Karl G Johansson på Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet har i sin doktorsavhandling närmare studerat handskriften Codex Wormianus och dess tillkomsthistoria. Handskriften framställdes någon gång mellan 1340 och 1370 i klostret i Þingeyrar i Húnavatnssýsla på nordvästra Island. Den består av Snorres Edda och fyra grammatiska avhandlingar med tillhörande prolog. Tillsammans behandlar de isländsk poetik och dess språkliga förutsättningar under 1300-talet.

Klostret i Þingeyrar var tidigt ett lärdomssäte på norra Island, och i slutet av 1100-talet skrev munkar vid klostret flera kända texter. Skrivarverkstäder fanns troligen vid de flesta isländska kloster redan på 1200-talet, och där utvecklades speciella normer för hur en avskrift skulle utföras. Också nya skrivare tränades upp. Eftersom Codex Wormianus framställdes på 1300-talet – det mest produktiva av medeltidens århundraden när det gäller avskrifter av texter – var skrivaren väl tränad i sitt yrke, och en fast skrivnorm hade utvecklats.

I denna klostermiljö var också ett flertal namngivna författare och översättare verksamma vid mitten av 1300-talet. Bland dem Bergr Sokkason, abbot vid klostret i Munkaþverá, men även verksam vid klostret i Þingeyrar, Árni Laurentíusson, son till biskopen Laurentíus Kálfsson, och Arngrímr Brandsson, också han verksam i samma miljö.

– Jag anser mig ha knutit sju skrivare till klostret. Bland dem borde finnas namngivna översättare och redaktörer. Det är troligt att någon av dem är Bergr, Árni eller Arngrímr, säger Karl G Johansson. Genom hans undersökning får vi en inblick i hur en sådan skrivarverkstad kunde fungera.

Fast stab av skrivare

Den grundläggande funktionen vid skrivarverkstaden var givetvis skrivarens. Ett kloster med inriktning på att producera texter och kopiera manuskript hade troligen en mer eller mindre fast stab av skrivare. Men därtill kom ytterligare funktioner som översättare, författare, redaktör, miniatyrmålare och rena hantverkare – allt för att skrivarverkstaden skulle bli självförsörjande och kunna producera skrifter, från själva råmaterialet till den inbundna slutprodukten.

Tidigare forskning har inte studerat handskrifterna på det sätt Karl G Johansson har gjort. Medan man förut mest sett texterna som vittnesbörd om en historisk period, har han i stället valt att försöka utröna något om själva tillkomstprocessen, för att på så sätt försöka fastställa den norm och tradition som rådde i Islands medeltida kloster.

– Jag vill etablera skrivaren och hans förhållande till redaktören och även reda ut förhållandena i den lokala skrivarverkstaden, hur de olika funktionerna samverkade. På så sätt kan jag kanske finna en lokal skrifttradition, och därigenom leta vidare tills jag kan identifiera en regional skrifttradition.

– Drömmen är att nå en metod som kan användas på alla nordiska handskrifter, säger han, väl medveten om att det är ett mål som ligger långt fram i tiden.

Kartlagt samarbete

Men han har kommit en bit på vägen. Och det kanske mest intressanta resultatet är hur samarbetet mellan en redaktör och en skrivare kan ha sett ut under framställningen av Codex Wormianus.

Uppenbarligen har de båda har haft tydligt åtskilda arbetsuppgifter. Redaktören har valt vilka texter som skulle komma med, och i vilken ordning de skulle presenteras. En jämförelse med andra handskrifter som också innehåller de texter som återfinns i Codex Wormianus, visar att redaktören också aktivt deltagit i kompileringen, sammanställningen av texter från olika källor. Han har lagt till eget material, strukit vissa passager och tillfört korta textavsnitt som binder samman de olika avsnitten.

Skrivarens arbete har sedan bestått i att kopiera förlagorna enligt redaktörens anvisningar. Men också att intimt samarbeta med redaktören. I den tredje grammatiska avhandlingen finns en passage som förbryllat forskare: skrivstilen lutar och är slarvigare, som vore den tillkommen i större hast. Att det fortfarande är samme skrivare råder det dock inga tvivel om. Karl G Johanssons hypotes är att texten tillkommit efter diktamen, något han slutit sig till efter jämförelse med diplomatbrev från samma tid. De författades efter diktamen och uppvisar samma lutande stil, och samma sätt att förkorta vissa ord – förkortningar som annars inte förekommer i handskriften.

Kan studeras på Internet?

För närvarande förvaras Codex Wormianus på Det Arnamagnæanske Institut i Köpenhamn. I övrigt har de isländska handskrifter som ska till Island också återbördats dit (se artikel på nästa sida). Men i framtiden kan man kanske studera handskrifterna via dator. Karl G Johansson är nämligen en av de ledande i ett samnordiskt projekt som har till uppgift att utreda möjligheterna att upprätta ett digitalt arkiv över samtliga nordiska handskrifter. I förlängningen är målet att lägga ut dem på Internet. Fast det blir förstås mest för forskarna, så att de inte behöver åka till Köpenhamn eller Reykjavik för att studera handskrifterna.

– Men det går inte att helt avhålla sig från dessa resor vid den här typen av forskning. Man kanske kan få ut upp till 80 procent från datorn, men resten måste man hämta direkt från samlingarna.

Själv har han varit två år i Köpenhamn och ett år på Island för att närmare bekanta sig med handskrifterna – framför allt med den 120 sidor långa Codex Wormianus.

– Jag har aldrig haft en romantisk syn på handskrifterna, men visst är det en viss känsla att äntligen få ta på dem.

Dan Brundin är frilansjournalist i Göteborg. Karl G Johanssons avhandling har titeln Studier i Codex Wormianus. Skrifttradition och avskriftsverksamhet vid ett isländskt skriptorium under 1300-talet, och är utgiven i serien ”Nordistica Gothoburgensia”, Göteborg.

**Publicerad i Populär Historia 1/1998