Skrattets medeltida mening
Den katolska miljön i Östergötland producerade under medeltiden flera helgon. Hit hör den heliga Birgitta – men också till exempel hennes dotter Katarina. Nu var det ingen lätt sak att få påven i Rom att godkänna ett helgon. Sannolikt var det lika besvärligt som att i dag få fram en nobelpristagare i litteratur; det krävde kommittéer och diskussioner, analyser och utvärderingar. Konkurrensen var knivskarp. När man från Sverige ville övertyga påven om Katarinas andliga kapacitet, måste man därför samla in berättelser om de underverk som skett tack vare henne. I en av dessa historier, från 1470-talet, får vi höra om en treårig liten flicka i Visby.
Flickan satt och lekte i fönstret på ett högt hus. ”Fönstret föll ur”, heter det, ”och flickan störtade ned på den hårda stengatan och dog. När hon nu låg där livlös, kom stadsfogden, lyfte upp henne från marken och bar in henne i huset till hennes mor. Modern blev obeskrivligt upprörd, när hon såg sin dotter död och ömkligen överhöljd av blod. Under nästan tre timmar omfamnade, smekte och skötte hon henne och rullade henne fram och tillbaka, men likväl återvände den från kroppen skilda anden icke alls.”
I sin förtvivlan vände sig då föräldrarna till den heliga Katarina. Knäböjande och gråtande åkallade de fru Katarina och lovade henne vallfärd och gåvor om barnet överlevde. Och till all lycka hände då följande: ”Knappt var löftet avlagt, förrän de av den dödas ansikte såg, att hon drog andan, öppnade ögonen och gäspade.”
Inte så särskilt mycket senare, på 1500-talet, skrev Francois Rabelais sina böcker om jättar och människor och grundade sin ryktbarhet i världslitteraturen. I ett avsnitt skildrar Rabelais också ett mirakel. Själva uppvaknandet går till så här: ”Plötsligen började Epistemon att andas, därpå öppnade han ögonen, gäspade, nös till och släppte en duktig fjärt. Då sade Panurge: – Nu är han alldeles säkert utom all fara.”
Båda berättelserna – den om flickan i Visby och den om Epistemon – har tillkommit i ett Europa som präglades av den katolska tron, av den universella påvekyrkan. Det var en tid då religionen var den fundamentala ideologin i samhället och fruktan för helvetet en stark drivkraft i människornas liv. De båda historierna handlar om samma fenomen: om hur döda vaknar till liv igen. De är så lika men ändå så olika.
Skildringen av Katarinas underverk är djupt allvarlig. Föräldrarna gråter och är förtvivlade. När undret sker är situationen rörande: den lilla treåringen andas, slår upp ögonen och gäspar. Föräldrarnas lycka är obeskrivlig. Var och en som hörde denna historia återberättas förväntades bli rörd av miraklet, av himlens barmhärtighet. Händelsen blev verkligen också återberättad; mirakelsamlingarna tillhörde medeltidens populärkultur och kom träget till användning i mötet mellan kyrka och folk. Genom medkänsla med modern i hennes bedrövelse och i den delade lyckan över barnets gäspande återkomst till livet, tack vare bönerna, skulle åhörarna få sin tro på kyrkans makt stärkt. Empatin, inlevelsen i det konkreta exemplet, fungerar ofta bättre som pedagogisk metod än lagbok och predikan.
Den som läste Rabelais och historien om Epistemon, däremot, förväntades flabba. Hos Rabelais utmanas allvaret. Han parodierar hämningslöst mirakelberättelserna som en litterär och religiös genre. Det börjar så vackert med att den döde börjar andas – precis som flickan i Visby. Sedan gäspar Epistemon på samma sätt som den lilla tösen. Men därefter nyser han, och nysningar är ju en gång för alla en aning löjliga. Berättelsen förskjuter i själva verket konsekvent och genomtänkt sitt fokus allt lägre ner på kroppen: från ögonen till munnen och näsan, från näsan till baken. Och så kommer dråpslaget: Epistemon släpper en redig fjärt.
Samma fenomen, underverk, väcker alltså allvar och gråt likaväl som skratt och löje. När vi ställer berättelserna bredvid varandra får vi en utmärkt illustration till en av de centrala teserna hos den ryske kulturforskaren Michail Bachtin. Skrattet, det rabelaiska burleska skrattet, var enligt Bachtin utmärkande för den medeltida kulturen. Det vände upp och ner på allvaret, på den katolska kyrkans och feodalismens frusna hierarkier. Det riktade sig mot samma företeelser som man samtidigt såg seriöst på. Skrattet förenade människorna i ett slags festlig karnevalskultur, där stort och smått, högt och lågt blandades.
Bachtin är en av de få forskare som direkt analyserat skrattet i ett historiskt sammanhang. Hans synsätt har också fått stor betydelse för kulturforskare över hela världen. Han uppmuntrar oss med sina analyser att se skrattet som ett kulturellt uttryck, lika fyllt av mening som andra kulturella yttringar såsom gråt, ilska eller tystnad. Den svåra frågan är vilken mening som skrattet förmedlar – nu och då, i modern tid eller under medeltiden? Vilken form tar sig skrattet, vad skrattar man åt? Drastiska upptåg, barnsliga lekar, sofistikerade kvickheter?
Vad är förresten egentligen skrattet? Att ge en definition är svårare än väntat, särskilt om man vill komma längre än till att beskriva den kombination av nerver och muskler i febril verksamhet som leder till att det uppstår vissa ljud och grimaser. Den guldgruva som heter Svenska Akademiens ordbok talar om att skratt innebär att dra samman vissa muskler i ansiktet, särskilt kring munnen, och öppna munnen och utstöta en serie utandningar, till exempel ha, hi och ho. Men vi behöver ringa in skrattets kulturella dimension genom att fundera över vad som framstår som skrattets synonym och vad som framstår som dess kontrast.
Många människor skulle nog spontant hävda att skrattets motsats är gråten och att glädjeutbrott är ganska liktydiga med skratt. Den underliggande föreställningen är då att gråt uttrycker sorg, medan skratt är förknippat med belåtenhet, välbefinnande, förtjusning – kort sagt glädje i största allmänhet. Men är det så enkelt? Kan vi inte gråta av skratt, finns det inte ett skratt under galgen, ett skadeglädjens eller hånets elaka flin? Kan man dessutom inte tänka sig ett välbefinnande och en glädje som aldrig leder till skratt? Iliaden talar om de grekiska gudarnas outsläckliga skratt, men vår Bibels Gud skrattar aldrig. Medeltidens kalkmålningar i våra kyrkor avporträtterar stundom en liten hoppande djävul som ställer till förtret för människorna. Han skrattar, men änglarna i paradiset de ler på sin höjd.
Redan denna exposé av paradoxer klargör att skrattet inte kan ses som synonymt med oförfalskad glädje. Det kan lika gärna förknippas med hån, gliringar och elakhet. Skrattet har därmed inte heller ett automatiskt samband med fest och lek. Det kan uttrycka mycket olika stämningar, ta sig varierande former, uppstå i olika sammanhang. Skrattet är dock alltid i en viss bemärkelse en social handling.
Vad får vi då för bild av skrattet om vi följer forskaren i spåren? Hur skall vi förstå de kontrasterande historierna om underverket? Är det verkligen så roligt när den skendöde vaknar till liv och släpper väder så att det brakar? Var sådant lika skrattretande på 1800-talet som på 1400- eller 1500-talet?
Vår syn på historiens gång – antingen vi är historiker, politiker, lärare eller skolelever – är ofta att tiderna förändras lineärt. Ibland urskiljer man bestämda faser i denna utveckling, ibland blir historien snarast en oavbruten serie av händelser utan tydliga gränslinjer. Som en brittisk författare uttryckt det, ”one damned thing after the other”.
Men det finns också historiker som har en annan syn på historiens gång. De kan till exempel hävda att mycket i världen sker cykliskt: kulturer eller civilisationer går upp och ner som solen eller sufflén, natur- och befolkningskatastrofer återkommer med jämna mellanrum. Eller också argumenterar man för att världen visserligen förändras, men inte utan avbrott och inte heller i någon entydig riktning vare sig mot det bättre eller mot det sämre.
Inom kulturhistorien finner vi exempel på flera av dessa olika perspektiv. Jag tillåter mig en viss schematisering och uppehåller mig här vid två varianter. Det första synsättet kallar jag enkelt för ”det var värre förr”. Alternativet får beteckningen ”det var annorlunda – men kanske inte alltid värre – förr”. ”Det var värre förr”-synen kan byggas upp på idéer från flera kulturforskare. Man menar då att människors normer och beteenden ändrar sig markant under historiens gång, från medeltiden och framåt. Någonstans på vägen lär sig människan att uppträda mera finkänsligt, att bli disciplinerad och kultiverad. Hon slutar att använda bordduken som näsduk, avhåller sig från att ständigt slåss, ”uppfinner” kärleken och barndomen som specifika stadier i livet, förknippade med bräcklighet och ljuvhet. Medeltiden uppfattas däremot som en mer primitiv tid. Människorna levde i mörker och i fara. De var aggressiva och kunde på det hela taget inte behärska sina drifter. Man var hjärtlös mot krymplingar och sjuka. All finess saknades i umgänget, i vart fall i de bredare folklagren. Man levde tillsammans utan privat integritet, gjorde sina behov i sällskap, snöt sig i näven, bordduken eller kjolen, spottade på både bord och golv. Att barn behövde särskild stimulans och omtanke hade man inte insett. Barnen uppfostrades istället med hårda metoder till att snabbt bli vuxna och ta del i tungt arbete.
Argumenten för denna bild har varit många. Man har exempelvis påvisat att våldsbrott är ytterst vanliga i domstolarna under 1400- och 1500-talen. Man har lyft fram några bedrövliga skildringar av hur den franske tronföljaren uppfostrades – en miniatyr i sadism ur det oförstående barnets synvinkel. Man har noterat att ett andra barn ofta fick samma namn som det första, något som man tolkat så att föräldrarna inte fäste sig vid barnen som individer. Även konsten har spelat en roll i denna argumentering. Målningar av barn visar, menar man, en utveckling från en tid då barn avporträtteras som allvarstyngda utklädda stora, på gott och på ont inkorporerade i vuxenvärlden, till en tid då det syns att barn får vara barn.
Om man vandrar igenom salarna i världens konstmuseer får man här och där snabba intryck som verkar ligga i linje med tesen. I Madrid kan man vägg i vägg beundra två stora målare, på cirka hundra års avstånd, 1600-talets Velázquez och 1700-talets Goya. Se till exempel först på Velázquez porträtt av den lille prinsen Balthasar Carlos, en fem- eller sexårig ädling klädd till jakt iförd stela handskar och långt gevär eller till häst klädd i paraduniform och med fältherrebatong i handen! Och så kommer Goya inte bara med sina genomskådande bilder av krigets ofattbara grymhet utan med målningar som fullständigt exploderar av livsglädje. Såväl barn som vuxna leker. De går på styltor, leker blindbock, pallar äpplen, blåser upp ballonger, gungar, hoppar i segelduk och i hö. Kort sagt: människorna på Velázquez målningar från 1600-talet är allvarliga, högtidliga och nertyngda av pliktens bud. Hos Goya på 1700-talet finns det de som har roligt!
Men strödda impressioner är naturligtvis inte nog. En allmän kärlekslöshet mot barn i äldre tid kan inte beläggas så lätt. I själva verket går det att vända på nästan alla de argument som jag refererat, och det finns iakttagelser som talar i en annan riktning. Om vi börjar med de glimtar av mänskliga beteenden som domstolsprotokoll ger så var ren och skär brutalitet mot barn inte tillåten. Tvärtom kunde domstolarna kalla en far för en ”okristen tyrann” när han pryglat sin son. Husaga hade fäderna rätt att tillgripa men inte hur mycket som helst och definitivt inte rå misshandel.
I ett intressant mål i Stockholm 1584 står en pappa inför rätta anklagad för barnamord. Bakgrunden var att två pojkar suttit uppe på ett tak och burit sig illa åt mot de förbipasserande nere på gatan. Envar som i sin barndom kastat vattenbomber, snöbollar eller nötter från en balkong känner igen situationen. Anders Bengtsson blev emellertid ursinnig och störtade upp på taket för att näpsa sonen med ett tillhygge. Det hela slutade tragiskt. Sonen föll ner från taket och dog. Det märkliga är hur ingående och sakligt domstolen resonerar i ärendet. Fadern vill se det hela som en olyckshändelse och hävdar att det ju varit hans plikt att aga barnen då de handlat orätt.
Flera vittnen intygar dock att han slagit grabben övermåttan hårt och länge. Han har betett sig som en ”okristen tyrann”.
I domstolen förs en lång diskussion om hur långt en rimlig husaga får sträcka sig. Man säger sig i regel utgå ifrån att det är en olyckshändelse om en far dödar sin son i samband med aga, ty man förmodar att föräldrar brukar älska sina barn. Man är alltså beredd att se med visst överseende på om en annars hygglig förälder någon gång överilar sig. Men gränsen dras skarpt: mer än ett slag utöver den nödvändiga agan i fostrande syfte kan icke accepteras ens av misstag, och obehärskad brutalitet och hämndlystnad är inte godtagbar! Långt före barnombudsmannen har rätten i vårt land sålunda ansett sig kunna skilja på ”rimlig” och ”orimlig” aga av barn. Ända sedan medeltiden har lagen menat att föräldrar inte kan hantera sina barn hur som helst utan att samhället ingriper. Tyvärr har detta aldrig någonsin kunnat hindra att barn blivit utnyttjade och misshandlade. Det onda är en stark kraft i historien. Men i det här fallet, från Vasasönernas tid, dömdes en far faktiskt till döden för sitt brott. Han hade gått för långt, det tyckte både hans grannar och lagen.
Över huvud taget kan man inte påstå att de medeltida skandinaviska lagarna systematiskt legitimerade övervåld mot de svaga. Domstolsprotokollen avslöjar knappast heller att en allmän kärlekslöshet rått i samhället. Flera medeltidsstudier, däribland den franske historikern Le Roy Laduries bok om den medeltida byn Montaillou, tyder också på att vuxna levde nära barnen och lät sig bedåras även av spädbarnen. En kvinna som måste bege sig hemifrån i religiösa angelägenheter kunde till exempel knappast slita sig från sitt barn i vaggan. När hon hade kysst barnet adjö och var på väg mot dörren började barnet nämligen att skratta och jollra. Mamman gick då tillbaka för att åter kela med barnet. Varje gång hon försökte ge sig av hände detsamma, gång på gång. Hon kunde enligt vittnesmålen helt enkelt inte slita sig från den älskliga ungen, utan bad till sist en piga att förenkla avskedet genom att ta med sig barnet ut i friska luften.
Det finns fler exempel. En unik brevväxling mellan ett par makar i Nürnberg på 1500-talet berättar om kalas, teater och lekar. Hustru Magdalena skriver till sin man om sina praktiska bestyr med ekonomi och hus men också om deras lilla dotter. Hon gör det på ett sätt som förefaller oss bekant trots att språkbruket naturligtvis ändrat sig: ”För övrigt fördriver jag tiden med lilla Madela, som är så lekfull; vi har alla så roligt med henne. [—] Gud bevare oss, hon är ett så förtjusande litet ting, och lik en liten apa. Hon kan ännu inte gå riktigt själv, utan måste hålla fast vid någon eller något, men hon är mycket rörlig. Och hon är så vänlig. När Jörg Paumgartner kommer, klappar hon i händerna och springer fram till honom.”
Konsten i sin tur avspeglar aldrig den övriga verkligheten på något enkelt vis. Förändringar i hur barnen avbildades kan säga mer om konstteknik och estetiska modeströmningar än om förändringar av verkligheten. Man måste erinra sig vad som var avsikten med att porträtten förfärdigades. När lillprinsen Baltha sar Carlos målas i full gala till häst behöver det inte betyda att man inte fattade att han var ett barn. Man ville teckna en prognos för framtiden. Många av porträtten under denna tid tillkom nämligen i samband med giftermålsförhandlingar mellan Europas mäktiga dynastier. Det gällde att sälja prinsen eller prinsessan och landets ära i en så smaklig förpackning som möjligt.
Målningarna visar med andra ord mer vad de vuxna önskade att barnen skulle bli än vad de faktiskt var. Kanske klädde man också med avsikt ut barnen till större värdighet för att markera deras sociala särställning inom landet. Eller var det rentav så enkelt att barnen själva tyckte om att få leka vuxna, som så ofta senare i historien? En lillprins i blå uniform med lika guldgula knappar som lockar, och i stram givakt, har ju synts på bild också i mitten av detta sekel – utan att det avslöjat vare sig det ena eller det andra om föräldrarnas känslor för barnet.
Det var värre förr-synsättet har alltså kommit att framstå som förenklat eller rentav felaktigt. Man kunde både skratta, vara glad, ha roligt och älska sina barn på medeltiden. Ändå har forskningen knappast vänt fullständigt på bladet och istället svalt idén att det var bättre förr. En fruktbarare attityd är den kulturanalytiska regeln: låt oss utgå från att mänskliga beteenden och villkor varit annorlunda under äldre tid liksom i främmande kulturer. Men detta behöver inte innebära att kärlek och lek saknades. För övrigt är det rakt inte nödvändigt att rangordna det som är annorlunda i förhållande till nuet och det välkända, placera in det på en moralismens svartvita skala. Det räcker med att vi försöker förstå det obekanta, det inte omedelbart lättfattliga. En historikers främsta uppgift är inte att sätta betyg på det förgångna, utan att återskapa och försöka tolka det.
I detta perspektiv finns det anledning att återkomma till Bachtin och hans medeltida skrattkultur. Denne forskare ser sannerligen att det var annorlunda förr. Men han uppfattar inte reservationslöst utvecklingen som en vandring mot ljuset. Tvärtom finns det aspekter av det förflutna som han snarast tycks beklaga att vi förlorat under seklernas gång.
Hos Bachtin ställs den medeltida skrattkulturen mot vad som hände med kulturen under 1600-talets lopp. Medeltidens skrattkultur, menar Bachtin, var folklig. Den tog sig uttryck i litterära parodier – som den om Epistemons uppvaknande från de döda – men också i folkliga karnevalsupptåg på gatorna, i komiska skådespel på torgen, familjära och vulgära svordomar som slungades mellan handelsbodarna. Skrattkulturen var konkret, sinnlig, festlig och fysisk. Vad den inte var var fin och subtil. Parodin var drastisk och komisk men inte raffinerat satirisk. Man gapskrattade åt karlar som lurades av sina otrogna fruar, åt impotenta män och omättliga kvinnor, åt dvärgar som inte nådde upp till bordet, åt folk som drattade på ändan i leran. Man kan närmast tala om dasshumor. Men den väsentliga poängen är att den delades av alla: både barn och vuxna, riddare och bonde, hantverkare och dräng, man och kvinna. Karnevalens skratt under medeltiden hade enligt Bachtin just den funktionen att det var universellt. Det var folkets skratt. Det delades av alla, och det riktade sig också mot allt och alla.
Men under 1600- och 1700-talen ändrades detta, menar Bachtin. På 1600-talet hade nationalstaten som ett byråkratiskt maktsystem segrat överallt i Europa. Katolska kyrkan hade fått konkurrens av kalvinism och lutherdom. Nya vetenskapliga och ekonomiska idéer hade slagit igenom. Kulturellt sett vidgades klyftan mellan folk och eliter, mellan bönder och adel, slott och koja. Den folkliga festens liv inskränktes och utarmades. Å ena sidan förstatligades den till parader, där inte vem som helst kunde delta och där det var ordning och reda istället för yra i tåget. Å andra sidan flyttades skrattet till privatlivet och familjen. I och med att avståndet blev större mellan olika grupper i samhället blev det också tydligare att alla inte delade samma skratt. Istället förvandlades skrattet allt oftare till ett vapen i en social strid. Det kom att stryka under skillnaderna istället för att fungera gränsöverskridande.
Bachtins idéer har kommit att spela en stor roll i internationell kulturforskning. Inte minst i Peter Burkes omstöpning har förändringen från medeltidens karnevalskultur till den tidigmoderna periodens separation mellan folk- och elitkultur varit en outsinlig inspirationskälla.
Man har visat hur begravningar och bröllop under 1600-talet i Sverige alltmer lyftes bort från gatorna, vilket skapade försörjningsproblem för de ”visgossar” som tidigare haft en inkomst genom processionerna. Man har pekat på hur skrattet kunde fungera som social kritik, som i ett exempel från Småland på 1600-talet. En bonde vid namn Sven Svensson ställs inför rätta i Allbo härad för en hel rad förseelser. En av anklagelserna gäller att Sven på kalas i bygden har brukat göra sig rolig genom att läsa upp ett fingerat brev, vari han omtalar andra personer med skamliga och förargliga öknamn. Kyrkoherden kallas till exempel för Krönen i Moheda, dvs någon som pratar klämt i halsen och pressar fram orden. Kyrkoherdefrun får heta Rödstjärtan. Länsmannen drabbas av ett öknamn som antyder att han är en bedragen äkta man. Det är troligt att Svens uppläsande av öknamn får ses som en protesthandling. Uppenbarligen skrattade folk åt gycklet; det blev ett stående inslag på festerna att Sven skulle läsa upp sitt fingerade brev och ge en släng åt länsmän och präster. Det var för övrigt ingen tillfällighet att särskilt dessa ämbetsmän blev löjets måltavlor. I 1600-talets Sverige hade länsmän och präster alltmer kommit att framstå som kronans ämbetsmän. Skulle vanligt folk skratta åt någon så skulle det vara just åt prästen och länsmannen! Skrattet har blivit ett vapen, på ett likartat sätt som i den berömda kattmassakern i Paris på 1730-talet då lärlingarna på ett tryckeri genomförde en parodisk skenrättegång mot kvarterets katter, inklusive ”Grållan” som boktryckarens hustru älskade. Katterna som symboler anspelade både på sexualitet och våld, och lärlingarna lyckades därigenom rikta hån och skratt både mot sin arbetsgivare och hans hustru. Precis på motsvarande sätt har bonden i 1600-talets Sverige funnit metoden att protestera mot överheten utan att omedelbart löpa någon risk. Sven råkar visserligen illa ut till slut, men det beror snarare på andra förbrytelser än på hans fiffighet med att hitta på öknamn.
Så förändrades alltså skrattet som social aktivitet i tid. Även om gränsdragningarna aldrig är absoluta och karnevaler förekommer också senare under århundradena, återkommer den medeltida skrattkulturen med sitt groteskeri aldrig mera på exakt samma sätt.
Har då Bachtin rätt i sina djärva teser? Ligger det en väsentlig inspiration i hans sätt att se på skrattet? Eller skall vi döma ut hans arbeten som alltför yviga och obestämda, föga övertygande i sina belägg? Själv skall jag snabbt erkänna att jag finner dem mycket tänkvärda. Men det är på olika sätt, vetenskapshistoriskt, utopiskt och civilisationskritiskt. En analys måste nämligen ta hänsyn till när böckerna skrevs.
Det är nog ingen slump att Bachtin med hetta och engagemang håller fram värdet av den medeltida skrattkulturen som en ventil gentemot ett förstelnat ideologiskt system, den medeltida kyrkan. Bachtin levde tidvis i fängelse under Stalintiden. Han fick sällan publicera sina skrifter och tvingades arbeta på undanskymda platser i den lärda världen. Sitt verk om Rabelais skrev han redan mot slutet av 1930-talet och efter mycket krångel tilläts han att disputera på boken 1946. Men avhandlingen ansågs i Sovjetunionen alltför ”kosmopolitisk” och kunde inte publiceras förrän 1965. Bachtin hade med andra ord en egen dyrköpt erfarenhet av rigida ideologiska system – system som endast kunde uthärdas om man förmådde att någon gång gapskratta åt det bisarra och groteska.
Men vad har då vi för nytta av hans idéer i dag och inför det som skall komma? Vi lever i ett nu där det ofta är lätt att hålla sig för skratt. Vi saknar visserligen inte hopp men skakas av ekologiska kriser och regionala konflikter. I en värld där det kanske är fler människor än tidigare i historien som har mat för dagen, men där det trots detta ständigt finns barn som svälter ihjäl och misshandlas till döds. Där krigen aldrig tar slut och den avskyvärda rasismen tagit ny fart. Det onda är en stark kraft inte endast i historien, utan också i dag och därbortom. Vi lever i en tid då många samhällen må ha krympt de materiella klyftorna mellan människorna. Samtidigt kvarstår – eller rentav ökar – de kulturella polariseringarna mellan etniska grupper, sociala skikt och generationer. Kan det över huvud taget finnas plats för ett skratt som förenar, ett ”universellt” rabelaiskt skratt? Eller får vi i framtiden alltmer bara uppleva den ena gruppens skratt, riktat mot den andra; den ena generationens skratt som är totalt obegripligt för andra generationer? Har till exempel den allomfattande medeltida dasshumor, som Bachtin skildrar, av vår tids ”kultiverade” människa degraderats till kiss- och bajshumor enbart för barn? Är det i så fall bra eller dåligt?
Det finns aldrig några enkla svar på svåra frågor. Bachtin och andra kulturforskare gör inte heller anspråk på att ha gjort rättvisa åt alla nyanserna i den sociala bilden under äldre perioder. De har tecknat kulturella tendenser och idealtyper snarare än en diversifierad verklighet. Men de ger oss någonting att fundera över. Låt oss ha kvar tron på skrattet inte endast som vapen utan också som en förenande kraft i samhället! Det universella skrattet är sannolikt en illusion – och var det säkert även på medeltiden – men det är en illusion som värmer hjärtat. Om skrattet aldrig kan delas av mer än en klass, en socialgrupp, en etnisk grupp eller en generation, inger det mig skräck.
Eva Österberg är professor i historia. Denna artikel är en förkortad version av ett avsnitt i essäsamlingen Folk förrsom i höst utkommer på Atlantis förlag.
