Sänkt fregatt återfår sin forna glans
Restaureringen av Jylland innebär att hemmahamnen Ebeltoft och hela Danmark kommer att ha en världsattraktion: det enda kvarvarande exemplaret av generationen ång och segeldrivna örlogsfartyg av trä.
Sedan arbetet på Wasa avslutades, är detta också det största pågående marina restaureringsarbetet i världen. Och efter år av vanskötsel var utgångspunkten inte lysande:
– Rådet jag fick när jag kom hit 1984 var att ”såga upp skutan till brännved för de gamlas kaminer”, berättar Jörgen Petersen, chef för stiftelsen Fregatten Jylland. Han lät sig emellertid inte nedslås. I ryggen fanns nämligen en donation från ”A P Möllers och Hustru Chastines Fond til almene formål”, som garanterade restaureringen.
Inledningen blev att bygga en ny torrdocka cirka 500 meter från den gamla ankarplatsen. Sedan grävdes en kanal, så att fartyget kunde flottas till sin nya viloplats. Därefter började det egentliga restaureringsarbetet.
Det första problemet var också det värsta: fregatten hade drabbats av kölsprängning. Vattnets tryck är som störst där skrovet är som bredast. Resultatet blir att fartyget så småningom knäcks i kölen och ändarna hänger ned. Kölsprängning var för övrigt en inte alltför sällan förekommande orsak till förlisning på segelfartygens tid.
Att räta upp kölen på ett så gammalt fartyg var ingen lätt sak, men det gick med hjälp av domkrafter som millimeter för millimeter, dygn efter dygn, pressade tillbaka kölen i ursprunglig form, berättar Bernt Kure, projektledare och själv utbildad skeppstimmerman.
Det torde ha varit en spännande tid. Visserligen hade man använt modernaste datateknik för att beräkna krafterna, men ett enda fel där, så kunde kölen ha knäckts som en tändsticka. Då hade också fortsatt restaurering av Jylland, som med sina 70 meter över stävarna är världens längsta museiskepp i trä, varit en högst öppen fråga.
Massor av ekvirke
När kölen åtgärdats, vidtog arbetet med att ersätta de spant, bord och balkar som angripits av röta. Bordläggningen under vatten hade visserligen klarat åren väl, men ovanför vattenlinjen var det värre ställt.
– Vi räknar med att det kommer att återstå bortåt 40 procent av det ursprungliga ekvirket. Omkring 2 000 kubikmeter prima ekvirke har köpts in som vi sågar, kokar och böjer för att det ska passa in, berättar Bernt Kure. Och där man inte kan böja till virket, får den önskade biten helt enkelt formas direkt i träet.
Rötangripna balkar lagar man på ett tämligen okonventionellt sätt. Först sågas det angripna träet bort, och sedan borrar man längsgående hål i den återstående stumpen. Den nya balkbiten har motsvarande hål och hopfogningen sker med hjälp av kompositplast och glasfiberstänger.
Jyllands dekorationer i fören och akterspegeln, utförda i träslag som lind och pommersk fur, har inte heller undgått tidens tand. Men här, liksom för fartyget i övrigt, finns ritningarna kvar sedan hon byggdes i Köpenhamn 1857–1860.
Med hjälp av träsnidare restaureras nu galjonsfiguren med herdestav och kornax, och akterornamentens vapensköld med delfiner och oxhuvuden, alltsammans symboler för Jylland.
Vad som definitivt är skrotat och borta är ångmaskinen.
– Det är möjligt att det så småningom kan bli en replik, men den kommer i så fall inte att placeras i fartyget, säger Bernt Kure.
– Däremot kommer vi att gjuta och placera in en kopia av propellern. Den var tvåbladig, gjuten i brons och vägde cirka åtta ton. För att inte minska farten under segling, gick den att hissa upp i fartyget.
Kanoner från Sverige
Den ursprungliga bestyckningen, tillverkad vid Åkers Styckebruk utanför Stockholm, kan inte heller återskapas. De 30 slätborrade, framladdade 30pundarna på batteridäck kommer att ersättas av repliker, medan de 14 18pundarna på övre däck finns kvar i original.
Originaltågvirke har man också fått tag i, och i ett litet repslageri tillverkas och tjäras kablar. Master, rår och annan rundhult nytillverkas parallellt med arbetet på skrovet och så småningom ska hela riggen resas igen med hjälp av dansksvensk expertis. En sak är helt klar, understryker Jörgen Petersen och Bernt Kure: Jylland kommer aldrig mer att vila på vatten – det håller skrovet helt enkelt inte för. Faktiskt har man tillverkat en genomgående stålkonstruktion som ska hålla samman fartyget för framtiden.
Men att ha henne i torrdocka innebär också fördelar:
– På det sättet får besökarna tillfälle att gå ned under fartyget och beundra undervattenskroppen och imponeras av den stora propellern. Det är en mäktig känsla att möta ett fartyg från det hållet, säger Bernt Kure.
Kungliga salonger
Andra upplevelser kommer också att möta besökarna: batteridäck ska utformas som det såg ut under slaget vid Helgoland med kanonmuller och annat. Övre däck och salongerna ska däremot återställas som de såg ut när Jylland var kungaskepp; en luxuös möbeluppsättning från anno dazumal finns redan magasinerad.
En fråga som osökt inställer sig är varför man i Danmark tillät det att gå bortåt 100 år innan Jylland äntligen togs om hand.
– Tyvärr är det nog så, att danskarna tidigare inte riktigt har förstått sin egen långa sjöhistoriska tradition, säger Jörgen Petersen. Nu kan vi märka ett allmänt uppsving i intresset för den maritima historien. Kanske spelar också en ökad nationalkänsla in – ett resultat av den samtidiga integreringen i Europa.
Detta ökade intresse för sjöfartshistoria kan förresten få stora följder för den lilla staden Ebeltoft. Stiftelsen Fregatten Jylland planerar nämligen att bygga ett träskeppsmuseum i anslutning till torrdockan. I en skyddad hamn kommer träfartyg av alla de slag så småningom att samlas, om Jörgen Petersen, Bernt Kure och deras 60 medarbetare får som de vill. Men klenoden i samlingen, ångfregatten Jylland, kommer givetvis alltid att resa sin rigg högst av alla.
Not: Det närmast jämförbara bevarade örlogsfartyget, Warrior i London, representerar nästa generation krigsfartyg och har ett pansarklätt träskrov på stålbalkar.
Lars Lindh är frilansskribent och medlem i Svenska föreningen för vetenskapsjournalistik.
