Första språket

Hos djuren finns inga paralleller till mänskligt språk. Deras läten fungerar inte som symboler, vilket de mänskliga språkljuden gör. Det går visserligen att lära schimpanser lite teckenspråk, men apor börjar aldrig kommunicera med symboler på eget initiativ. Inga enklare varianter av språk existerar i naturen. Därför är det svårt att göra sig en föreställning om hur språkets förstadier kan ha sett ut. Men de måste ha funnits, för det är inte troligt att språket plötsligt dök upp i utvecklingen i den form det har i dag.

Många forskare anser att det var sociala behov som gjorde att människans förfäder steg över tröskeln till den symboliska kommunikationen. Det sociala spel som människor bedriver finns också hos schimpanser. De kan vara mycket kärleksfulla och omtänksamma mot varandra, men mobbar också och är otrogna mot sina sexpartners. De intrigerar, luras och manipulerar för att skaffa sig fördelar och makt.

Beräknande beteende

I sociala sammanhang har en schimpans förmåga att föreställa sig hur en annan schimpans tänker. Ett exempel är när en hanne uppvaktar en annan hannes käresta genom att visa henne sin erigerade penis. Han kan då hålla en hand över penisen på ett sätt så att damen i fråga kan se den, men inte hennes partner. Detta betyder att den kärlekskranke hannen kan föreställa sig både vad honan och rivalen tänker.

Det finns gott om exempel på beräknande beteenden hos schimpanser. De kan tänka i flera led, vilket är en förutsättning för att kunna använda symboler. Och schimpanser kan ju också lära sig använda tecken om de får en knuff utifrån.

Förmågan att tänka i flera led uppstod hos våra aplika förfäder genom det sociala spelet. Detta spel skapade också ett behov av att förmedla tankar om sådant som låg bortom här och nu. Det var en fördel att kunna planera samarbete av olika slag och det kan man göra genom kommunikation med symboler. (Till exempel kan man göra upp om att träffas bakom en viss buske en viss tid när man vet att ingen annan kommer att finnas i närheten.)

Homo habilis

Det första användandet av symboler blev i sin tur drivfjädern för utvecklingen av hjärnan, tankeförmågan och språket. Det hävdar Terrence Deacon, professor i biologisk antropologi i Boston. Och han menar att världshistoriens första symboler mycket väl kan ha uttryckts med gester.

Hos Homo habilis som levde för två miljoner år sedan hade språkförmågan kommit en bit på väg, anser många forskare. Homo habilis tillverkade enkla stenredskap och hade en hjärna som var större än schimpansens, men mindre än den moderna människans.

Deacon har gjort ett försök att beskriva Homo habilis språk. Han anser att artikulationsförmågan var betydligt sämre än vår. Därför var språket en blandning av tecken och ljud. Homo habilis talade långsammare och med mer stöd av gester och intonation än vad vi gör. Talet innehöll förhållandevis många konsonanter och få vokaler. Fraserna var korta och ordföljden mindre varierad än den är i dag.

Pannloberna viktiga för tänkandet

Hjärnans främre del, pannloberna, har stor betydelse för tänkandet. De individer som hade välutvecklade pannlober var duktiga på symboler och hade överlevnadsfördelar. Det naturliga urvalet skapade en stegvis tillväxt av pannloberna och det i sin tur ledde till en omstrukturering av sammankopplingarna av hjärnans olika delar. Detta gynnade utvecklingen av hörseln och artikulationsförmågan. Människan fick till skillnad från aporna stor viljemässig kontroll av röstresurserna. (Schimpanser kan inte lära sig tala. I de fall de har lärt sig lite språk har det varit med bildsymboler.)

Det kommunikationssystem som drog fördel av dessa förbättrade förmågor var det mest framgångsrika. Det talade språket vann över det tecknade och de mest användarvänliga formerna av tal konkurrerade ut alla andra. Språk med en grundstruktur som var lätt för barn att lära sig sållades fram. Pannlobernas inflytande ökade i hela hjärnan och det gynnade symboltänkandet. Utvecklingen av hjärnan, artikulationsförmågan och språket skedde i ett samspel av ömsesidig förstärkning, menar Terrence Deacon.

»För 100 000 år sedan hade människan fått så stor hjärna som hon har i dag. Det talar för att dagens intellektuella kapacitet då hade uppnåtts. Men arkeologiska lämningar tyder på att människan var mindre kreativ på den tiden.»

Homo erectus och Homo sapiens

Parallellt med språket utvecklades människans artspecifika läten: skratt, snyftningar, skrik av rädsla, skrik av smärta, stön och suckar. De styrs av andra hjärnregioner än talet och är inte viljemässiga. De lärs inte in utan är snarare att betrakta som symtom på känslotillstånd. Man kan jämföra dem med hundarnas skällande och katternas jamande.

Homo habilis dog ut och ersattes av Homo erectus alltmedan utvecklingen av språkförmågan gick vidare. För omkring 400 000 år sedan dök Homo sapiens upp och för 100 000 år sedan Homo sapiens sapiens, den anatomiskt moderna människan, vår egen sort.

Hjärnan har inte blivit större sedan dess, vilket talar för att människan hade uppnått dagens språkförmåga och intellektuella kapacitet redan då. Men det märkliga är att dessa förmågor i så fall inte utnyttjades fullt ut.

Det arkeologiska materialet visar att mänskligt beteende fram till för cirka 60 000 år sedan var enformigt och fantasilöst. Redskapen utvecklades knappast alls. Det finns inga lämningar efter kroppsdekorationer, konst eller begravningsriter. Det är som om den mänskliga kreativiteten ännu inte har släppts lös.

Den kulturella explosionen

Men så inträffar det forskarna kallar för den kulturella explosionen eller kulturens ”big bang”. Det är en utdragen explosion. Den inleds för 60 000 år sedan och varar till för 30 000 år sedan. Men om man ser det i ett utvecklingsbiologiskt perspektiv är det en plötslig händelse.

Nu börjar människan uppfinna och förändra. Nya material som ben och horn tas i bruk. Komplicerade redskap för speciella ändamål utvecklas det ena efter det andra och till en generations uppfinningar läggs nästa generations. Människor börjar pryda sina kroppar med saker, måla bilder på grottväggar och utföra rituella begravningar. En ständigt pågående kulturförändring hade satts i rullning. Religionen och konsten hade uppstått. Vad var det egentligen som hade hänt?

Terrence Deacon anser att det var ekologiska omständigheter som utlöste förändringen, inte någon biologisk omstrukturering av hjärnan. Men den engelske arkeologen Steven Mithen har ett annat svar på frågan.

Han menar att kulturens ”big bang” inträffade därför att den språkliga intelligensen kopplades samman med andra typer av intelligens.

Kapaciteten att föreställa sig andras tankar är hos schimpanser begränsad till det sociala området. De har inte samma förmåga till beräknande beteende när det gäller födoinsamling och redskapstillverkning.

Många forskare tror att människans språkförmåga utvecklades inom den sociala domänen. Och Mithen menar att språket dessutom var instängt där fram till kulturens ”big bang”. Det symboliska tänkandet i flera led kunde inte användas för att dra tekniska slutsatser eller slutsatser om var föda borde finnas. Men fördämningarna brast.

30 000 år gammal lejonman

En liten statyett i elfenben som har hittats i Tyskland och som är omkring 30 000 år gammal föreställer en man med ett lejons huvud. En sådan varelse har inga förebilder i verkligheten. Den är skapad av en person som kunde föra samman sin kunskap om människor och sin kunskap om djur och som hade fantasi. Halsband från samma tid skapades av människor som kunde lägga samman sin kunskap om redskapstillverkning med sin förmåga att skaffa social status.

Språket var enligt Mithen färdmedlet för det abstrakta tänkandet. Det var med språkets hjälp som erfarenheter på ett område kunde påverka beteendet på ett annat och som fantasi och kreativitet kunde flöda in i alla delar av det mänskliga livet. Det medvetna reflekterandet gjorde nya erövringar.

För att vi ska kunna förstå hur det var att vara människa innan det medvetna reflekterandet hade spridit sig till alla områden, påminner Steven Mithen om hur det är att köra bil och samtidigt vara inne i ett engagerat samtal med en medpassagerare. Man kan köra många mil och sedan inte ha något minne alls av hur det gick till. Så kan det ha varit för en människa som för över 60 000 år sedan satt och tillverkade ett enkelt stenredskap. Hon gjorde det på ett mekaniskt och omedvetet sätt.

Symboltänkandet slog ut i sin fulla blom bland alla människor i världen ungefär samtidigt. Människan blev den självreflekterande arten, den tolkande arten som vill se en mening i allt och vars stora passion är liknelser och bildspråk. Hon fick en drift att förklara och började producera en ström av berättelser om hur allting började, hur allting hänger samman och hur det kommer att sluta. Hon började formulera skapelsemyter och vetenskapliga teorier och skriva artiklar som den här.

Steven Mithen menar att kulturens ”big bang” berodde på en biologisk förändring i hjärnan. Den inträffade på flera håll i världen samtidigt, eftersom det naturliga urvalet verkade i den riktningen. Det fanns inneboende möjligheter i symbolbruket som evolutionen inte kunde låta bli att utnyttja. De människor som kunde tänka abstrakt på många områden hade överlevnadsfördelar framför dem som var kvar i ett oreflekterat, enkelspårigt beteende.

Det finns olika ståndpunkter bland forskare när det gäller den kulturella explosionen, men alla är eniga om att det inte har hänt något i grunden nytt med oss människor sedan den inträffade. Det finns än i dag folk som lever som jägare och samlare och deras tankeförmåga och språk är lika utvecklade som den mest intelligente professors. De äger andra redskap och erfarenheter men har samma fattningsförmåga och är lika kreativa.

Det enda som har hänt med språket sedan kulturens ”big bang” är att det svällt ut. Det finns många fler språk och många fler ord. Men en enskild nutida människa kan inte hålla mer i skallen än vad en enskild dåtida människa kunde göra. Kvalitativt har språket sannolikt inte förändrats alls. En fråga som engagerar många lingvister är vilken kontinuitet det kan finnas mellan de språk som talades vid den kulturella explosionen och de som talas nu. Finns det några ord kvar från den tiden och är våra språk släkt med dem som talades då?

Spred sig över jorden

Kulturens ”big bang” innebar också att människan spred sig över hela jordklotet. Tack vare det nya tänkandet och den nya teknologin kunde människor anpassa sig till liv i alla klimatzoner. Men före den globala koloniseringen fanns det troligen vid något tillfälle väldigt få människor. Det finns tecken som tyder på att människan gått igenom en genetisk flaskhals. Därför är det också tänkbart att hela den grupp individer som är anfäder till den nuvarande mänskligheten talade ett och samma språk.

Genom den kulturella explosionen och den globala koloniseringen skulle detta urspråk, protosapiens, kunna ha gett upphov till alla dagens tusentals språk. (Samtidigt med mänsklighetens anfäder har det funnits andra grupper som inte överlämnat sina gener och kanske inte sina språk till eftervärlden.)

Strid om språkets uppkomst

Språkhistorikern Merritt Ruhlen vid Stanforduniversitetet i Kalifornien är övertygad om att det går att spåra protosapiens i dagens språk. Andra lingvister förnekar detta bestämt. De ständiga ljudförändringar som pågår i språken har gjort att alla ord hunnit bytas ut flera gånger om under en så lång period som det handlar om här.

Merritt Ruhlen och hans kollegor är av en annan uppfattning. De anser att vissa ord för grundläggande företeelser i det mänskliga livet är mycket stabila, ord som ”jag”, ”du”, ”hand”, ”blod” och ”vatten”. De pekar ut ett trettiotal ordstammar som de har funnit i de flesta av världens språkfamiljer.

En av dem är tik som ursprungligen betytt finger och som nu också kan betyda hand eller ett. I latin är det representerat som digitus, finger, vilket går igen i till exempel ordet digital. Pal med betydelsen två liksom aqwa för vatten anser de också vara extremt utbredda i världen.

Andra lingvister invänder att Ruhlen är för generös när han bedömer vilka ord som liknar varandra. Med så vida ramar som han använder finner man slumpmässiga överensstämmelser. De menar att Merritt Ruhlen ser samband där inga samband finns. Han är en representant för den övertolkande arten, en produkt av kulturens ”big bang”.

Publicerad i Populär Historia 1/2000