Myter om runor avfärdas

I doktorsavhandlingen Mästare och minnesmärken – studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden ger sig språkforskaren Magnus Källström

8 februari 2008 av Thorsten Sandberg

I doktorsavhandlingen Mästare och minnesmärken – studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden ger sig språkforskaren Magnus Källström på två seglivade myter inom runforskningen. Och han avfärdar båda.

Den ena myten rörde runristaren Åsmund Kåresson, verksam kring mitten av 1000-talet, framförallt i Uppland. Äldre forskare menade att han var upplänning och har påverkat runristare i norra delen av landet. Magnus Källström hävdar tvärtom att Åsmund var en skriftkonservativ norrlänning från trakten av Sundsvall. Ett viktigt indicium är Åsmunds val av ordet för ”rista”.

– Istället för de under 1000-talet vedertagna orden ”rista” eller ”hugga” använde han det ovanliga ”märka”, markathi. Ordet förekommer ofta på runstenar i mellersta Norrland men också på några längre söderut som Åsmund signerat. Till exempel Järvstastenen utanför Gävle, säger Magnus Källström.

Det paradoxala är att Åsmund, med sitt gammaldags språk­bruk förankrat i Rökstenens dunkla 800-tal, visar upp ett modernt formspråk i ornamentiken. Här har han influerat andra.

Åsmund Kåresson figurerar också i den andra runristarmyten som Källström avvisar. En del forskare kring förra sekelskiftet, norrmannen Magnus Olsen och svenskarna Nils Fredrik Sander och Otto von Friesen, till­delade gärna runristare roller som magiker, hednisk präst eller kristen missionär.

– Sander hävdade att Åsmund Kåresson var identisk med missionsbiskopen Osmund som nämns av 1000-tals­krönikören Adam av Bremen. Men det finns inga bevis för att så var fallet, lika litet som man kan hitta konkreta exem­pel på att runristare också haft sakrala funktioner. De kom från den grupp som framförallt lät resa runstenarna, den välbeställda bondebefolkningen.

Magnus Källströms resonemang kring detta bygger dels på amerikanen Claiborne W Thompsons forskningar under 1970-talet, dels på egna jämförelser av personnamn och binamn hos runristarna med folk ur bondebefolkningen. Namnskicket överensstämmer.

Åsmund Kåresson var inte missionsbiskop, men inte heller en alldeles vanlig ristare.

– Skillnaden mellan honom och flertalet andra ristare kan beskrivas i termer av professionalism och mobilitet. Åsmund var en efterfrågad stjärna som reste land och rike runt, säger Magnus Källström.

Thorsten Sandberg

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också