Fostrande form
Startpunkten – för såväl den nya utställningens tema som Röhsska museets verksamhet – kan spåras till år 1851, då den första stora världsutställningen ägde rum i London. Året därpå öppnade konstindustrimuseet i London, dit en betydande mängd av de exotiska och vackra föremål som visats på utställningen fördes. Museet, som år 1899 fick namnet Victoria & Albert, blev snabbt en förebild, och under 1800-talets senare hälft växte liknande museer fram i de större europeiska städerna. I Sverige dröjde det till 1916 innan landets första, och hittills enda, konstslöjdsmuseum öppnade: Röhsska i Göteborg. Museet var efterlängtat, men kritiska röster saknades inte. Bland annat ansåg Georg J:son Karlin, mannen bakom museet Kulturen i Lund, att genren var en ”museihermafrodit” och snarast borde avvecklas.
Röhsska museets syfte var i första hand smakfostrande. Industrialismen och dess massproduktion av billiga dussinvaror ansågs hota både kvalitet och nationell egenart inom den inhemska konstindustrin och hantverkstraditionen.
– Museet skulle vara en exempelsamling och visa upp goda förebilder för den spirande, lokala industrin, som skulle påverkas att tillverka kvalitativa produkter, säger Christina Zetterlund, intendent vid Röhsska museet.
Till skillnad från nordiska museet i Stockholm hade Röhsska en utpräglat modern idé. Istället för ett bevarande perspektiv som levandegjorde historien ville man här verka för utveckling och förnyelse, helt i takt med tidsandan i sekelskiftets expansiva Göteborg. Paradoxalt nog kom museets samlingar huvudsakligen att byggas upp av äldre, till och med antika föremål. Dit hörde en imponerande mängd keramik- och textilföremål från den tidiga egyptiska civilisationen fram till 1800-talets svenska folkkonst, en omfattande avdelning kinesiskt och japanskt konsthantverk samt medeltida bokkonst och rokokomiljöer. Det ansågs fortfarande alltför riskabelt att samla på sig föremål från samtiden – vem visste hur eftervärlden skulle döma?
Ambitionen att visa modern formgivning löstes genom tillfälliga utställningar. Först på 1930-talet började nytillverkat svenskt konsthantverk köpas in, och inte förrän tjugo år senare kom genombrottet för den samtida konstindustrin. Då öppnade också den första formhistoriska utställningen, föregångaren till den nya basutställningen.
– Parallellt med det stilhistoriska berättandet diskuterar vi ämnen som svensk design och produktidentitet, samtidigt som vi också har ett konsumtionskritiskt perspektiv, säger Christina Zetterlund, som menar att museet i dag, med sina debatter kring smak och form, befinner sig i nuet, långt från den historiska rollen som auktoritär smakfostrare.
Turerna var dock många innan museet väl kom till stånd.
Redan 1872 öppnade Svenska slöjdföreningen i Stockholm en blygsam föregångare, men efter endast några års verksamhet överläts samlingarna till Nationalmuseum. Samtidigt propagerade kulturföreningen Gnistan i Göteborg, med kommunalmannen Wilhelm Berg i spetsen, för grundandet av ett konstslöjdsmuseum i staden. I brist på kapital tvingades emellertid projektet läggas på is.
Vändpunkten kom 1901, då en donation på 250 000 kronor (i dag motsvarande cirka åtta miljoner) överlämnades av dödsboet efter grosshandlaren och Gnistanmedlemmen Wilhelm Röhss, att användas till uppförandet av ett konstindustrimuseum. Längs med Vasagatan, centralt belägen nära stadens paradgata, Kungsportsavenyn, fanns en tomt ledig. Sedan tidigare hade idén diskuterats att museet skulle byggas i samma kvarter som Slöjdföreningens skola, vilken var i behov av nya lokaler. Förslaget vann bifall och redan 1904 öppnade den nya slöjdskolan (i dag Högskolan för design och konsthantverk).
Tio år senare stod Röhsska museet klart och det invigdes efter utställningarnas färdigställande 1916. Byggnaden är pampig och kompakt i nationalromantisk stil, med en fasad av rött, handslaget tegel. Arkitekt var Carl Westman, som även ritat Stockholms rådhus. Museet hade inte kunnat uppföras utan ytterligare en gåva på 120 000 kronor av mecenaten Hjalmar Wijk, medan inköpandet av samlingarna möjliggjordes genom en frikostig donation av Wilhelm Röhss bror August, samt ett flertal andra köpmän.
Röhsska museet var alltså, om än kommunalt ägt, en i första hand borgerlig angelägenhet – med borgerskapets förmögenhet var det byggt och borgarklassen utgjorde också den främsta målgruppen, med inflytande inom industrin samt möjlighet att välja sin heminredning.
1910- och 20-talens socialestetiska tongångar med ledstjärnor som Ellen Key och slagord som ”Vackrare vardagsvara åt alla!” kunde emellertid inte undgå att sätta sin prägel främst på den tillfälliga utställningsverksamheten, och efterhand kom ett demokratiskt perspektiv att på ett självklart sätt genomsyra museets arbete.
Carolina Söderholm är frilansjournalist och konstkritiker.
