Sämre miljö hot mot det historiska minnet

Surt regn fräter på hällristningar från bronsåldern och på runstenar från vikingatid. Det förvandlar skulpterade medeltida kyrkoportaler på Gotland til

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Surt regn fräter på hällristningar från bronsåldern och på runstenar från vikingatid. Det förvandlar skulpterade medeltida kyrkoportaler på Gotland till gipsklumpar, liksom barockfasaderna i Gamla stan. Moderna tider även i andra former än luftföroreningar hotar vårt kulturarv: strukturomvandling och rationaliseringar i både industri och jordbruk gör att kulturhistoriskt intressanta byggnader, från fabriker till ladugårdar, blir tomma och fallfärdiga hus. Slotten förfaller därför att de jordbrukande slottsherrarna inte längre får göra skatteavdrag för bostadens underhåll.

Städernas expansion är ett annat bekymmer, med villabebyggelse i utkanterna och nya affärskomplex i stadskärnorna. Och runt hela vårt land gnager effektiva plogar och kemisk gödning på vad som ännu ligger begravt i jorden.

Begär 130 miljoner

Denna dystra bild har mobiliserat Riksantikvarieämbetet (RAÄ) till motattack. Man begär 130 extra miljoner, en uppräkning med 50 procent, i anslag för 1992–93. Räddningsaktioner för kulturhistoriskt intressanta hus är den största posten. Den följs tätt av fornlämningar och kulturlandskap. Stenkonservering och forskning i luftföroreningar behöver också pengar. Här bedrivs redan ett intensivt, riksomfattande projekt sedan tre år tillbaka.

Ett byggnadsminnesmärke, som är så stort och märkligt att det fått folk och företag att skänka privata räddningspengar, är Visby ringmur. Dess restaureringsbehov är så omfattande att det utan vidare skulle sluka hela anslaget för ruinvård i landet.

Statsmakternas gryende förståelse för kulturminnesvård är en omvändelse under galgen. Behoven har nämligen ökat vida mer än anslagen. En gång har det dock runnit in pengar i en strid ström till fornvård av arbetsmarknadsskäl. Gustaf Trotzig, chef för RAÄ:s fornminnesavdelning, minns:

– Under 70﷓talets arbetslöshet gick stora summor till beredskapsarbeten, och fornminnesvård var vanligt. Man röjde buskar, satte upp skyltar, anlade parkeringsplatser. Aldrig har vi fått så mycket som då.

Stenkonservering nyhet

Stenkonservering är det senaste inom kulturminnesvård. Ämnet är nytt och mycket tvärvetenskapligt.

– Det är ett jungfrueligt och svårt forskningsområde, säger Ulf Lindborg, chef för RAÄ:s institution för konservering (RIK). Vi engagerar kemister, geologer, botaniker, ingenjörer, konsthistoriker, arkeologer Det är spännande, en utmaning.

Hur började detta?

– 1986 fick RAÄ i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram mot luftföroreningarnas skadeverkningar. Vi gjorde en mycket suggestiv utställning som hette Luftangrepp på Historiska museet 1987. Den slog an och 1988 antog riksdagen vårt handlingsprogram; vi fick 31 miljoner kr för tre år.

Hur använder ni pengarna?

– Hälften går till räddningsåtgärder och hälften till kunskapsuppbyggnad. Mest kapitalslukande är restaurering av skulpturala utsmyckningar av kyrkor och slott. Här är Gotland i särklass vad beträffar medeltid. Skåne och Västergötland har också en del. Byggnader från barocktiden finns spridda i Syd﷓ och Mellansverige.

– Vårt största projekt i år är Hablingbo kyrka på södra Gotland. Den har portaler från tidig medeltid. Det sura nedfallet gör att figurerna förgipsas, de spricker och bitar trillar av. Rengöringen utgör den viktigaste delen av arbetet: vi mikroblästrar bort vittringsskiktet eller skrapar med skalpell. Fukten måste ut.

– Sedan lagar vi sprickor, fogar om, fyller ut gropar. Ytan stabiliseras sedan med kiselsyraester. Är miljön bra håller det i 25 år – annars får man göra om det efter tio.

Reliefer regnar bort

Gotlands länsantikvarie Marita Jonsson vittnar om hur de medeltida relieferna på kyrkorna regnar bort. De är utförda i sandsten och har vittrat sedan ganska lång tid.

– Man hade inte orsakerna klart för sig, berättar Marita Jonsson. Figurerna förgipsas, sedan ramlar hela klumpen – kinder, näsa – från en dag till en annan. RAÄ:s forskning de senaste tre åren har visat att orsaken är luftförsurning. Det är polsk luft som under sommaren och hösten blåser upp i en kil till södra Gotland. Vi hade faktiskt undrat varför de södra socknarna var så drabbade. De har ju knappast någon bilism.

De äldsta fornlämningar som Ulf Lindborgs institution har att rädda är hällristningarna. De är 2 500–3 500 år gamla och finns bl a i norra Bohuslän och utanför Norrköping. Bilderna kan föreställa skepp, människor, djur, fotsulor, solsymboler.

– En viktig ristning i Aspeberget i Tanum fotograferades 1936. Vid jämförelse ser man att hälften har försvunnit! berättar Ulf Lindborg. Den har föreställt en plöjare med årder, men nu är bara årdern kvar. Det svalvelhaltiga regnet tränger in i ytans porer, som vidgas och sedan fryser sönder. När ytan väl har blivit ojämn accelererar processen.

– Dessutom var här för nitiska renskrubbningar av hällarna med lut under 30﷓, 40﷓ och 50﷓talen.

Värst i sydväst

Hällristningarna i sydvästra Sverige är i sämst skick. Vid hällristningsmuseet i Tanum har man byggt ett tak över hällen. Men den har istället invaderats av alger, som trivs när inte solen kommer till.

– Klimathus, d v s ett glashus där värme och fuktighet kan regleras, skulle rädda ristningarna, säger Ulf Bertilsson, chef på RAÄ:s fornlämningsregister och ansvarig för hällristningsvården. Det är allvarligt på västkusten; stora, välkända ristningar vittrar sönder totalt. Men ett klimathus för Aspeberget skulle kosta 10–20 miljoner kr. Vi har en annan ristning i närheten som vittrat otroligt mycket sista året. Vi behöver många fler tiotals miljoner.

Tillståndet för runstenarna är lika bekymmersamt. De är 2 000 år yngre än hällristningarna men åldras lika fort i det sura regnet. De spricker genom en kombination av frost och luftföroreningar.

– En sten i Uppland inspekterades och befanns ha en spricka, berättar Ulf Lindborg. När vi kom tillbaka efter ett par veckor hade biten trillat av! Så fort kan det gå.

Praktverk på 1500﷓talet

Svenska staten har intresserat sig för runstenar ända sedan 1500﷓talet. De ritades av i ett praktverk och det är tydligt att de inte ser likadana ut idag. Sverige har kvar ca 2 000 stenar. Runverket har inventerat samtliga och lagt i dataregister, inklusive koder för deras skador.

RIK har engagerat större delen av svenska högskolan. Flera kemister doktorerar med stöd av RIK. Man arbetar också med företag: fem nyetablerade stenkonserveringsfirmor får uppdrag av RIK. Och man bistår byggnadsfirmor med råd när de ska reparera skador på tak och fasader.

Medeltida glasfönster är ett annat akut problem. De flesta finns på Gotland. Praktfulla, lysande kyrkofönster är översållade med svarta fläckar. Det är färgens metallsalter som oxiderar, efter det att svavelsyra trängt in i glaset.

– Vi samarbetar med en konservatorsfirma i München, berättar Ulf Lindborg. De rengör och lagar fönstren, men de svarta fläckarna går inte bort. Fönstren flyttas in ett par centimeter, därefter sätts ett skyddsglas utanpå. Vi har hållit på med fönsterarbeten i tre år och med denna takt kommer vi att vara färdiga 1995.

Genombrott 1988

Ulf Lindborg är nöjd med de resurser som RIK byggt upp sedan “genombrottet” 1988. Men bristen på konservatorer är en flaskhals.

– Vi behöver utbilda många fler konservatorer. Det ringa antalet sätter gränsen för vad vi kan åstadkomma. Men allt är meningslöst om inte luften förbättras.

– Förbränning av fossila bränslen ger svaveldioxid, som regnar ner i form av svavelsyra. Glädjande nog är luftens svavelinnehåll lägre nu än för 15 år sedan. Det är fjärrvärmeutbyggnaden som betytt mest. Det har också varit restriktioner på industriutsläppens svavelinnehåll.

Däremot spyr trafiken ut kväveoxider i oförminskad takt. Kväve har också visat sig bidra till korrosion. Skador är ofta en kombination av påverkan. Därför satsar RIK hälften av sina pengar på forskning.

Goda möjligheter

– Vi har mycket bättre kunskap nu än för tre år sedan, summerar Ulf Lindborg. Med denna takt har vi goda möjligheter att rädda det allra mest hotade.

Ett annorlunda och mer omfattande problem för kulturminnesvård utgör alla de byggnader och hela miljöer som blivit omoderna genom industrins strukturrationalisering. I Bergslagen har nedläggningen av gruvor och järnverk förvandlat hela bygder till muséer över en gången epok. Men inte bara näringslivets lönsamhetstvång hotar vår kulturmiljös kontinuitet. Statliga verk bolagiseras och ska redovisa vinst. Försvaret blir allt mer kostnadsmedvetet. Prästerna behöver inte längre bo i prästgården. Hus och anläggningar som länge uppfattats som en del av Sverige förlorar funktion och underhållsvilliga ägare.

Slotten är ett kapitel för sig. Deras bevarande har försvårats av fjolårets skattereform. Slottsherren, i likhet med övriga lantbrukare, får inte längre dra av underhåll på sitt hus från inkomsterna från jordbruket. Slottens underhåll har dessutom redan underminerats av fideikommissernas avskaffande. Istället för att äldste sonen ärver, delas godset upp mellan arvingarna i demokratisk anda. Följden blir att slottet skiljs från den jord som försörjt den.

Tredubblade anslag

Det är för att möta den anstormning av bidragsansökningar som blivit följden, som RAÄ begärt en tredubbling av anslagen till kulturhistoriskt intressanta hus. Man vill ha 90 miljoner kr – mot nuvarande 28 – för nästa budgetår.

– Vi har ansökningar om hjälp för 100–200 miljoner kr per år, berättar Ulf Gyllenhammar, 1:e antikvarie vid RAÄ:s byggnadsavdelning. 90 procent gäller så fina hus att de uppfyller kraven för bidrag. En fjärdedel beviljas, men de får inte allt de har sökt. Bara att lägga om ett tak på en herrgård kan kosta en miljon kr.

Vid de tillfällen då en ägare hittar en ny, produktiv användning för sitt äldre hus, kan frågan ändå bli komplicerad på grund av svensk byggnorm och krav från myndigheter.

– Om man t ex vill omvandla ett hus till en kursgård eller restaurant, så har Yrkesinspektionen krav på ventilationen i köket, konstaterar Ulf Gyllenhammar. Brandmyndigheterna har synpunkter. Byggnadsnämnden har synpunkter. Kulturhistoriskt värdefulla hus rimmar inte med svensk byggnorm. Vissa byggnadsnämnder ger dispens, andra inte. Men det finns faktiskt inte någon ombyggnadsnorm. Man åberopar nybyggnadsnormer.

Kulturlager grävs bort

Många av våra kulturminnesmärken finns inte ovan jord, men är likväl hotade.

– Hotet är framåtskridandet, konstaterar Gustaf Trotzig, chef på fornminnesavdelningen. Storstäderna expanderar. Först var det utanför stan. Sedan blev det modernt att bygga i innerstan. Under 60﷓ och 70﷓talen har i alla våra medeltidsstäder större delen av kulturlagren i kärnan grävts bort. Det är ju trevligt för arkeologer att få gräva, men alla undersökningar innebär förstörelse. Lämningarna går förlorade och kan aldrig fås tillbaka. De är dokumenterade, men nya frågor kommer inte att kunna ställas. Gustaf Trotzig ser mörkt på det som i vissa andra läger ingjuter entusiasm och framtidstro:

– Öresundsbron kommer att sluka väldiga ytor av vår allra tidigast bebodda del av landet. Den kommer att medföra tillfartsvägar, järnvägar och en jättelik järnvägsstation. Dessutom ska det vara material på vägarna, vilket betyder nya grustag. Då är det alltid fornminnen – boplatser, husgrunder, gravar – som går åt. Lasse Wallin, 1:e antikvarie på RAÄ:s undersökningsverksamhet i Lund, bekräftar den fornlämningsmässigt dystra framtiden och tillägger:

– Bron kommer att föra med sig nya industriområden. Kommunerna öster om Malmö är redan i planeringstagen.

Gravar plogas bort

Även bortsett från exploateringen i brons spår är denna Sveriges äldsta bygd dagligen hotad:

– Skånejordbruk är i sig ett besvärligt kapitel, säger Lasse Wallin. Plöjningen blir hårdare år från år, den gnager alltmer på boplatser och gravar som ligger precis under plogdjupet. Fornminneslagen kan inte stoppa detta. Jordbruk är inget att göra åt.

Märkligt nog råder samma problem i Norrland. Per Ramqvist, docent i arkeologi vid Umeå Universitet, är upprörd:

– Det största hotet i Norrland är skogsmarksberedningen. Det är skogsbolagen, som när de huggit färdigt kör över kalhyggena med en enorm plog. Ren vandalism! “Förnyelse” kallar de det. De tror det är bra. Men skogen växer lika fort ändå.

Vad är det som förstörs?

– Hela Norrland är pepprat med fornlämningar. Det rör sig om fångstgropar, boplatser, härdar, kolningsgropar. Här finns järnframställningsplatser som är 2 000 år gamla. Markberedningen är förödande.

Potentiella fyndplatser omintetgörs även på andra, specifikt norrländska sätt. Per Ramqvist fortsätter sin salva:

– Den maskinella torvtäkten gör att vi inte vet vad som går förlorat. Torv är gamla mossar eller sjöar och där är bevarandegraden fruktansvärt bra. En båt som sjunkit är nästan intakt fast den är flera tusen år gammal. De äldsta skidor man hittat är från 4 000 f Kr. När torven grävdes för hand så såg man vad som kom upp. De moderna maskinerna bryter tiotals hektar, de skalar av lager på lager. Norrlands fornlämningar lider under ännu fler industriella ingrepp:

– Vattenkraften förstör precis allting, fortsätter Per Ramqvist. De dämmer upp älven på många ställen. Det är ju i älvdalarna folk har bott. Inför utbyggnaderna på 30﷓, 40﷓ och 50﷓talen betalade Vattenfall många stora undersökningar, men insatserna var av dåtidens märke. Kunskapsnivån var mycket låg; man visste inget om boplatsstrukturer eller vilka fynd man skulle leta efter. Nu kan vi inte ställa nya frågor. Platserna är dränkta.

Luftföroreningar är ett problem också för Norrland. Industrierna i Murmansk på Kolahalvön misstänks vara en stor källa. Surt nedfall slår hårdare här, där barrskogen redan givit marken ett lågt PH﷓värde.

– Luftföroreningarna är mycket kraftiga, säger Per Ramqvist. En stor del av sjöarna i hela Norrland är mycket sura, eller döda. Det är en mera påtagligt ond utveckling hos oss än i södra Sverige, där det finns kalkrika, basiska jordar. Vi har järnåldersboplatser med bara mossa över. När vi plockar upp fynden är de redan vittrade p g a att själva mossan är sur.

Lotten Peterson är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia 3/1991

Kanske är du intresserad av...

Läs också