Kunglig gåva med blommor och bin

Statens historiska museums samlingar finns, bland mycket annat, ett utsökt vackert guldsmycke med ädelstenar och pärlor, som inte visats på nästan 70 år.

25 maj 2001 av Göran Tegnér

Statens historiska museums samlingar finns, bland mycket annat, ett utsökt vackert guldsmycke med ädelstenar och pärlor, som inte visats på nästan 70 år. Men nu är det dags igen. I Livrustkammarens utställning ”Drottningar – kvinnlighet och makt” kan man äntligen se det.

Låt oss nu titta närmare på smycket. Det är ungefär nio centimeter högt och uppbyggt kring ett guldhjärta som omges av byglar, akantusblad, rosetter, små blommor med mera i sirliga former – allt av guld och delvis emaljerat i många färger: vitt, rött, grönt, turkosblått och mörkblått. Mitt på hjärtat sitter en stor taffelslipad bergkristall och runt omkring finns taffelslipade diamanter och rubiner. Ovanför hjärtat, som nästan döljs bakom den stora mittstenen, ser man två små ljusa emaljblommor, kanske förgätmigejer, och två små insekter med mörkblå vingar och vita känselspröt. Längst ned hänger en barockpärla – så brukar man kalla dessa stora, oregelbundet formade pärlor, särskilt populära under 1500- och 1600-talen – och i två tomma öglor ovanför har säkerligen också hängt pärlor.

Vänder man på smycket är det nästan lika praktfullt på frånsidan. På hjärtats baksida, som är dekorerad med emalj, finns en inskrift inom en hjärtformad svart kontur: WIE. LENGER. WIE. LIEBER. (”ju längre desto kärare”), ett talesätt som i lydelsen je länger je lieber fortfarande är gångbart i Tyskland.

Den här typen av hängsmycken började tillverkas vid mitten av 1500-talet och var populära över hela Europa in på 1600-talet; guldsmederna kunde hämta förebilder och inspiration från ornamentstick och tryckta mönsterböcker. Någon stämpel har det inte, men inskriften antyder i alla fall att det tillkommit på tyskspråkigt område, sannolikt vid 1600-talets början.

Man vet inte så mycket om smycket. En inventarieförteckning från 1640 visar att det då förvarades i Räntekammaren – i äldre tid namnet på det som motsvarade finansdepartementet. Av beskrivningen framgår att alla de tre hängande pärlorna saknades 1640. Den pärla som nuhänger nederst är alltså en senare komplettering.

I jämförelse med andra smycken av denna typ som finns i olika europeiska samlingar är detta smycke ovanligt rikt ädelstensbesatt, och det kan tyda på att smycket haft en särskild rang.

År 1752 överfördes ett antal föremål från Räntekammaren till Antikvitetsarkivet, Historiska museets föregångare. Här beskrivs smycket på detta sätt: ”Ett Hiärt Smycke med En stor och Ellofwa små Swenska Diamanter (den tidens svenska namn på bergkristaller) samt Tolf Rubiner och Tio små Pärlor, finnes hafwa warit Drottning Marias Smycke”. Med drottning Maria menar man Gustav II Adolfs drottning Maria Eleonora av Brandenburg, och om det är riktigt att det tillhört henne, vilket med tanke på smyckets stil är helt möjligt, kanske man kan skissera smyckets historia, något som nödvändiggör en utflykt i den svenska historien.

År 1615 var det definitivt slut på den romantiska kärlekssaga som utspelats mellan den unge Gustav Adolf och hans mors, änkedrottningen Kristina, vackra hovdam, Ebba Brahe. De ska ha träffats redan 1611, då Ebba var 15 år och Gustav Adolf, som det året blev kung, bara 17. Historien berättas i ett antal bevarade kärleksbrev. Men änkedrottningen var helt emot deras relation, som säkert inte gick mycket längre än till väl bevakade trädgårdspromenader, och Ebba och kungen fick till slut foga sig.

Ebba Brahe gifte sig efter några år på sitt håll, och Gustav II Adolf drog ut i krig mot Ryssland. Men kungen hade ett starkt tryck från omgivningen att välja en gemål, och man hade börjat rikta blickarna mot ett av de viktigaste tyska furstehusen. Kurfursten av Brandenburg, Johan Sigismund, hade en dotter, Maria Eleonora, som var några år yngre än kungen. Vägen till deras giftermål var på inget vis spikrak, utan det fanns starka motståndare till förbindelsen, bland andra den tilltänkta brudens mor, kurfurstinnan Anna. Det hela var ett komplicerat politiskt spel. 1619 verkade dock saken vara i hamn, och man började förbereda bröllopet i Stockholm. Det fick dock skrinläggas, sedan kurfurstinnan gripit in med ett avvärjande brev till änkedrottningen. Men kungen gav inte upp planerna utan begav sig våren 1620 till Tyskland på en ganska äventyrlig resa, där han uppträdde inkognito – dels under namnet Adolf Karlsson, dels som ”kapten Gars”, en vitsig användning av initialerna i kungens latinska namn och titel: Gustavus Adolphus, Rex Sueciæ.

Äntligen viker sig kurfurstinnan; Gustav Adolf och Maria Eleonora kan förlova sig, och den 25 november 1620 står deras bröllop i Storkyrkan i Stockholm.

Nu kan vi återvända till vårt kungliga smycke. Inskriften och hjärtat är en klar kärlekssymbolik, och vad är de små blommorna och insekterna om inte ”blommor och bin”? Det är inte orimligt att tolka detta praktfulla smycke som en gåva från Gustav Adolf till hans älskade i samband med förlovningen i Berlin.

Göran Tegnér, Historiska museet, Stockholm

Publicerad i Populär Historia 8/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också