Adressen ”Andrássy út 60” i centrala Budapest har dålig klang i den ungerska historien. Här hade den fascistiska pilkorsrörelsen sitt huvudkvarter under andra världskriget och plågade sina offer. Efter kriget tvekade inte heller den kommunistiska hemliga polisen AVH att flytta in i huset. Där fanns underjordiska fängelseceller och all tänkbar tortyrutrustning färdig att tas i bruk.

Tidigare i år öppnades ett mycket välgjort museum, kallat Terror Háza (”Terrorns Hus”), i just denna byggnad.

Museichefen Mária Schmidt och hennes medarbetare har på kort tid, cirka ett år, lyckats åstadkomma ett mycket modernt och annorlunda museum som till fullo utnyttjar alla dagens audiovisuella hjälpmedel i form av ljud och bild, för att berätta om den fascistiska och kommunistiska terrorn i Ungern. Här finns också en mängd autentiska föremål; man har till och med kört in en rysk T-55-stridsvagn i museet, till minne av striderna 1956.

De tyska förföljelserna och deportationerna av de ungerska judarna är väl kända, inte minst i Sverige, där Raoul Wallenbergs öde fortfarande engagerar. Man skall dock hålla i minnet att förföljelserna började först efter att tyskarna besatt Ungern i mars 1944. Fram tills dess hade judarna en relativt trygg tillvaro i Ungern. I oktober 1944 släppte tyskarna fram pilkorsledaren Ferenc Szálasi som ”nationens ledare” varefter rena terrorväldet bröt ut. Efter detta drabbades även Budapests judar av deportation och dödsmarscher till koncentrationslägren. Av de över 800 000 personer som omkom i Ungern under kriget uppskattas mer än hälften ha varit judar.

Vid krigsslutet deporterades 600 000 ungrare till Stalins fångläger, av vilka en tredjedel aldrig återvände. I en lång hall i museet har man på en matta gjort en jättelik karta över den ryska gulagarkipelagen och besökaren kan vandra mellan de olika fånglägren och på TV-skärmar se bilder från de omänskliga förhållandena och lidandet där.

Efter kriget gjorde Stalins ”främste och lydigaste elev”, Mátyás Rákosi, med sovjetisk hjälp Ungern till en kommunistisk stat. ”Klassfiender” fängslades och avrättades. En fjärdedel av befolkningen drabbades av någon form av bestraffning eller ”omskolning”. Man kan i museet följa tortyren och skenrättegången av Ungerns primas, kardinal Mindszenty, liksom hans befrielse ur fängelset vid revolten 1956.

I museet finns många bilder både av terrorns offer och dess bödlar. Offren är i många fall okända, bödlarna är i regel identifierade.

Bland dessa återfinns även János Kádár, som fördes till makten av sovjetiska stridsvagnar i november 1956, och efter skenrättegångar lät avrätta cirka 500 personer (den sista så sent som 1967) och fängsla 50 000 frihetskämpar. Under sina hela 32 år vid makten inledde han så småningom de små stegens liberalisering, ”gulaschkommunismen”, och blev till slut något av en landsfader.

Liksom efter andra världskriget och kommunisternas maktövertagande flydde hundratusentals ungrare efter att frihetskampen krossats av sovjetiska stridsvagnar 1956. Vykort hem från hela världen påminner i museet om dessa ungrare i diaspora.

Besöket på museet avslutas suggestivt med en vandring bland källarens olika slags fångceller. Man kan aldrig förvånas nog över hur uppfinningsrik den mänskliga hjärnan är när det gäller att hitta på olika tortyrmetoder: låga celler där man inte kan stå upp, minimala celler där man bara kan stå, celler med vatten på golvet så att man blir blöt och kall om man sitter eller ligger ...

Nicolaus Rokberger

Fil dr och författare

**Publicerad i Populär Historia 8/2002