Skinande silver, glimmande guld
Brukade du som barn samla, gömma och leta skatter eller drömmer du ännu om att finna en kista full med pengar? På Myntkabinettet i Stockholm får alla unga och gamla skattsökare sitt lystmäte i en ny permanent utställning som heter ”Myntskatternas magi”. Här visas mängder av guld och silver, från järnålder och framåt, som hittats i jorden och i fartyg på havets botten.
– Folk har i alla tider grävt ned sina värdesaker utan att man egentligen vet varför, berättar Eva Wisehn, antikvarie på Myntkabinettet.
Forskarnas spekulationer är många och fantasieggande. Kanske grävde man ned silver och guld för att känna trygghet i orostider, eller kanske för att rikedomarna skulle undgå släktingars lystna blickar. Ännu mer gåtfullt är väl varför skatterna inte togs upp igen av sina ägare.
På utställningen visas rika vikingatida silverskatter och fynd från förlista fartyg.
– Vi vill också skildra miljöerna och historierna runt omkring skatterna, berättar Anna Lena Carne som är utställningens arkitekt, och visar en rekonstruerad offerkälla och ett skeppsvrak.
Bland sevärdheterna intar loheskatten en särställning, berättar Eva Wisehn. 1937 skulle golvet brytas upp i Gerda Anderssons potatisaffär i Gamla Stan i Stockholm. Plötsligt ser grovarbetare Karl Westerberg och Gösta Karlsson att det glimmar till där nere i valvsfickan. I tre stora kopparkärl hittades 18.217 mynt, flera pokaler, fat och skedar av silver från 1700-talet.
I en tid av krig och oro hade syskonen Lohe gömt de enorma rikedomarna i huset där de bodde och aldrig tagit upp dem. De dog på 1750-talet utan att ha avslöjat för någon var skatten fanns. Fyndet tilldrog sig ett enormt intresse och folk trängdes utanför affären för att få en skymt av skatten. Ryktet spreds snabbt och många, även folk så långväga ifrån som Tyskland, trädde fram och krävde rätt till sin del av rikedomen. Men eftersom syskonen Lohe inte hade några barn och släkten sedan länge var utdöd, tillföll hela belöningen de två grovarbetarna.
– Hembudsplikten föreskriver att skatten måste lämnas in till Riksantikvarieämbetet, förklarar Eva Wisehn. Upphittaren har rätt till en belöning som motsvarar metallvärdet plus lite extra i hittelön. Sen hamnar föremålen vanligtvis på ortens museum och mynten tillfaller Myntkabinettet.
