Språklig splittring

När afrikanerna under slaveriets epok fångades in i Västafrika för frakt över Atlanten var det viktigt att de inte skulle kunna kommunicera med varandra, då slavjägarna ansåg att det skulle öka risken för uppror.

De många språken i Västafrika gjorde det tämligen enkelt att blanda de olika språkgrupperna. När slavarna skeppades till Karibien och till det amerikanska fastlandet kunde de därför ofta inte tala med varandra och på plantagerna i Nya världen tappade de sitt modersmål utan att komma in i någon ny språkgemenskap. Den afrikanska språksplittringen fick ödesdigra konsekvenser.

Ingen vet säkert hur många språk som talas i Afrika i dag. En vanlig uppfattning är att det finns drygt tusen språk, men det finns forskare som hävdar att de är betydligt fler, kanske dubbelt så många. Till viss del beror uppskattningen givetvis på vilken definition av språk som används.

Klart är att den rika floran fått stora konsekvenser för länderna och för de människor som bor där. Kommunikationsproblemen leder även i våra dagar till att människor ställs utanför samhället, eftersom de saknar tillgång till det språk som är gångbart i deras hemland. Dagens problematiska situation har djupa historiska rötter där både den tidiga och den koloniala historien haft stor betydelse.

Det är rimligt att anta att mänskliga språk funnits längre i Afrika än någon annanstans, då kontinenten tros vara människans urhem. Tore Janson, professor i afrikanska språk vid Göteborgs universitet, säger att den stora mängden språk hänger samman med att jägar- och samlarsamhällena levde kvar i Afrika förhållandevis länge.

– Människorna levde i små grupper och rörde sig över mycket stora ytor. De hade liten eller ingen kontakt med andra. Det gjorde att språken hade svårt att expandera, säger han.

De afrikanska språken delas in i fyra familjer, varav alla har en mycket lång historia, säkert över femtusen år. Om det inom dessa familjer har funnits något gemensamt urspråk vet forskarna inte.

De fyra språkfamiljerna är den afroasiatiska, niger-kongofamiljen, khoisanfamiljen och de nilosahariska språken.

Fram till för fyratusen år sedan hade de fyra språkfamiljerna troligen ingen eller mycket liten kontakt med varandra. De afroasiatiska språken dominerade i norr och nordost och niger-kongospråken vid Västafrikas kust från Senegal till Nigeria. Khoisanspråken talades för femtusen år sedan över en mycket stor yta, kanske över hela Afrika söder om nuvarande Kenya och Kongo. De nilosahariska språken talas i dag kring Nilen, i södra Sudan, i delar av Kenya och Tchad och även på vissa håll i Västafrika.

Khoisanspråken i söder kom att trängas undan av bantuspråken, en undergrupp till niger-kongo familjen. Bantuspråken talades först av en mycket liten grupp människor. Men när bantufolken övergick till boskapsskötsel och åkerbruk började både folken och språket att expandera.

För ungefär tretusen år sedan spred de sig från norra Kamerun söder och österut. De khoisantalande folken (tidigare kända under benämningar som hottentotter och bushmän) förpassades till Kalahariöknen, där deras språk än i dag lever vidare.

I Nordafrika kom arabiskan att dominera efter den muslimska religionens utbredning under 600-talet. Tidigare talades en mängd olika språk i området, men dessa trängdes undan efter hand. I väster överlevde dock berberspråken arabiskans utbredning. Arabiskan utvecklades olika på olika håll i Afrika. Språket skiljer sig därför mycket från det ena landet till det andra. Skriftspråket är emellertid fortfarande identiskt överallt. Än i dag skrivs det som i den ursprungliga Koranen. Att tala och läsa arabiska är ofta som att lära sig två olika språk.

Om arabiskan kom att dominera Nordafrika fram till 1800-talet förblev språksplittringen stor söder om Sahara. I den tidiga historien hade jägar- och samlarsamhället stor betydelse för språksplittringen, senare kom också de politiska och kulturella förhållandena att spela en viktig roll.

– Statsbildningarna uppkom relativt sent i den södra delen av Afrika. Det gjorde att språksplittringen bestod. När större organisationer växer fram är det lätt att små språk slås ut och att ett eller ett par språk blir dominerande, säger Tore Janson.

Afrika söder om Sahara fick få influenser utifrån fram till 1800-talet. Arabiskan och islam gjorde vissa landvinningar i de västra delarna söder om öknen och påverkade även swahilikulturen och bantuspråket kiswahili i Östafrika.

Utöver detta utvecklades ett antal kreolspråk framförallt längs kusterna där mycket av handeln ägde rum. Ett kreolspråk är ett blandspråk som har utvecklat en egen grammatik. De uppkom ofta som en korsning mellan europeiska och afrikanska språk.

I övrigt förblev språkutvecklingen i södra Afrika tämligen isolerad.

När de europeiska stormakterna i slutet av 1800-talet delade upp Afrika mellan sig användes olika strategier för att hantera språkfrågan. Kolonialmakterna tog ofta över relativt små områden, där det kanske talades tio, tjugo eller ibland flera hundra språk. De franska kolonisatörerna bestämde sig för att franskan skulle genomsyra alla samhällets institutioner. All utbildning och all kommunikation inom administrationen, rättsväsendet och den politiska sfären skulle ske på franska. De afrikanska språken ansågs inte mycket värda.

Än mer extrema var portugiserna. Deras språkpolitik var enligt Tore Janson den mest rasistiska.

– De afrikanska språken betraktades knappast som språk. Invånarna i kolonierna sågs knappast heller som människor förrän de talade portugisiska.

De få européer som lärde sig något afrikanskt språk betraktades ofta med misstänksamhet av den franska och portugisiska kolonialadministrationen.

Engelsmännen gick något annorlunda tillväga. De lärde sig afrikanska språk i viss utsträckning och det förekom undervisning på afrikanernas modersmål, i den mån de erbjöds utbildning överhuvudtaget.

Engelsmännen byggde också upp en annan typ av kolonial administration. Eftersom de själva var få till antalet i sina kolonier använde de sig mer av den inhemska befolkningen i förvaltningen, framförallt på de lägre nivåerna. De kunde därför inte vara lika rigida i sin språkpolitik.

Engelsmännens strategi tjänade också ett annat viktigt syfte. Kolonialmakten såg klara fördelar med att hålla ursprungsbefolkningen språkligt isolerad. Utan tillgång till engelskan kunde kolonins folk inte få influenser utifrån. De kunde inte läsa böcker och fick därför mycket svårare att ta till sig idéer som kunde utgöra ett hot mot kolonialmakten.

En liknande strategi kom också att användas av apartheidregimen i Sydafrika. Genom att begränsa afrikanernas tillgång till engelskan begränsade regimen även deras möjligheter, både till kommunikation mellan inhemska grupper och med människor utanför landets gränser. Slutligen försökte regeringen tvinga på skolbarnen kreolspråket afrikaans, den vita apartheidregimens språk. Detta resulterade dock i protester och våldsamma uppror.

När kolonierna blev självständiga under 1900-talets andra hälft antog de flesta länder söder om Sahara det gamla kolonialspråket som officiellt språk, trots att invånarna på många håll inte talade det. I de flesta fall ansåg de nya ledarna att det var praktiskt omöjligt att välja ett inhemskt språk. Språksplittringen var alldeles för omfattande för att möjliggöra en sådan reform. Det uppfattades dessutom som en känslig fråga, politiskt och kulturellt, att favorisera ett inhemskt språk framför ett annat.

Det fanns också andra orsaker. Många afrikanska språk hade en kort tradition som skriftspråk och de koloniala språken uppfattades som mer användbara i internationella sammanhang.

Arabiskan utgör det stora undantaget, den kunde etablera sig som officiellt språk efter de nordafrikanska ländernas självständighet. I några länder har det varit möjligt att göra både ett afrikanskt och ett kolonialt språk officiellt. Ett exempel på det är Tanzania, där man använder både kiswahili och engelska. Tanzania beräknas visserligen ha långt över hundra språk men samtidigt talar över nittio procent av befolkningen kiswahili.

De nya stater som uppkom i Afrika i och med kolonialmakternas tämligen godtyckliga gränsdragningar står fortfarande inför omfattande problem på grund av den komplicerade språksituationen.

– Språkproblemen i de afrikanska länderna påverkar framförallt den vertikala kommunikationen, den mellan myndigheterna och folket. Många människor har exempelvis dåliga kunskaper om den politiska utvecklingen i sitt land eftersom de inte har nödvändiga språkkunskaper, säger Tore Janson.

Olika länder har prövat olika strategier för att hantera den splittrade språksituationen. En del har använt det koloniala språket på alla nivåer i samhället, andra har haft det koloniala språket som officiellt språk men ändå använt de inhemska språken, framförallt i den grundläggande skolundervisningen.

Sydafrika har efter apartheidtiden antagit den hittills kanske mest originella språkpolicyn. Landet har för tillfället elva officiella språk och föräldrarna ges rätt att välja vilket språk deras barn ska undervisas på. På den nationella administrativa nivån är det dock främst engelska som används.

Någon egentlig lösning på språkproblemen i Afrika verkar inte finnas i dag. Att enbart använda sig av det koloniala språket har visat sig vara en dålig strategi. Inom utbildningssystemet har det ofta haft en rent förödande effekt för barns möjligheter att ta till sig undervisningen.

Ett språk är också någonting mer än ett praktiskt redskap – i språket finns en människas identitet och kultur. Det kan med fog anses tveksamt att människor ska tvingas göra avkall på sitt ursprung bara för att ett par europeiska stater en gång delade upp kontinenten mellan sig utan förståelse och respekt för dem som redan levde där.

Officiellt språk utan historiska rötter

Namibia i södra Afrika valde efter självständigheten 1990 att införa engelska som officiellt språk – detta trots att engelska aldrig har talats i någon större utsträckning här. Landet har varit tysk och sedermera sydafrikansk koloni, men aldrig engelsk. Att välja ett inhemskt språk ansågs dock inte möjligt eftersom språksituationen genom historien varit alltför splittrad.

I Namibia dominerade khoisanspråken fram till 1500-talet. Då expanderade bantuspråken in i landet efter att tidigare ha etablerat sig i södra Afrika. Bantufolken bosatte sig i norra Namibia och khoisanfolken trängdes tillbaka till den torra södern, där de än i dag lever. Efter hand växte bantufolken och dessa utgör i dag en majoritet av landets befolkning.

I slutet av 1800-talet genomförde Tyskland en extremt hårdhänt kolonisation av området. Bland annat bedrev tyskarna ett rent utrotningskrig mot den etniska folkgruppen ovaherero. Tyskarna införde också sitt modersmål som det officiella språket i landet.

Efter första världskriget förlorade Tyskland sina kolonier och Sydafrika koloniserade nu istället Namibia. Afrikaans tog över rollen som landets officiella språk och efterhand genomfördes apartheidpolitiken i Namibia, under denna period kallat Sydvästafrika.

År 1990 fick Namibia sin självständighet som en av de sista kolonierna (egentligen ett mandatområde) i Afrika, detta efter att befrielsearmén Swapo utkämpat ett långt inbördeskrig mot den sydafrikanska regimen.

I början av 1990-talet hade Namibia en befolkning på 1,5 miljoner och det talades uppemot trettio olika språk i landet. Trots att Namibia aldrig hade varit under brittiskt styre bestämde Swapo att engelskan skulle bli officiellt språk. Tanken var att detta språk skulle förena invånarna i Namibia. Afrikaans var alltför förknippat med den sydafrikanska raspolitiken och tyskan sammankopplades med den rika vita medelklassen och dess förtryck av afrikanerna.

Att favorisera ett inhemskt språk framför ett annat ansågs också omöjligt eftersom det förväntades leda till motsättningar i landet. Engelskan betraktades däremot som politiskt neutralt och skulle därför kunna accepteras av hela befolkningen. Problem har dock uppstått inom utbildning och förvaltning då det historiskt sett varit mycket få som talat det nya språket.

Pelle Amberntsson är fil mag i geografi och frilansjournalist, bosatt i Dhaka, Bangladesh.

Publicerad i Populär Historia 5/2002