– Vi måste prioritera dokument som används flitigt och har nationellt intresse, säger riksarkivarien Tomas Lidman. Det gäller medeltida pergaments- och pappersbrev, äldre mikrofilm, rättsliga handlingar, bouppteckningar, analoga ljud- och videoupptagningar och mycket annat.

Är det möjligt att digitalisera allt?

– Långt därifrån. Totalt rör det sig om ungefär sextio mil handlingar, och varje år tillkommer cirka en hyllmil. Vi kan bara digitalisera några enstaka procent.

Finns det stora säkerhetsbrister i arkiven?

– Problemet med självantändlig nitratfilm, som det larmades om för några år sedan, är nog löst. Vi åker runt i landet och inspekterar arkiven – gärna utan förvarning.

För inte så länge sedan stals två brev och två vykort skrivna av Greta Garbo ur Krigsarkivet. Hur kan man gardera sig mot stölder?

– Det finns alltid en risk att dokument försvinner. På Riksarkivet planerar vi att sätta upp övervakningskameror, placera möblerna i forskarsalarna på ett visst sätt och vara extra uppmärksamma på ”tveksamma” låntagare som har oklara avsikter med lånet.

Är det vanligt att arkiv inte följer föreskrifter om förvaring?

– Ja, vi har gott om sådana fall. Jag måste säga att vi har ett speciellt problem med de akademiska institutionerna, som ibland betraktar sig som en stat i staten. Men de är myndigheter som alla andra. Vi inspekterar och erinrar om hur arkiveringen ska gå till, men vi har inga sanktionsmöjligheter.

Hur säker kan man vara på att de digitala dokumenten kan läsas om femtio år?

– Vi har upprättat ett forskarcentrum i samarbete med Luleå tekniska universitet, kallat ”Långsiktigt digitalt bevarande” (LDB), för att tackla den frågan. I dagsläget kan jag inte se att vi har en slutgiltig lösning på problemet.

Publicerad i Populär Historia 2/2006