Kvinnan som inte höll tyst i kyrkan

Hon gick gärna till kyrkan på kvällarna när hon kunde få sitta i fred och låta den brusande klangen fylla de höga valven. För sin systerdotter Elsa ha

15 mars 2001 av Agneta Myreberg

Hon gick gärna till kyrkan på kvällarna när hon kunde få sitta i fred och låta den brusande klangen fylla de höga valven. För sin systerdotter Elsa har hon berättat:

”När jag riktigt lade åt på orgeln – för det kunde jag när anden kom över mig – sade jag jublande inom mig: Det du, Paulus lille!”

Och vi unnar henne gärna denna ljuva hämndkänsla. Alldeles för många gånger i sitt liv hade hon fått lida för kyrkans påbud att kvinnan ska tiga i församlingen.

Men Elfrida Andrée ville inte tiga, inte bara för sin egen utan för alla kvinnors skull. ”Qvinnoslägtets höjande till sjelfmedvetenhet om sin kallelse och förmåga, till kraft och verksamhet, till oberoende och framåtskridande, se der den sanning jag öfver allting älskar, för hvilken jag vill offra min tid och mitt lif!” Elfrida Andrées många brev och dagboksanteckningar visar att hon hade ett intensivt känsloliv och en obändig framåtanda.

Det finns ett fotografi där systerdottern Elsa på baksidan har noterat: ”Elfrida Andrée f 19. 2. 1841. D 1929. Domkyrkoorganist i Göteborg fr 1867. Stor musiker, kompositör. Fick leva sitt liv innanför Göteborgs kinesiska mur. Storslagen.”

Elfrida tog avstånd från de områden som var etablerat kvinnliga. Hon blev Sveriges första kvinnliga organist, första kvinnliga telegrafist, kvinnliga domkyrkoorganist, kvinnliga dirigent och tonsättare av större orkesterverk. Hon var en banbrytare på en rad områden.

Den enda av samhället accepterade utbildningsvägen för henne hade varit artistbanan, att bli sångerska. Men Elfrida var inte intresserad av den reproducerande formen. Hon ville skapa själv. Hon var heller inte intresserad av att vinna popularitet hos ”alla småmamseller genom pianofantasier eller genom nätta sånger med kunglig text”. Nej, hon ville vinna ”högaktning av redbara musici” genom att komponera kammarmusik, orkestermusik och leda orkester.

Musikaliskt arv från fadern

Hon föddes den 19 februari 1841 i Visby där fadern Andreas Andrée var provinsialläkare. Sin radikala kvinnosyn fick hon från fadern som var en utomordentligt rikt begåvad man. Han blev medicine licentiat och kirurgie magister i Lund 1828 och lyckades dessutom under studietiden avlägga prästerlig seminarieexamen.

Under 30 år verkade han som provinsialläkare i Visby, där han fick rykte om sig att vara en ”liflig, originell och energisk doktor”. Ändå tycks han samtidigt ha hunnit med att odla många andra aktiviteter. Han hade ett stort intresse för musik. Han skrev dikter och satirer och var till och med under en tid redaktör för Wisby Weckoblad. Han var en flitig jägare som försåg läroverkets samlingar med en mängd uppstoppade fåglar. Han var den förste på Gotland som experimenterade med den nyligen uppfunna fotograferingskonsten. Han hade ”satt sig i sinnet att hans barn skulle bli någonting i musikväg”.

De båda döttrarna Fredrika och Elfrida ansåg han vara musikaliska underbarn och tränade dem därför målmedvetet från det de var små. Båda systrarna kunde redan mycket tidigt åstadkomma små musikaliska kompositioner och de framträdde ofta som solister vid Musikaliska Sällskapets konserter i Visby.

Den äldsta dottern Fredrika övergav ganska snart komponerandet. Hon föll i stället in i en mer traditionell roll som sångerska. Hon skickades till kontinenten för att studera och blev därefter knuten till Stockholmsoperan. Hon blev en firad primadonna under 1860-och 70-talen. Sonen Tor var också en skicklig musiker, men tog en hovrätts- och kansliexamen och hamnade i kammarrätten.

Den yngre dottern Elfrida fick först sin musikaliska undervisning av fadern men började snart ta lektioner för domkyrkoorganisten i Visby, Wilhelm Söhrling. Som åttaåring komponerade hon små visor med pianoackompanjemang och som trettonåring större kompositioner för orkester.

Vid 14 års ålder lämnade Elfrida Gotland för att skaffa sig utbildning i Stockholm. Hon tog privatlektioner i orgel, piano, harpa, sång, kontrapunkt och orkesterinstrumentering. Under större delen av 1800-talet var möjligheterna till utbildning ytterst begränsade för flickor. Fram till mitten av århundradet fanns över huvud taget inga utbildningsvägar öppna. Medelklassens flickor fick gå sysslolösa i hemmen och vänta på giftermål. Den undervisning de i bästa fall kunde få av en guvernant begränsades till språk och romanläsning. De uppmuntrades också att odla talanger som teckning, broderi och musik. Enligt litteraturforskaren Birgitta Holm skulle den ideala unga kvinnan under första hälften av 1800-talet vara ”vacker, oskuldsfull och dum i huvudet så att hon blev ett så förtjusande och överseende sällskap som möjligt”.

Kvinnans roll var att underkasta sig. Först fadern eller förmyndaren, sedan den äkta mannen. Det uppfostringsprogram för unga kvinnor som formulerats av Jean Jacques Rousseau under det föregående seklet kom att påverka kvinnors sociala liv långt in på 1800-talet.

Enligt Rousseau var kvinnan skapad för att tjäna och stödja mannen i hans verksamhet. Hela hennes uppfostran gick ut på att bli så behagfull som möjligt. Hon skulle alltså odla sina talanger men aldrig så mycket att de blev till konst. Då blev flickorna tråkiga, menade Rousseau. En ung kvinna kunde få sjunga och ackompanjera sig själv vid pianot, men hon skulle inte kunna läsa noter och hennes uppmärksamhet skulle hela tiden vara riktad på att se så behagfull ut som möjligt vid pianot. Att söka eller inneha en offentlig tjänst var uteslutet för kvinnor.

Privata orgelstudier

År 1854 öppnade Musikaliska Akademin en särskild sångklass för flickor, men organistklassen var än så länge stängd för kvinnliga elever. Elfrida var alltså tvungen att bedriva sina studier privat. Den 12 juni 1857 avlade hon sin organistexamen som privatist och blev därmed, 16 år gammal, Sveriges första kvinnliga organist.

Hennes lärare var Gustaf Mankell, som var en av den tidens främsta organister och hade sin tjänst i Jakobs kyrka i Stockholm. Strax efter Elfridas examen engagerade han henne som vikarie. Detta tilltag renderade honom en kraftig reprimand från församlingens prästerskap. Elfrida förbjöds att vidare spela i kyrkan, ”emedan man finner det opassande och störande för andakten att se ett fruntimmer på orgelläktaren”.

Doktor Andrée kom sin dotter till undsättning. Han inledde en kampanj i pressen för kvinnors rätt att söka tjänst och försökte få riksdagsmän att motionera i frågan. Under tiden sökte Elfrida dispens för att söka en organisttjänst. På ärkebiskopens inrådan blev den avslagen och Elfrida skrev då dessa indignerade rader till sin far:

”Vi flickor skola då förtryckas på alla sätt! Utan att bli sömmerska eller lärarinna, så är artistbanan det enda som står oss öppet. Jag vill verka och sträfva efter ett mål, men hvad skall man göra, när det finns så litet fält att verka på? Kan ej Pappa hitta på något annat åt mig (undantagandes Skollärare-examen) så att jag kan visa, att jag ej blifvit det ringaste decontenencerad ...”

Utbildade sig till telegrafist

På inrådan från fadern utbildade sig Elfrida då till telegrafist. Också detta var ett pionjärarbete eftersom det även här krävdes en lagändring för att hon skulle kunna få en tjänst. För att få rutin ansökte hon om att få praktisera, men Telegrafstyrelsen sade blankt nej. Risken var alltför stor att personalen skulle kunna komma att ”ställas under qvinnobefäl”.

Kvinnor ansågs heller inte kunna bevara hemligheter!

Den okuvliga pionjärandan som både far och dotter Andrée visade skulle förmodligen ändå inte kunnat åstadkomma en ändring i Sveriges Rikes lag om inte tidsandan spelat dem i händerna.

Vid mitten av århundradet skedde en omfattande social omstrukturering i landet. Det tidigare feodala samhället som byggde på familjen luckrades upp. Vid industrialiseringsprocessen raserades det gamla ståndssamhället. Många människor flyttade från landsbygden till städerna och antalet ogifta kvinnor ökade dramatiskt under 1830- och 40-talen. De ekonomiska och politiska villkoren för kvinnor förändrades alltså successivt, vilket också påverkade deras musicerande.

I väntan på en lagändring som skulle tillåta henne att söka en tjänst använde Elfrida tiden till att ytterligare fördjupa sina musikaliska kunskaper. Hon bättrade på sina examensbetyg till högsta möjliga för att öka sina chanser. Det var bara i ämnet pianostämning som hon inte lyckades prestera mer än ett enkelt ”godkänd”.

Den 8 mars 1861 bifölls motionen om kvinnans rätt att inneha organisttjänst och knappt två månader senare tillträdde Elfrida en tjänst som organist vid Finska församlingen i Stockholm.

Också Telegrafstyrelsen gav så småningom med sig och 1865 blev Elfrida antagen som ”e. o. telegrafassistent”. Under några sommarmånader hade hon ett förordnande i Strömstad men det finns ingenting i breven som tyder på att hon på allvar hade tänkt sig att överge musiken.

År 1867 utannonserades tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg. Elfrida skickade in sin ansökan och hennes far sände ett långt brev till domprosten Peter Wieselgren för att förbereda marken. Han berättade där om Elfridas grundliga utbildning och framhöll vikten av att kvinnor fick tillgång till betydelsefulla offentliga tjänster. Tack vare sina utmärkta betyg blev Elfrida en av de sex som kallades att provspela.

”Ära vare ambitionen. Den egna förmågan vill jag likna vid en kautschucksnodd. Jag tycker att jag eger t ex en half aln, ... dra på blott och jag får en hel aln, ja en och en half aln. Likaså förmår ambitionen utvidga den egna förmågan.”

På Palmsöndagen provspelade hon men kan inte ha varit särskilt nöjd med prestationen. När hon satt på tåget tillbaka till Stockholm var hon nästan säker på att hon aldrig mer skulle få återvända. När fadern senare telegraferade den glada nyheten att kyrkorådet enhälligt hade bifallit hennes ansökan blev hon så glad att hon svimmade.

Orkester lockade

I maj flyttade hon till Göteborg och tillträdde tjänsten som Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist. Härigenom hade hon också skaffat sig en stark position i svenskt musikliv. Men hennes ambitioner sträckte sig ännu längre. Orgeln var visserligen ett rikt instrument men den stora orkesterkroppen var ännu rikare.

Elfrida reste till Köpenhamn för att studera instrumentation för tonsättaren Niels W Gade. Han blev först helt chockerad över hennes yrke, men genom att demonstrera sin skicklighet vid orgeln lyckades Elfrida besegra hans skepsis.

Hon gav också konserter i Danmark och Tyskland. Men i Leipzig, där själve Johann Sebastian Bach hade verkat i den berömda Thomaskyrkan, stängdes portarna mitt framför näsan på henne.

Kyrkans styrande ansåg det synnerligen olämpligt att en kvinna skulle få vistas ensam på orgelläktaren tillsammans med gosskören.

Hög kvalitet i salongerna

I Sverige präglades det offentliga musiklivet av några få institutioner i Stockholm kring Operan och Musikaliska Akademin. Utöver detta fanns ett rikt musikliv i högreståndshem och andra kultiverade hem. I de så kallade salongerna ordnades mer eller mindre privata konserter.

I våra öron har begreppet salongsmusik en något nedvärderande klang, som något lättviktigt utan större konstnärlig halt. Men 1800-talets salonger kunde bjuda musikaliska och litterära program av mycket hög kvalitet. Malla Silfverstolpes salong i Uppsala med bland andra Geijer och Almqvist är ju berömd.

I Göteborg hölls salong hos bland andra familjen Lewgren, där affärsmannen Carl Lewgren byggde upp en imponerande samling musikinstrument. Också hos politikern och redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, S A Hedlund, höll man salong. Hos honom samlades författare, tidningsmän och politiker och Elfrida sökte sig gärna dit för att få kontakt med de senaste kulturströmningarna.

I dessa salonger framfördes inte bara kammarmusik utan också större verk med orkester, solister och kör och det var i denna miljö som Elfrida kunde få sina verk framförda. Göteborg kunde också ibland få besök av turnerande artister och operasällskap. Elfrida Andrée anlitades då att ackompanjera eller spela harpa i orkestern. Hon gav också ofta egna konserter i domkyrkan på den stora orgeln – antingen ensam eller tillsammans med orkester.

Detta rika musikaliska klimat försämrades dock i slutet av 1870-talet i och med en förändring i kyrkans ledning. Församlingens kyrkoråd stängde kyrkan för konserter eftersom man ansåg att det var ett ”verdsligt nöje”.

Oerhört motstånd

De många brev som dokumenterar Elfrida Andrées liv vittnar om att hennes väg kantades av oerhörda svårigheter. Ständigt utmanade hon det borgerliga etablissemanget med sina försök att erövra domäner som dittills varit förbehållna männen. Till och med bland de egna leden stötte hon på värderingar som fick hennes blod att koka.

Vid ett besök hos Jenny Lind fick hon av den världsberömda sångerskan höra att ”en kvinnas hjärna omöjligt kunde passa till att förstå en orkester, samt att det borde sättas en gräns för vad en kvinna får göra och inte göra”. Vad man inte fick göra som kvinna var att tro sig om att skriva musik för den stora och komplicerade orkesterapparaten.

Men Elfrida stegade oförskräckt in på detta förbjudna område med sin första symfoni. Den uruppfördes i Stockholm vintern 1869 och Elfrida kommenterar i ett brev:

”Utförandet var ytterst miserabelt. Jag tror man spelade galet med afsigt. Jag och syster Fredrika gingo vår väg när finalen börjat och 1sta Violinerna continuelt voro efter den öfriga orkestern en hel takt. Jag blef sjuk och låg tre dagar efter denna musik-njutning.”

Ett starkt stöd hade Elfrida i sin far. Han tilltalades av att hon hela tiden sökte sig nya vägar men tvekade ändå ibland när hon alltför djärvt utsatte sig för svårigheter. ”Genom din symfoni har du nu öppnat ett tredje nytt fält för qvinnans verksamhet” skrev han. Men han tillade: ”Den qvinna som inträder på mannens stridsfält måste visa mannamod i stridens skiften.” Han rådde henne att vara försiktig och hålla sig till det mindre formatet, till pianostycken och annan kammarmusik avsedd för salongen. Sådan musik skulle komma att bedömas efter andra kriterier.

Fick dirigera ”Snöfrid”

Men Elfrida fortsatte under hela 1870-talet att utmana konsertlivet och efter tio års kamp nådde hon sitt mål – att själv få dirigera sin komposition ”Snöfrid” för solister, kör och orkester. Det var ett omfattande projekt, en kantat med text av Viktor Rydberg, och breven vittnar om en oändlig rad svårigheter. Hon hyrde själv orkestermusiker och sångare men hon beskriver hur både kapellmästare och körledare försökte påverka de medverkande att inte komma till repetitionerna.

Uruppförandet avlöpte trots allt mycket bra och innebar ett genombrott för Elfrida. Kantaten blev hennes mest kända verk och uppfördes av i stort sett alla musiksällskap i Sverige fram till 1920-talet.

Stor produktion

Elfrida komponerade ett hundratal verk: symfonier, en opera med text av Selma Lagerlöf, orgelkompositioner, körverk, kantater, stråkkvartetter, violin- och pianokompositioner, sånger, folkvisebearbetningar och två mässor för soli, kör och orkester. Hennes verksamhet fick stor betydelse för musiklivet i Göteborg.

Förutom den egna konsertverksamheten hade hon många orgelelever. Flera av dem var kvinnliga och hennes pedagogiska skicklighet var så stor att de flesta av Göteborgstraktens organist- eller kantorstjänster under en period innehades av elever till Elfrida.

En annan betydelsefull insats gjorde hon med de så kallade Folkkonserterna. Det var konserter arrangerade av Arbetarinstitutet och som var avsedda att bjuda publik ur mindre bemedlade grupper högklassig musik till en billig penning. Borgarklassen ägde inte tillträde och det väckte stor förtrytelse när man upptäckte att högreståndsdamerna skickade sina tjänsteflickor att köpa biljetter.

Elfrida tog över verksamheten 1897 och genomförde fram till sin död nära 800 konserter. Först när hon fyllt 80 år fick hon det etablerade musiklivets bekräftelse på att hon accepterats som tonsättare i och med att hon blev medlem av Föreningen Svenska Tonsättare den 30 juni 1921.

Men få av hennes verk kom någonsin ut i tryck. År 1916 blev hon ombedd att göra upp en förteckning över sin samlade utgivna produktion, vilket föranledde dessa resignerade rader:

”När ni t ex begär ’fullständig förteckning’ på mina ’tryckta kompositioner’, så kan jag bara med ett bedrövligt leende svara att jag just ej har några tryckta kompositioner. För att några kompositioner av mig skola kunna göra sig gällande måste de vara anonymt inlemnade. Kommer jag med ett anonymt prisbelönt stycke och satt mitt namn derpå, så får jag detsamma med misstro och förakt återsänt. Det duger ej att tryckas eller uppföras!”

År 1894 fick hon ett första- och två andrapris för en symfoni, en orgelsymfoni och en stråkkvartett i en internationell kompositionstävling i Bryssel. Som upphovsman hade hon angett Monsieur E Andrée. I Sverige blev verken aldrig utgivna.

I dag, drygt hundra år senare, skulle förmodligen Elfrida Andrée känt samma behov av pionjärarbete. Fortfarande har de kvinnliga tonsättarna stora svårigheter att få sina verk framförda och bara en enda kvinna har efter Elfrida kunnat kalla sig domkyrkoorganist.

Agneta Myreberg är producent vid Sveriges Radio i Göteborg. Hon skrev om kastratsångare i Populär Historia 4/95.

Publicerad i Populär Historia 3/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också