Ales stenar
Att bygga den storslagna skeppssättningen var inget lätt jobb för forntidens människor. Längs Österlens kuster letades lämpliga flyttblock och äldre gravar plundrades på byggmaterial. Vissa stenar transporterades flera mil.
Inte är det heller lätt, så här omkring 1 400 år senare, att förstå varför man gjorde sig mödan. Men resultatet har stått sig och bortåt 400 000 personer besöker varje år fornlämningen, som har tre stjärnor i Guide Michelin över Skandinaviens sevärdheter.
Högt uppe på Kåsebergaåsen i sydligaste Skåne breder den 67 meter långa skeppssättningen ut sig med stävarna i sydöst och nordväst. 59 stenar bildar formen av ett skepp, som mäter 19 meter på bredaste stället. På somrarna betar korna det salta gräset runtom, medan vindpinade besökare bedåras av den enastående utsikten över Östersjön. Så här har bilden dock inte alltid sett ut.
För hundra år sedan var fornlämningen översandad och bara 16 av stenarna stod fortfarande upp. Förmodligen har Ales stenar ingått i ett större komplex, men under århundradena har stenar forslats bort, sparris och morötter har odlats i och kring skeppet och lager av flygsand har lägrat sig över fornlämningen. Vid två tillfällen, 1916 och 1956, skedde restaureringar av stenskeppet då sanden togs bort och stenar restes och ”tillrättaskaffades”.
Däremellan hade militärer under andra världskriget gjort ett skyddsrum mellan två av stenarna och satt upp en byggnad för flygbevakning intill.
Men frågan är om inte restaureringen 1956 ställde till större skada än soldaterna. Med bandmaskin fraktades både flygsand och kulturlager bort från skeppets inre, för att skapa en jämn yta. Ett sextio centimeter tjockt jordlager lades på och man sådde gräs för att undvika spridning av sanden. Det mesta skedde dessvärre utan antikvarisk kontroll, annars hade det varit ett utmärkt tillfälle att leta efter spår av försvunna stenar och anläggningar.
Det skulle dröja ända till 1989 innan Ales stenar blev föremål för den första av flera mindre arkeologiska undersökningar, ledda av professor Märta Strömberg från Lunds universitet. Hon hade tidigare undersökt boplatser och gravar i närliggande områden. Med stor kompetens och liten budget tog hon, tillsammans med några medarbetare, sig an Ales stenar. Förutom att undersöka skeppssättningens ålder, funktion och konstruktion ville man också se om det funnits boplatser på åsen.
Skeppssättningar är vanliga i södra och mellersta Sverige, men förekommer också i övriga Norden, norra Tyskland och Baltikum. De flesta har tillkommit under yngre järnålder men på Gotland gjordes skeppssättningar redan under yngre bronsålder. Märta Strömberg hade utgått från att Ales stenar var från yngre järnåldern, men inför utgrävningarna var hon öppen även för en äldre datering. Eftersom man oroades för ny spridning av flygsand, undvek arkeologerna att göra stora schakt i gräsmattan. I stället grävdes mindre ”titthål” i marken. Men trots att skeppssättningar brukar tolkas som gravmonument upptäcktes inga spår efter en centralgrav i mitten av skeppet. Däremot hittades kremerade ben i ett lerkärl i södra delen.
-Kärlet var ”odiskat” och kunde utifrån ett kol-14-prov på en fastbränd matskorpa dateras till vendeltid (550–790 e Kr). Den dateringen fick vi också på det träkol som hittades under en av de få orörda stenarna i anläggningen. Men kärlet kan ha lagts ned i marken innan Ales stenar anlades, säger Märta Strömberg.
Totalt har sju kol-14-prover tagits på platsen. Ett av proverna visade sig vara från stenåldern, medan resten är från yngre järnålder – företrädesvis vendeltid, perioden före vikingatiden.
Ales stenar skulle kunna tolkas som en så kallad kenotaf, ett minnesmärke över en person vars kvarlevor inte kunnat återbördas. Men skeppet kan också ha byggts som en maktsymbol av en storman i trakten. Stenarna väger mellan 500 och 1 800 kilo, och det har krävts stora kraftansträngningar för att samla ihop dem. De flesta stenarna är av gnejs och granit, men ”altarstenen”, som ligger ned inne i skeppets norra del och ”roderstenen”, som står intill den södra stävstenen, är liksom de bägge stävstenarna av sandsten. Dessa nästan vita stenbumlingar kommer från kustområdet mellan Gislövshammar och Simrishamn, ungefär två mil från Kåseberga.
Många av stenblocken har skålgropar, som var vanliga under bronsåldern.
– Skålgroparna finns oftast längst ned på stenarna och befinner sig numera under jord. Förmodligen har man tagit stenar från gamla megalitgravar som funnits i trakten och sedan satt dem upp och ned i marken när man återanvände dem. Jag har undersökt boplatserna i området och tror inte att de som bodde där ensamma kunde bygga Ales stenar. De måste ha tagit hjälp av andra som levde i närheten. Vad vi ser är spår efter en stor organisation och Ales stenar kan vara en symbol för att man skapat en flotta tillsammans, säger Märta Strömberg.
Åsen, som Ales stenar ligger på, har använts som väg genom det sanka området norr om Kåseberga. Märta Strömberg menar att åsen var den naturliga vägen till platsen där skeppssättningen anlades, och genom sina undersökningar har hon sett att människor uppehållit sig här redan under stenåldern.
– Jag tror att det är en plats där man firat bröllop, löst tvister och begravt sina döda. Så småningom anlade man även skeppssättningen där, säger Märta Strömberg.
Hamnen i Kåseberga är den enda skyddade hamnen längs kuststräckan mellan Ystad och Skillinge, så platsen gick lätt att nå oavsett om man kom med båt eller anlände till fots.
På 1970-talet lanserade skådespelaren och författaren Hans Alfredson en teori om att Ales stenar kunde vara en astronomisk kalender. Astronomen Curt Roslund, numera pensionerad docent från Chalmers tekniska högskola, tyckte att idén var intressant och började utforska skeppssättningen. Men teorin om Ales stenar som en astronomisk kalender har han numera övergivit.
– Det man kan säga är att skeppssättningen pekar mot solens uppgång under vintersolståndet och solens nedgång vid sommarsolståndet, men det kan vara en tillfällighet. Förmodligen har Kåsebergaåsens sträckning avgjort hur man placerat skeppet, säger Curt Roslund.
En amatörforskare har presenterat idén att Ales stenar skulle vara en solkalender från bronsåldern. Denna uppfattning, liksom andra förslag som att Ales stenar skulle ha byggts av kejsaren Hadrianus eller vara vikingakungen Olav Tryggvasons grav, är dock baserade på antaganden som inte visat sig hålla för vetenskaplig prövning.
I dag syns Ales stenar på långt håll, men hur vegetationen var på platsen under forntiden vet man inte mycket om. Det äldsta namnet på platsen är ”Hesten”, vilket tros betyda hedstenarna. I en uppteckning över Lunds domkyrkas jordinnehav från tidigt 1500-tal omtalas platsen som ”Hedzager”. Eftersom namnet beskriver ett naturfenomen anses det ha ett medeltida eller äldre ursprung, som kan vara det ursprungliga. Benämningen ”Als stene” dyker upp 1624 och namnet har tytts som ”helgedom” eller ”stenarna på den största åsen”.
För att på ett bättre sätt kunna nå ut med information om Ales stenar planeras nu ett besökscenter. Tre arkitektkontor har fått i uppdrag att i första hand hitta ett bra läge för byggnaden och i andra hand skissa på utformning. Först om två till tre år tror enhetschefen Sune Lindkvist från Riksantikvarieämbetet att besökscentret kommer att stå klart. Men redan till sommaren kan det bli nya undersökningar av Ales stenar med hjälp av georadar som kan spåra stenar under mark.
Vem vet vad framtiden kommer att avslöja om Nordens största bevarade skeppssättning? Eller så förblir Ales stenar ”en saga lagd i lönn vid brus av Östersjön, som ensam vet vad minnesmärket menar”, som Anders Österling så vackert diktat. ph
Skeppssättningar
En skeppssättning är en samling uppställda stenar som tillsammans utgör formen av ett skepp. Oftast är de byggda under yngre bronsålder (1 100–500 f Kr) eller yngre järnålder (cirka 600–1 050). Stenarna kan vara av olika storlekar; det finns exempel både på skeppssättningar som består av monumentala stenhällar och av mindre klumpstenar.
I Sverige växlar längden på skeppen mellan några få och 67 meter (Ales stenar). Ibland förstärks bilden av ett skepp genom att stävstenarna i ändarna är högre och relingstenarna längs långsidorna lägre.
Varför forntidens människor byggde skeppssättningar är inte helt klarlagt. De kan ha haft såväl religiös som social och ekonomisk bakgrund. Ofta tolkas de som gravmonument. Ibland har man hittat krukor med brända ben efter döda som gravsatts inuti skeppet, eller vid någon av stenarna.
10 sevärda skeppssättningar
1 Västerbotten Mjösjön. Sveriges nordligaste skeppssättning, byggd med dubbla stenrader.
2 Västmanland Anundshögsområdet, Badelunda. Fem skeppssättningar vid foten av den väldiga Anunds hög.
3 Uppland Runsa. Ett av Upplands största stenskepp.
4 Södermanland Torps malm, Sorunda. En 28 meter lång skeppssättning.
5 Bohuslän Blomsholm, Skee församling. En skeppssättning, en domarring och en storhög. Enligt traditionen har karoliner ur Karl XII:s armé blivit begravda här.
6 Västergötland Askeberga, Tidan. Utan stävstenar, men relingar av monumentala block som är upp till tre meter höga.
7 Gotland Rannarve. Fyra lika stora bronsåldersskepp på rad.
8 Öland Karums alvar. Liggande stenar bildar spantindelning tvärsöver skrovet på ett skepp som kallas »Noaks ark».
9 Halland Lugnaro, söder om Laholm. Under ett röse i Lugnarohögen hittades en åtta meter lång stensättning i form av ett skepp. En modern gångtunnel gör det möjligt att se skeppet.
10 Skåne Ales stenar. Nordens största bevarade skeppssättning. I skånska Färlöv har spåren av en ännu större skeppssättning dock påträffats.
Kristina Svensson är arkeolog och frilansjournalist.
