Stockholm den 17 juni 1640. Axel Oxenstierna, rikskansler sedan 28 år och dagligen och stundligen upptagen av de stora politisktiska frågorna i Sverige och Europa, lyfter blicken från statsangelägenheterna. Hans tankar går till Tidö vid mälarviken Asköfjärden, tiotalet mil från huvudstaden. I Stockholm är Oxenstierna politikern och statsmannen. Tidö representerar magnaten, stormannen och godsägaren Oxenstierna.

Det brev han denna sommardag låter författa handlar om vardagsarbetet på godset och visar fram en för flertalet okänd sida av Axel Oxenstierna. Mottagare är trädgårdsmästaren på Tidö, Mäster Hans, som får veta att Oxenstierna behöver ”åtskilliga slags medicinskt verksamma gräs och örter, vilka det nu är rätta tiden att hämta”. De örter och grässorter som ska skördas har namngivits av Oxenstiernas läkare Adam Hirt, och växer i trädgårdarna vid Tidö och närbelägna oxenstiernagodset Fiholm samt på några av öarna ute i Asköfjärden.

Oxenstierna befaller i brevet att trädgårdsmästaren ska plocka så mycket han kan och efter insamlandet lägga gräs och örter ”att torkas, antingen i stora salen eller något annat rum på Oldenburg, och sedan de är torra knippa ihop dem och lägga dem i god förvaring”. Oldenburg var ett senmedeltida stenhus, i dag ruin, alldeles intill den pampiga slottsbyggnad i tre våningar Axel Oxenstierna började uppföra 1625 och som stod färdig på 1640-talet.

Axel Oxenstiernas brev till Mäster Hans förvaras i dag i Riksarkivet i Stockholm, djupt nere i urberget många meter under Mälarens vattenyta. Närmare bestämt återfinns brevet i Oxenstiernska samlingen som innehåller nästan 300 arkivboxar med brev till och från Oxenstierna. Totalt handlar det om över 10 000 brev, varav omkring 6 000 publicerats i serien ”Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, AOSB, utgiven i 28 volymer mellan 1888 och 1977.

Serien består av två avdelningar, dels skrifter och brev från Oxenstierna, dels brev till honom. De utgivna breven från Oxenstierna är avsända mellan 1605, då han var 22 år och sedan några månader i tjänst hos kung Karl IX, och juli 1636 då han återvände till Sverige efter tio år i Tyskland. Serien med brev till honom är sorterad efter avsändare: kung Gustav II Adolf, en rad riksråd, militärledningen med fältmarskalkerna Johan Banér och Lennart Torstensson i spetsen, tjänstemän i den växande förvaltningen, näringsidkare som Louis De Geer, lärde och kyrkoledare.

Sista bandet i AOSB utgavs för närmare ett kvarts sekel sedan. Detta faktum började under 1990-talet bli allt mer besvärande för Sverige. För den expansiva historiska forskningen om 1600-talet, såväl den som bedrivs i vårt land som vid universitet i Tyskland och andra europeiska lärosäten, är handlingarna i Oxenstierna-arkivet ett källmaterial av central betydelse.

– Visst har vi känt ett internationellt tryck på oss. Och det är inte så märkligt om vi tänker på vilken stor betydelse Axel Oxenstierna hade på den europeiska scenen. Han var ju rikskansler i 42 år och ledde tillsammans med Gustav II Adolf uppbyggnaden av Sverige till en stormakt. Oxenstierna-arkivet innehåller bland annat mängder av opublicerade korrespondent- och diplomatrapporter från Europas alla hörn som kan kasta ytterligare ljus över det historiska skeendet, säger Helmut Backhaus, arkivråd vid Riksarkivet och ledare för Oxenstierna-projektet som under de närmaste tre åren ska fullborda utgivningen av AOSB.

Projektet startades 1999 och drivs i samarbete mellan Riksarkivet och Vitterhetsakademien, som också stod bakom publiceringen av AOSB fram till 1977. Helmut Backhaus berättar att en av inspirationskällorna för nyutgivningen har varit den stora tyska utgåvan av handlingar kring Westfaliska freden 1648, Acta Pacis Westphaliae.

I fredskongressen deltog under flera år rikskanslerns egen son Johan Oxenstierna som en av två svenska delegater. Breven från fadern till sonen fyller en tjock volym i oxenstiernska samlingen. Alla de 357 breven – som spänner från det djupt personliga till storpolitiken – skrevs egenhändigt av Axel Oxenstierna. I korrespondensen med sonen blandade han inte in sina kanslister. Den här brevsviten publicerades redan på 1810-talet av Carl Christopher Gjörwell.

Omstarten av AOSB är efterlängtad. Men Oxenstierna-projektet har inte som mål att publicera hela Axel Oxenstiernas korrespondens. Det skulle bli alltför omfattande och dessutom kräva tidsödande efterforskningar i en lång rad handskriftssamlingar, bibliotek och arkiv runt om i Europa. Helmut Backhaus har i samråd med projektets ledningsgrupp, med förre riksarkivarien Sven Lundkvist som ordförande, gjort en avgränsning till tre centrala teman.

– De är Oxenstierna som statsbyggare, Oxenstierna som europeisk aktör och Oxenstierna som storman, där brevet från 17 juni 1640 till trädgårdsmästaren på Tidö utgör ett exempel. Det finns många brev som belyser vardagsmänniskan Axel Oxenstierna, men dessa togs inte alls med i AOSB. I den nya omgången kommer vi att beakta de här vardagliga breven, men de ligger i en senare fas i projektarbetet. Inventering och registrering handlar ett tag framåt i första hand om Oxenstierna som statsbyggare. Här ryms hans gärning som rikskansler och ledare för Kristinas förmyndarregering, säger Helmut Backhaus.

Det andra temat, Oxenstierna som europeisk aktör, har också påbörjats genom en kartläggning av hans kontaktnät i Hamburg, Danmark och Holland. Här koncentreras intresset till juristen Jan Rutgers, en holländare som tidigt anlitades av Oxenstierna för diplomatiska uppdrag. Historikern Nils Ahnlund betecknar Rutgers som ett slags underkansler för utrikes ärenden.

– Totalt finns 170 brev från Rutgers till Oxenstierna. Samtliga är skrivna på latin och avsända mellan 1615 och 1625. Rutgers brev kommer att vara utgivningsklara i juni i år. Till en början blir de tillgängliga på nätet, men vi planerar också en tryckt utgåva. Samtidigt blir genomgången av breven till Oxenstierna från den märklige Lars Skytte klar. Skytte var under 1640-talet svensk resident i Portugal men övergick 1647 till katolicismen och blev munk, säger Helmut Backhaus.

Det återupptagna arbetet med Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling kan bli startskottet för en Oxenstierna-renässans i Sverige och på kontinenten. Senast en stor biografi publicerades var 1940, då Nils Ahnlund gav ut sin bok om rikskanslerns liv och verk fram till Gustav II Adolfs död 1632. Men utgivningen av AOSB betyder också att ett viktigt källmaterial till förståelsen av 1600-talets historia görs tillgängligt för forskningen. Helmut Backhaus tror att det på sikt också kan bli fråga om att publicera brevutgåvan på internet – med de viktigaste breven återgivna i digital form.

Thorsten Sandberg är frilansjournalist i Stockholm.

Att läsa: Axel Oxenstierna. Hans ungdom och verksamhet intill år 1612 Wilhelm Tham (1935); Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död Nils Ahnlund (1940); Axel Oxenstierna Svenskt biografiskt lexikon, vol XXVIII Sven A Nilsson & Margareta Revera (1994).

Besök Oxenstierna-projektets egen hemsida på Internet. Adressen är www.statensarkiv.se/oxenstierna

Staten framför allt

”Sveriges främste statsman nedanför tronen” och ”Sveriges störste civilist” är två sentida omdömen om rikskansler Axel Oxenstierna. För det sistnämnda citatet står skalden och historikern Erik Gustaf Geijer, och i det förstnämnda kan man ana de förslag att upphöja Oxenstierna i furstligt stånd som rikskanslern kallsinnigt viftade bort. Det fick räcka med den grevetitel han 1645 fick av drottning Kristina.

Axel Oxenstierna föddes 1583 i en av Sveriges mest lysande adelsätter, som sedan medeltiden producerat en lång rad riksråd – bland dem hans egen far. Axel fick en omsorgsfull uppfostran och sändes till tyska universitet för studier i teologi, historia och politik. En bana i rikets tjänst var utstakad åt honom och redan 1609 utnämndes han till riksråd.

Tre år senare var han rikskansler, tillsatt av den nye unge kungen Gustav II Adolf. Kungens förtroende för Oxenstierna var enormt, vilket fullmakten ger besked om: Oxenstierna fick frihet att forma ämbetet helt efter eget huvud. I landets svåra läge inledde han och kungen ett fruktbart samarbete. Administrationen utvecklades och resurser mobiliserades inför Sveriges allt mer expansiva utrikespolitik som ledde till ingripandet i trettioåriga kriget.

Efter kungens död 1632 vid Lützen övertog Oxenstierna ledningen av landet och genom hans skickliga diplomati säkrades stödet från Frankrike. Oxenstierna återvände hem till Sverige 1636 och ställde sig i spetsen för Kristinas förmyndarregering. I kölvattnet på 1634 års regeringsform – präglad av Oxenstiernas idéer – effektiviserades under de följande åren landets förvaltning.

När Kristina 1644 blev drottning inleddes en tung period för Oxenstierna, som tappade allt mer av sin maktposition. Efter drottningens tronavsägelse, som djupt bekymrade honom, återfick han under Karl X Gustav ett visst inflytande men avled hösten 1654, knappt två månader efter kungens trontillträde.

Vid sin död hade Axel Oxenstierna tjänat kronan i ett halvt sekel och varit en drivande kraft inom flertalet av statslivets områden. Drottning Kristina skriver i sin självbiografi att Oxenstierna ”kände styrkan och svagheten hos alla stater i Europa. Han hade ett stort förstånd, en fullkomlig försiktighet, en bred kraft och ett högsint hjärta. Han var outtröttlig och visade i sin ämbetsförvaltning en oförliknelig flit och dristighet”.

Drottningens ord fångar det väsentliga i Oxenstiernas liv, förmågan att hantera samtidens stora politiska frågor och hans totala uppgående i statens tjänst.

**Publicerad i Populär Historia 5/2001