Ronneby brunn brinner!
Ronneby var en gång vår största kurort, kring sekelskiftet 1900 hade man ungefär tretusen gäster per år. Och brunnens historia är inte slut. Sedan den traditionella kurverksamheten upphörde – tillbakagången började under mellankrigstiden för alla svenska brunnsorter – så fortsatte den här i nya former efter nerläggningen 1939. Ronneby intar en ledande plats i förnyelsen av gamla svenska kurorter som Loka, Sätra, Mösseberg och andra.
Platsen är naturskön, och det är viktigt. Man ska känna sig väl till mods på en kurort. Det vidsträckta brunnsområdet ligger mellan staden Ronneby och Östersjökusten. I konceptet ingick från början en park och ett skogsparti som sträcker sig över ett berg. Men kurorten var också en social träffpunkt med diverse fritidsnöjen för de bemedlade, medan de fattiga fick en chans att reparera sin skrala hälsa där.
Adeln och borgerskapet kunde understundom hitta passande äktenskapskandidater för sina döttrar – märkligt nog gästades brunnen av fler unga och friska än gamla och sjuka under sin blomstringstid.
Ronneby brunn kunde länge skryta med Nordens största träbyggnad, Brunnshotellet, Men sorgligt nog brann den ner en novembernatt 1959. Två år senare byggdes ett nytt modernt brunnshotell och ett utomhusbad. Det var kanske den hävstång som räddade Ronneby brunn från att reduceras till ett motiv på arkivbilder.
Den äldsta byggnad som bevarats är Gamla källan från 1846. Dessutom står många trähus kvar från slutet av 1800-talet. Dit hör Badhuset Nr 1, brunnshallen, brunnslasarettet (för de fattiga), gymnastiken och de villor som de högst bemedlade lät uppföra i parken.
Numera inryms småföretag, studentbostäder för Blekinge tekniska högskola, vandrarhem och kafé i de gamla lokalerna.
Den berömda parken rustades upp på 1980-talet upp tack vare en besjälad insats av den kände landskapsarkitekten Sven Ingvar Andersson. Nu finns här hela sju trädgårdar, nyanlagda dammar och ett dito vattenfall. Alltsammans kan studeras ingående om man hyr en guide i form av handdator med gps-styrning, som programmerats av IT-studenter i samarbete med Soft Center på andra sidan Ronnebyån.
”Datorn har ersatt vattnet som undermedel i Ronneby”, kommenterar länsantikvarie Leifh Stenholm något spefullt i den överdådiga jubileumsbok som nyligen utgivits av Byggförlaget. I verket nämns också en annan koppling mellan datorteknik och brunnshistoria. Det gäller idéhistorikern Elisabeth Manséns upptäckt av brunnens äldsta dokument från 1725, som hon av en slump stötte på i en datasökning på Kungliga biblioteket. Där kan man ta del av dåtidens brunnsregler, till vilka hörde att man skulle infinna sig till gudstjänsterna och att man inte tilläts bära svärd på brunnsområdet. Dessutom fick man ”inte yttra sig kritiskt om brunnens kraft och verkan”.
Men de reglerna behövs inte längre. I dag finns få anledningar att säga något elakt om anläggningen, så pietetsfullt som den bevarats – och det som en levande miljö. Man kan ta till sig de rader som studentsångens diktare Herman Sätherberg skrev om trakten kring källan:
”Var finns väl i Norden en skönare trakt än Ronnebys leende dalar.”
Publicerad i Populär Historia 4/2005
