Stöldgods och krigsbyten

Kraven på att kulturföremål rövade i krig eller bortförda av ignoranta kolonialmakter ska återlämnas till sina ursprungsländer har ökat de senaste decennierna. Grekland vill ha tillbaka Parthenonfrisen från Storbritannien, Egypten vill ha Nefertitibysten från Tyskland. Lettland vill ha fanor och vapen som svenska trupper tog under Karl X Gustafs polska krig på 1650-talet.

19 mars 2008 av Anna Larsdotter

Det ökade intresset har dels, som i fallet Lettland, att göra med Sovjet­unionens upplösning och det nya läget i Östeuropa, där ländernas nationella självinsikt plötsligt fått livsrum och gett upphov till ett sug efter en mer djupgående, regional historia. Dels handlar det om en efterkolonial situation där länder som tidigare plundrats på sina mest värdefulla och identitetsskapande kulturskatter plötsligt insett vad man förlorat. Varför ska Rosettastenen ställas ut i London när den hittades i Rashid utanför Alexandria?

I Sverige finns få antikviteter av Rosettastenens och Nefertitibystens typ. Däremot existerar i museer, bibliotek och även i privata samlingar rov från främst stormaktstidens krigiska eskapader, då svenskarna under några få decennier röjde runt i Europa, bländade av sin egen plötsliga upphöjdhet och insikten om att furstehusen på andra sidan Östersjön höll en helt annan standard än de svenska, såväl kulturellt som ekonomiskt. Efter lyckade drabb­ningar och belägring­ar kunde svenska offi­cerare skicka hem vagnslast efter vagnslast med krigsbyten: konst, vapen, rust­ningar, textilier, medaljer, hästar, seldon, hela bibliotek…

Under Gustav II Adolfs tid handlade erövrandet först och främst om att tillgodose statens behov, vilket var ofantligt i ett kulturellt efterblivet rike som det svenska. Under Kristinas och Karl X Gustavs krig blev det vanligare att officerarna själva skodde sig på intagna städers bekostnad. Det sägs att fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel, efter fredsförhandlingarna i Osnabrück 1648, förde sjuttio vagnar fullastade med byten tillbaks till Sverige.

I dag skulle ett beteende som Wrangels vara en solklar krigsförbrytelse. Om en svensk officer kommer hem med så mycket som en knappnål tagen från någon annan, fiende eller vän, riskerar han eller hon att ställas inför krigsrätt. Men 1600-talets svenska fältherrar gjorde sig inte skyldiga till brott – tvärtom, att bytet var lön för krigstjänst var för många en självklar och lockande bonusfaktor.

En viktig diskussion under 1600-talet rörde krigets rättfärdighet. Hade den väp­nade konflikten ett rättfärdigt motiv, det vill säga om den fördes i självförsvar eller i syfte att försvara religiösa värden, så var den mindre problematisk än om en makthungrig furste kastade sig över sin granne för att erövra territorium. För Gustav II Adolf var det sålunda, inför trettioåriga kriget, viktigt att på ett retoriskt övertygande sätt förklara för omvärlden och de egna undersåtarna att han inte seglade åstad för att stärka Sveriges position i Östersjöområdet eller ge landet större inkoms­ter, utan för att med vapen i hand värna den lutherska tron.

Normerna kring rättfärdighet påver­ka­de också synen på materiella erövringar. Hugo Grotius, holländsk humanist och svensk ambassadör i Paris, stödde sig på Första Mosebok när han i sin banbrytande bok De jure Belli ac pacis (”Om rätten i krig och fred”, 1625) hävdade att ett rättfärdigt krig också gav rätt att förvärva byte ”inom rimliga gränser”. Grotius ambition var att skapa en inter­nationell rätt som skulle reglera olika staters förhållan­de till varandra – i såväl krig som fred. Det var en viktig insats i denna tid när nationalstaterna började ta form och skava mot varandra. I enlighet med rättfärdighetens praxis visste varje kommendant vid en belägrad fästning eller stad att han genom att kapitulera kunde rädda invånarna, deras bostäder och egendom från fiendens härjningar. Vägrade han däremot, var de utlämnade på nåd och onåd.

För den nymornade stormakten Sverige var det viktigt att bygga upp lärdoms­säten runt om i riket för att säkra behovet av utbildade adelsmän. Liksom i dag betraktade man nämligen kunskapssamhället som en förutsättning för nationell tillväxt och ökat välstånd. Gustav II Adolf satsade stort på detta. Kungen såg personligen till att de nyinstiftade universitetsbiblioteken fylldes med begärligt krigsbyte från erövrade städer. 1622 hamnade jesuitbiblioteket i Riga i det av Gustav Adolf gynnade Uppsala, några år senare även jesuitbiblioteken i Braunsberg och Frauenberg, liksom biskopsbiblioteket i Würzburg. I det rika bytet från Frauenberg fanns en samling böcker som tillhört Nikolaus Kopernikus – bland annat ett exemplar av astro­nomens egen De revolutionibus från 1543.

Suget efter böcker var stort, både som källor till bildning och som symboler för förfining och status. Drottning Kristina, känd för sin glupande aptit på böcker och kunskap, såg till att en stor del av det kej­serliga biblioteket i Prag fraktades till Sve­rige efter krigsslutet 1648. Plundrandet av konstkammaren och biblioteket i Prag utgör själva kärnan i den korta men spektakulära svenska krigsbyteshistorien.

Här lade överbefälhavaren Hans Christoff Königsmarck och hans trupper vantarna på ofattbara mängder konst, juveler, sta­tyer, gobelänger, mynt och medaljer. Värdet beräknades till om­kring sju miljoner riksdaler. Svenskarnas plundringar sträck­te sig över två dagar, och började med att man tvingade samlingarnas föreståndare, Dionysio Miseroni, att göra en förteck­ning över de dyrbaraste föremålen.

Så kom mästare som Dürer, Rafael, Tizian, Tintoretto och Coreggio till Sverige. Ett trettiotal av dem förvaras i dag i Nationalmuseum och ungefär lika många på Gripsholms slott. Många konstverk försvann dock redan vid slottsbranden i Stockholm 1697.

Med Pragrovet hamnade också en av världens mest berömda böcker i Sverige, den nästan meterhöga medeltida handskriften Djävulsbibeln (Codex Gigas). Boken, på sexhundra sidor, innehåller bland annat Gamla och Nya testamentet i latinsk översättning. Den har sin plats på Kungliga biblioteket i Stockholm, men befinner sig just nu i en utställning i sin gamla hemstad Prag.

I två års tid har personal på KB arbetat med att digitalisera verket, som inom kort kommer att vara tillgängligt för forskare och allmänhet via internet. Kanske är det här framtiden för alla de kontroversiella krigsrov som befinner sig i förskingringen – ett gemensamt virtuellt hem, åtkomligt för alla oavsett nationalitet och bostadsort.

Men det går naturligtvis aldrig att bortse från det symboliska och kulturhistoriska värdet av föremålen i sig. Det dyrbara rovet från kejsar Rudolfs Prag må ha gått till historien som en sorgkantad höjdpunkt i de svenska erövringarna, men sett ur ett vidare perspektiv är Polen det land som drabbats hårdast av svenskarnas plundringar. Därifrån har också gjorts stora ansträngningar att återfå förlorade klenoder.

En inventarieförteckning från 1656 visar att det från slottet i Warszawa till Stockholm omkring denna tid fraktats hundratals tavlor, turkiska mattor och tält, plafondmålningar, möbler, bronsföremål, marmor, porslin, tyger, böcker och handskrifter. Svenskarna nöjde sig inte med slottet utan hemsökte även såväl högadliga palats som kyrkor och kloster runt den polska huvudstaden.

1974 valde Sverige att lämna tillbaka ett sådant krigsrov av stor dignitet, näm­ligen den så kallade polska rullen, ett fem­ton meter långt bildverk som skildrar Sigismunds och Konstantias intåg i Krakow vid bröllopet 1605. Överlämnandet, som skedde vid ett officiellt besök av stats­minister Olof Palme, väckte stor uppmärk­samhet och initiativtagarna – chefen för Livrustkammaren Åke Meyerson och riks­arkivarien Åke Kromnow – JO-anmäldes. En utredning visade att inget juridiskt fel begåtts, men frågan kvarstod: var det lämpligt att återlämna erövrade föremål som tagits i en tid då denna typ av handling­ar var fullt legitima?

Kanske hade den polska rullen inte ens existerat om den inte hamnat i Sverige – slottet i Warszawa förstördes nämligen helt av tyskarna under andra världskriget.

Även om viljan att lämna ifrån sig ett krigsrov finns, existerar kanske inte heller de praktiska förutsättningarna. Klenoderna är inte sällan rov sedan tidigare – jämför till exempel de turkiska mattor och tält som nämns i registret över byte taget av svenskarna i Warszawa. Ett liknande fall gäller den svenska Livrustkammarens kanske mest kända rövade föremål – tsar Ivan den förskräckliges hjälm – som erövrades av polska trupper i Moskva 1611–12 och togs som svenskt krigsbyte i Warszawa 1655. Bör den toppiga, gulddekorerade stålhjälmen kanske sändas tillbaka till Kreml?

Sedan 1600-talet har Europas karta ritats om vid åtskilliga tillfällen, inte minst i fråga om Polen som upprepade gånger härjats av fientliga arméer. Gränser har flyttats, länder och hertigdömen suddats ut eller uppgått i varandra. Den som ritar ett släktträd över europeiska furste­hus finner att dessa tills långt in på 1900-talet var djupt involverade i varandra, ett faktum som ger ytterligare perspektiv på krigshistorien och dess incitament.

Ge­nom ätten Vasa var Polens och Sveriges öden under lång tid sammanlänkade och den polska grenens anspråk på den svenska tronen utgjorde i decennier ett av Sveriges knivigaste utrikes­politiska bekymmer. Säkert var det med stort nöje som svenskarna 1655 rövade bort det magnifika porträttet av den polske kungen Johan II Kasimir från slottet i Warszawa – denne var ju, som son till Sigismund och barnbarn till Gustav Vasa, tronpretendent även i Sverige.

Att förstöra eller röva bort motståndarens konstskatter var ett effektivt sätt att förödmjuka och neutralisera denne. Den prestige som var förknippad med konstföremålet suddades ut och man berövade, kort och gott, landet en bit av dess historia. I maj 1632 plundrade Gustav II Adolfs trupper den bayerske kurfursten Maximilian I:s konstkammare i München. Här hängde bland annat målningen ”Alexanderslaget”, Albrecht Altdorfers skildring av Alexander den stores seger över perserkungen Darius vid Issos. Rovet gjorde Maximilian förtvivlad – han hade svårt att se hur furste­huset överhuvudtaget skulle kunna exi­stera utan denna bataljskildring, som på ett symboliskt plan påminde om västerländska truppers bekämpande av turkar­na vid Wien 1529. För Gustav Adolf, i sin tur, var Maximilian, grundaren av den katolska ligan och mannen bakom det krossade protestantiska upproret i Böhmen 1620, fienden inkarnerad.

Ett annat exempel är de bronsskulpturer av Adriaen de Vries som svenska trupper kom över i den katolske fältherren Albrecht von Wallensteins trädgård i Prag 1648. I hans magnifika palats fanns bland annat ett stort antal bronser uppställda på piedestaler, som svenskarna raskt monterade ner och tog med sig. Att röva från de kejserligas främste och fruktade fältherre var en gärning som inte bara kunde mätas i pengar. Den handlade om prestige, och om förödmjukelse. Några av skulpturerna kom så småningom att pryda Drottningholms slottsträdgård utanför Stockholm.

För 1800-talets svenska patrioter var dessa krigsbyten, erövrade under stormaktstidens korta men gloriösa epok, heliga – de gav stadga åt den nationella historien på ett sätt som de kanske skulle kunna göra åt länder som Lettland eller Polen i dag. De nationalromantiska stämningar som sköljde in kring sekelskiftet 1900 ökade förstås även drivkraften att ta tillbaka viktiga svenska föremål som hamnat i andra länders skattkammare.

Ett av de mest dyrkade objekten i Livrustkammarens samlingar är Gustav II Adolfs älghudskyller, som han bar vid sin död i Lützen 1632. Denna nationella klenod, mer känslomässigt än ekonomiskt dyrbar, erövrades efter slaget av de kejser­liga och fördes till Wien, där det länge be­traktades som ett av Österrikes främsta krigsbyten. 1920 fick Sverige tillbaka det, som tack för Svenska Röda korsets in-satser efter första världskriget. Utställt bakom glas i Stockholm, tillsammans med andra föremål och klädespersedlar, fick det blodbestänkta kyllret en helt ny innebörd – det blev en del av ett monument över en svensk hjältekung.

Krigsbytena togs enligt en folkrättslig princip

Vi ställde fyra frågor till Barbro Bursell, överintendent vid Livrustkammaren och initiativtagare till utställningen »Krigsbyte» som just öppnat på museet.

Hur het är frågan om krigsbytenas återförande idag?

– Politiskt sett är det ingen brännande fråga. De allra flesta är medvetna om att föremålen bör stanna där de är. Däremot kan pressen i olika länder fortfarande piska upp en stämning av att de ska tas tillbaka. Även här i Sverige möter man inställningen att krigsbyte är stöldgods som till exempel vi på Livrustkammaren bör skämmas för.

Gör ni det?

– Nej, absolut inte. Det som utmärker krigsbyten är just att de är tagna enligt en folkrättslig princip som stadgade att privategendom, likaväl som territorium, kunde erövras. Sedan är ju frågan del ien större diskussion om återförande. Alla museer sitter på föremål som härstammar någonstans i från och det kommer krav från ursprungsbefolkningar som vill ha tillbaka till exempel kvarlevor. Det finns inget svart och vitt här – man får diskutera från fall till fall.

Varför ville du ha en utställning om krigsbyten?

– Ett viktigt skäl är helt enkelt att reda ut begreppen, även om vi inte har svar på alla frågor. Livrustkammaren har omkring tvåhundra krigsbyten i samlingarna, och vår uppgift är att vårda och ställa ut dem, sprida kunskap och även låna ut dem till utställningar i andra länder.

Finns det krav på att ni ska återlämna något föremål?

– Jag har just nu på mitt bord ett ärende som gäller Fredrik II:s bordshimmel som danskarna länge har velat ha tillbaka. Det togs på slottet Kronborg i Helsingör 1658 och finns i dag i Nationalmuseum. Danskarna vill att himlen långtidsdeponeras på Kronborg; de förstår nu att kravet på äganderätt inte är någon framkomlig väg.

Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 12/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också