Nordiska museets föremålssamling är en verklig skattkammare för den som intresserar sig för folktro, magi och traditionell medicin. Några av de märkligaste exemplen i den genren är ”Kapten Elins trolltyg”. De består enligt katalogen av ett djurhorn, en kort käpp, ett fragment av en människoskalle, en björnklo, en tuppfot och en liten avgudabild. Föremålen förvarades länge på Göta hovrätt i Jönköping, men överlämnades 1864 till Statens historiska museum. Till Nordiska museet kom samlingen först 1926.

Enligt traditionen förknippas den lilla trolldomssamlingen med en viss Kapten Elin, en välkänd gestalt inom etnologin. Docent Ebbe Schön, författare till flera böcker om folktro, har forskat kring Elins öde. Han berättar om torparfrun Elin från Mofikerud i Värmland som var illa omtyckt i bygden, eftersom hon utövade trolldom och ansågs föra olycka med sig. Efter vittnesmål, bland annat av en ung flicka som hette Brita Persdotter, ställdes Elin inför rätta i Näs 1720.

den lokala häradsrätten hade överlämnat det ”wederstyggliga” ärendet till en särskild kunglig kommission, med en lagman från Göta hovrätt som domare. Nära hundra år senare gavs en liten folkbok ut som handlade om Elins fall. Enligt vittnesmål var hon ledare för en grupp kvinnor som på påsknatten hade sammankomster med Satan själv. Först höll den onde en hädisk mässa i kyrkan och sedan gick resan vidare till Karlstad där det bjöds på gästabud på en stor gård. Enligt det unga vittnet var djävulens fru också närvarande; ”en liten Menniskia, klädd i sidt grådt lakan”. Festen fortsatte med dans, sång och hor. På hemvägen ställde kvinnorna till med en massa otyg i bygden, de tjuvmjölkade kor, skrapade metall från kyrkklockorna och placerade olycksbringande ting under grannarnas trösklar.

Först förnekade Elin all kännedom om brotten, men efter långa förhör och eventuellt också tortyr, erkände hon allt. Hon dömdes till spöstraff vid kyrkan två söndagar i rad och förvisning från hemorten.

Vad som gör rättegången mot Elin så speciell är dess sena datering, de flesta häxprocesserna ägde ju rum under senare hälften av 1600-talet. Då och då förekom dock liknande rättsfall långt senare. Det var först under Gustav III och upplysningen som trolldomsparagrafen försvann ur lagboken, så sent som 1779.

De föremål som nämns som bevismaterial från rättegången mot Elin stämmer inte helt med samlingen på Nordiska museet. Troligtvis kommer ”Elins trolltyg” i själva verket från flera olika rättsprocesser mot häxor i Göta hovrätt. Smörjhornet användes för någon form av narkotisk salva, troligtvis bolmört. Man vet inte riktigt hur de andra föremålen användes.

Dagens teknik – bland annat osteo-logiska undersökningar och DNA-analyser – ger möjligheter till helt ny information om museernas föremål.

Lena Kättström Höök är intendent på Nordiska museet och expert på folktro och folkmedicin. Hon har låtit undersöka benen i kapten Elins samling och de preliminära resultaten pekar på att de förmodade människobenen och skallen i själva verket härrör från en kalv och en ko. Det gör kanske materialet ännu mer spännande.

– Det intressanta med just den här samlingen är att den visar hur gärna vi förknippar föremål med myter om en speciell historisk person, säger Lena Kättström Höök.

**Publicerad i Populär Historia 1/2004