, och några ljud, förutom det av trötta skolbarn, har det knappast varit fråga om. Lukten och smaken kan helt lämnas därhän.

Den Svenska Historien ska kunna insupas med flera sinnen. Det har man tagit fasta på också på Nordiska museet som börjar sitt historieberättande med Gustav Vasas intåg i Stockholm. Berit Rönnstedt som är utställningsansvarig berättar:

– Rummet där Karl X Gustafs armé går över isen vid Stora Bält bygger mycket på ljudeffekter. Vi hör hur vinden viner och hur isen knakar under fötterna. Och när man går i löpgravarna i Fredrikshald där Karl XII stupade, hörs ljudet av projektiler. I ett annat rum kan man lyssna till vacker 1700-talsmusik.

Meningen är att också näsan och smaklökarna ska fånga intryck från historien. I ett skuggspel visas mordet på Gustav III som ägde rum på Operan. För att ge den rätta stämningen sprids parfymdofter över spelplatsen. I en sågverksscen från 1800-talet luktar det starkt av virke.

– I restaurangen har vi tagit fram menyer från olika århundraden. Från till exempel 1500-talet har man hämtat recept i biskop Brasks matordning och Gustav Vasas räkenskaper, berättar Berit Rönnstedt.

Kockarna på Nordiska museet lämnar med andra ord också sitt bidrag till historieprojektet. En stor del av kompetensen har funnits hos den egna personalen på museet. Men man har även lånat in en hel del folk utifrån. Det har varit allt från snickare och målare till dräktmakare och musikhistoriker.

Anckarström som marionett

För att få liv och rörelse i de historiska gestalterna arbetar de två stockholmsmuseerna med filmens och teaterns språk. Museilärare får ikläda sig ovanliga roller som medeltida skvallerkärringar, kungasystrar eller amerikaresenärer från utvandringstidens Sverige, allt i tidstypiska kläder. På Nordiska har man hyrt in en marionetteater som spelar upp Anckarströms mord på teaterkungen. Museet har för övrigt anställt en egen scenograf som tidigare jobbat med film och TV.

En av dem som har infört det här sättet att levandegöra historien i museerna är Sten Rentzog. Han har tidigare varit chef för Nordiska museet och är nu projektledare för Den Svenska Historien. Han tycker att det är viktigt att utställningarna väcker intresse, engagemang och en lust att lära sig mera.

– Därför har vi inriktat oss på att de ska väcka känslor så att besökaren får en egen relation till historien. Då kommer man ihåg den och då betyder den någonting.

Idén till Den Svenska Historien föddes för fem år sedan då Sten Rentzog träffade Ulf Erik Hagberg som är chef för Historiska museet. Tanken var att de två stockholmsmuseerna skulle göra en så stor gemensam utställning att den skulle bli något av en årets händelse. Så småningom knöts också länsmuseerna till projektet så att det blev landsomfattande. Ytterligare ett dussintal museer är engagerade i satsningen vilket gör att omkring 40 museer deltar.

– Jag skulle tro att det är första gången som man någonstans i världen lyckats få till stånd en sådan samverkan mellan ett lands museer, säger Sten Rentzog.

Sastning med mångmiljonbelopp

Ett projekt av den här dimensionen kostar pengar. Mycket pengar. Till de 35 miljonerna för utställningarna på Nordiska och Historiska räknar man med ytterligare drygt 7 miljoner kronor för marknadsföring, projektledning och Rikslikaren som tillverkats i 24 exemplar.

En tredjedel av summan på 42,5 miljoner ska museerna själva täcka med hjälp av bland annat entréavgifter. Tipstjänst, Wallenbergs stiftelse och staten delar på det resterande beloppet.

Nu väntar Sten Rentzog, Ulf Erik Hagberg, Berit Rönnstedt, Solveig Mansfeld och tusen andra museiarbetare på resultatet av projektet Den Svenska Historien. Frågan är om satsningen kommer att gå hem i medier och skolor, hos kulturknuttarna och Medelsvensson.

– Vi vill ha hit varenda skolklass i Sverige, säger Berit Rönnstedt. Det ser ut som om de är på god väg. Vårens skolvisningar på Nordiska museet är redan fullbokade.

Stefan Seidel är journalist och historiker.

Publicerad i Populär Historia 2/1993

Kanske är du intresserad av...

Läs också