Löjtnanten skänkte bort sitt gods
Den 5 december 1941 dog den åttioårige godsägaren Arthur Bäckström i sin säng på Julita i Sörmland. I testamentet överlät han herrgården till Nordiska museet. Men donationen var inte oproblematisk.
Julitas siste private ägare, löjtnant Arthur Bäckström, uppvaktas en Luciamorgon på 1930-talet av en grupp barn och sköterskan/alltiallon Margret Fries.
Historien om Bäckström och hans strävan att bevara forna tiders herrgårdskultur berättas i en nyutgiven antologi med titeln Julita gård – människor och landskap under tusen år. Utgivare är Nordiska museet och en rad experter medverkar som författare.
Den 500-sidiga boken skildrar hela Julitas historia – från vikingatida stormannagård till dagens museum över en utdöd, men av många älskad, herrgårdskultur.
Julitas öde genom seklerna speglar på många vis Sveriges. Under tidig medeltid var ägorna under kungamakten, sedan anlades ett cistercienskloster här. Under stormaktstiden tillverkades kanoner på Julita styckebruk. Därefter inföll herrgårdens kanske mest glansfulla period, under den inflyttade adliga ätten Palbitzki.
Tobakshandlare köpte godset
Arvingar till den siste friherren på Julita sålde 1876 godset till en tobakshandlare från Stockholm, Johan Bäckström. När han i sin tur dog 1902 blev sonen Arthur, som avslutat en militär bana som löjtnant vid Södermanlands regemente, ensam ägare.
Arthurs intresse för jordbruket var begränsat, men desto mer engagerad var han i herrgårdens kulturhistoriska värden. Han ägnade stor möda åt att både bevara och återställa. Han byggde om husen, köpte in antikviteter och lät vid behov nytillverka i gammal stil. Trädgårdar anlades, byggnader flyttades. Successivt förvandlades Julita till ett privat museum. Friluftsmuseer var på modet, och “Julita skans” blev en provinsiell motsvarighet till mer berömda Skansen i Stockholm.
Julita herrgård drivs idag av Nordiska museet.
Redan under 1920-talet bestämdes att Nordiska museet så småningom skulle ta över godset. Arthur Bäckström var inte gift och hade inga barn. Att donera till museet blev ett sätt att säkra att livsverket skulle leva vidare efter honom.
Spänningar med Nordiska museet
Museets personal började dock redan långt innan godsägaren låg på sin dödsbädd lägga sig i Julitas drift och underhåll. Det skapade spänningar med donatorn och hans personal, inte minst sköterskan och hushållets härskarinna Margret Fries. I början av andra världskriget evakuerade museet både föremål och anställda till Julita, för att undkomma befarade bombningar av huvudstaden. På godset betraktades detta som en oönskad invasion.
Oenigheten till trots fullföljdes planerna på överlåtande, och Julita är idag ett välbesökt turistmål för alla som vill veta mer om forna dagars godsdrift och herrgårdsprakt. Löjtnanten fick som han vill.
