Svenska kulturskatter gick upp i rök

Det säger Sten G Lindberg, numera pensionerad från Kungliga biblioteket. – Den största förlusten är den mest glömda, anser han, nämligen biblioteket

25 maj 2001 av John Chrispinsson

Det säger Sten G Lindberg, numera pensionerad från Kungliga biblioteket.

– Den största förlusten är den mest glömda, anser han, nämligen bibliotekets inredning i slottets nordöstra del. Taket pryddes av Jakob Jordaens 23 kassettmålningar med Amor och Psyche som motiv. Drottning Kristina hade beställt verket, men tänkt placera det på Uppsala slott. Rummen fylldes av böcker, porträtt, byster och väggarna täcktes av sammet – allt ohjälpligt utplånat.

– Tänk att få hålla i de förstörda inkunablerna, de första tryckta böckerna, drömmer han. Men när jag grips av vanmakt låter jag blicken glida förbi det som gick förlorat och studerar allt som faktiskt räddades.

Man vet exakt vad som försvann. En katalogisering var klar strax före branden. 17 386 bokverk förstördes, 6 826 bevarades. 1 103 handskrifter utplånades och 283 räddades.

Djävulsbibeln räddades

Den mest spektakulära räddningen gjordes av den stora Djävulsbibeln, Gigas librorum. Enligt legenden kastades den ut genom fönstret och landade på en arbetare. Boken överlevde, arbetaren dog.

Något som glädjer bokälskare är drottning Kristinas abdikation. Hon tog med sig mängder av dyrgripar, vilka i dag bevaras i Vatikanen.

Allt som försvann behöver inte ha brunnit upp.

– Jag misstänker att bland annat delar av Skoklosters bibliotek ”bärgats” från slottsbranden, säger Sten G Lindberg. Bränder gav tillfälle till plundring.

Snatteri förekom vid slottsbranden. Lakejen Erik Ahlström dömdes i juni 1697 till hängning för detta brott. Han benådades till att stå i halsjärn med skylten ”denne har stulit vid elden” på bröstet. Därefter fick han löpa tre gatlopp och fördes till straffarbete på Marstrand.

Vilka föremål som förstördes är svårare att reda ut. Det finns inventarieförteckningar före branden, men någon rejäl kartläggning har inte gjorts. Mycket flyttades runt, såldes och köptes. Det skulle vara ett detektivarbete att reda ut.

Däremot är det väl känt vad som räddades. David Klöcker Ehrenstrahls stora målningar, Korsfästelsen och Yttersta domen, bars ut ur Slottskyrkan och finns i dag i Storkyrkan. (Tessin vägrade ta tillbaka dem.) Dräkter och vävda tapeter som var lätta att bära hann man få ut.

Danske ambassadören skrev att baron Erik Sparre övertalat en löjtnant och två soldater att gå in i eldhavet och rädda drottningens guld, silver, juveler och en rubin som Karl XI hade löst in i Holland, där Kristina hade pantsatt den. Många av Livrustkammarens föremål klarade sig också eftersom de förvarades på annan plats.

På Riksarkivet förstördes många handlingar från tiden före 1654. Detta äldre material förvarades i den övre våningen och elden anföll ovanifrån.

Arkivet hade fått nya lokaler 1643 efter lång tids vanvård. Det betraktades som brandsäkert, avskilt på andra sidan Smedjegården mot Skeppsbron. En järndörr skulle spärra eld från grannhuset. Det hjälpte föga. En tredjedel av arkivet försvann. Det var utkast till kungliga brev, traktat med främmande makter som Danmark och Ryssland, Gustav Vasas tyska och latinska riksregistratur samt massor av brev från kollegier, landshövdingar, östersjöprovinserna och vanliga medborgare. All korrespondens med trettioåriga krigets generaler Banér, Torstensson och Wrangel brann också upp.

Bredvid Riksarkivet låg Antikvitetsarkivet. Där brann 270 ”förnämliga handlingar”, men flertalet var kopierade och bara 100 är okända till innehållet. Skånebrevsamlingen drabbades hårt, bland annat brev från Lunds domkyrka åren 1085–1296. Tyska ordens arkiv ”Mitauförteckningen” härjades, men den kan också ha skingrats i efterhand.

James Cavallie och Folke Ludwigs på Riksarkivet beskriver förlusten som att den svenska medeltiden blev väldigt mycket spinkigare på grund av branden. Mycket av det som skulle ge kött och blod åt människor och doft åt händelser är borta.

Vid branden koncentrerade man sig på att rädda handlingar med aktualitet. Därför klarade sig bland annat riksregistraturen, rådsprotokoll, westfaliska fredstraktaterna och Jakob de la Gardies och Axel Oxenstiernas samlingar.

Tack vare 1600-talets vurm för forntidsforskning hade många handlingar kopierats och getts ut i tryck, exempelvis stadslagen Bjärköarätten som trycktes 1687.

Arkiv blockerade koret

Arkiv för Kammarkollegiet och Statskontoret låg i väster och klarade sig helt. De fördes i säkerhet till Storkyrkan, där de under lång tid blockerade hela högkoret och enligt många profanerade kyrkan.

Reduktionsmyndighetens arkiv klarade sig också – papperen beskrevs som genomdränkta av de ruinerades tårar. Det var det arkiv många adelsmän gärna själv tuttat på.

Några handlingar kan finnas i andra arkiv, därför var Åbo brand 1827 så allvarlig. Den skar av många ledtrådar till svensk historia.

Efter branden fördes Riksarkivet till Per Brahes hus och KB till Lillieska huset (där Operan ligger i dag). Där låg allt i drivor. ”Archivum är som ett hav, när man vill söka efter något”, klagade sekreterarna. En del försvann säkert därifrån, annat blev fuktskadat, så katastrofen pågick i det tysta även efter branden.

Vi kan sörja över allt som försvann, men tröstas av att polacker och tyskar suckar hängivet när de ser vad som finns kvar. Av det polska riksarkivet återstår kanske tio procent från tiden före andra världskriget. Även tjeckerna gläds åt att vi hämtade böcker i Prag – där har många bokverk skadats svårt av den försurade luften.

Publicerad i Populär Historia 2/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också