Enea Silvio Piccolomini, biskop i Siena och sedermera påve med namnet Pius II, har i ett brev berättat att han hösten 1454 i Frankfurt am Main såg "en märklig man" sälja bibeln i lösa lägg som hade framställts i 158 eller 180 exemplar. Skriften var utomordentligt prydlig och korrekt.

Kolportören bör ha varit boktryckarkonstens uppfinnare Gutenberg själv eller någon av hans medhjälpare. Uppgiften i Piccolominis brev, som först nyligen kommit till bokhistorikernas kännedom genom historikern Erich Meu-then, tidigarelägger med ett år färdigställandet av den första tryckta boken, som Gutenbergs bibel något oegentligt brukar kallas – böcker trycktes i Kina redan på 800-talet, med lösa typer från 1000-talet.

När Gutenberg dog 1468 var tio tryckerier i verksamhet i Europa, år 1475 var de 50. Vid sekelskiftet 1500 fanns i Tyskland 200 tryckerier, i Schweiz 27, i Italien 500, i Frankrike 160, i Nederländerna 70 och i Spanien likaså 70.

Till Sverige kom boktryckarkonsten med Johann Snell 1483. Han var från Lübeck, men sannolikt född i Rostock, i varje fall hade han där studerat vid universitetet och lärt sig trycka böcker. Året 1482 hade han vistats i Danmark och där tryckt en bönbok för Odense stift, den första i Danmark tryckta boken, och nu var han av ärkebiskopen Jakob Ulfsson kallad till Sverige för att trycka ett missale – en mässbok – för Uppsala ärkestift.

Det gjorde han också; boken blev färdig 1484. Tryckningen har sannolikt skett i franciskanernas kloster på Gråmunkeholmen (nu Riddarholmen) i Stockholm.

Inget exemplar av den boken har bevarats, men i Kungl. biblioteket (KB) finns ett som är sammansatt av arkivalieomslag och som är nästan komplett; endast nio av de 244 bladen saknas. Rekonstruktionen gjordes för över hundra år sedan av KB:s dåvarande chef G E Klemming. Sista bladet med slutskriften, kolofonen, som bör ha innehållit uppgifter om tryckare och datum för färdigställandet, hör till de blad som saknas, men Isak Collijn har ändå övertygande visat att det är Snell som har tryckt boken.

Att Uppsalamissalet har slaktats och använts som omslag är ingalunda någon enstaka företeelse. Papistiska handskrifter och tryckta böcker "nyttiggjordes" efter reformationen på det mest barbariska sätt som räkenskapsomslag, förladdningar och dylikt. Så har skett också med Vadstenaklostrets Gutenbergbibel, ett av de exemplar som trycktes på pergament. KB äger 19 lösa blad som har använts för att skydda buntar av räkenskaper.

Sedelärande samtal

Medan Snell arbetade med Uppsalamissalet, som är en stor bok, tryckte han för egen del den lilla fabelsamlingen Dialogus creaturarum moralizatus, Skapelsens sedelärande samtal, som blev färdig mot slutet av 1483 och i slutskriften är daterad "M.cccc.lxxxiij. Mensis decembris", S:t Thomas’ afton (dvs den 20 december) 1483, som alltså är den svenska tryckta bokens födelsedag.

Typografihistorikern Valter Falk skriver i sin monumentala bok Bokstavsformer och typsnitt genom tiderna (1975) att Snell sannolikt själv "skurit eller åtminstone gjutit de typer han förde med sig till Stockholm"; de var i likhet med alla tyska typsnitt på den tiden i gotisk form, "en efterbildning av den bokstavsform, textura, som användes i tyska handskrifter vid tiden för boktryckarkonstens uppfinning".

De 122 sedelärande samtalen har tillskrivits italienaren Nicolaus Pergamenus (från Bergamo), som levde på 1300-talet, men senare forskning tyder på att boken snarare är skriven av läkaren Mayno de Mayneri från Milano, som dog 1370.

I den korta inledande texten före det första samtalet karakteriserar författaren sin bok så här: "Skapelsens synnerligen sedelärande samtal, som på ett underhållande sätt kan tillämpas på varje moralisk fråga, börjar här, Gud till ära och människorna till uppbyggelse." Innehållet är systematiserat i sex avdelningar: om planeterna och stjärnorna (kapitel 1–12); om ädelstenar och metaller (13–24); om örter och träd (25–36); om fiskar och kräldjur (37–48); om flygfän och fåglar (49–84); slutligen om landdjur, däribland människan (85–122).

Kapitlen är strukturerade så att själva fabeln eller samtalet berättas först, sedan utläggs texten med ett stort uppbåd av citat från bibeln, kyrkofäderna, grekiska och latinska klassiker, antikens filosofer, ja, hela den då existerande litteraturen; det är en beläst person som har skrivit boken. Den är inte någon trycktekniskt förnämlig produkt som t ex Gutenbergs bibel, men ändå som helhet behaglig och tilltalande.

Många upplagor

Den var också på sin tid mycket populär och utgavs i många upplagor både på latin och i översättning till holländs-ka, franska och engelska. De flesta upplagorna på 1400-talet trycktes av den nederländske boktryckaren Gerard Leeu. Det framgår av många detaljer – t ex ett upprepat tryckfel och felaktig numrering av det sista samtalet – att Snell har tryckt sin bok efter någon av Leeus tre första latinska upplagor, tryckta i Gouda 1480, 1481 och 1482. Illustrationerna i Stockholmsupplagan är också kopior av träsnitten i dessa tre upplagor, men spegelvända.

KB:s exemplar, det enda kända som är helt komplett, förvärvades 1906 för ettusen kronor från Gymnasium Josephinum i Hildesheim, sedan det upptäckts av överbibliotekarien vid Det Kgl. Bibliotek i Köpenhamn, H O Lange. Träsnitten är handkolorerade för att likna bokmåleriet i handskrifter. Detta skulle göra boken lika attraktiv för köparen som en handskrift, men till bara ca en femtedel av kostnaden för en sådan.

Uppsala universitetsbibliotek äger också ett handkolorerat exemplar, som dock saknar det första (blanka) bladet. Ytterligare exemplar finns i Köpenhamn (12 av de 157 bladen saknas), i S:t Petersburg (6 blad saknas) och i London (10 blad saknas). Utöver det kompletta exemplaret har KB ett som är mycket defekt: 67 blad saknas. Ett exemplar i Åbo förstördes vid stadens brand 1827.

Till 500-årsjubileet i Sverige 1983 utgavs en faksimilutgåva kompletterad med en svensk översättning av Monica Hedlund. Den var frukten av ett samarbete mellan KB, Michaelisgillet, Bokförlaget Bra Böcker och Gidlunds förlag, som spred fler exemplar av boken än alla tidigare upplagor tillsammans.

Harry Järv är fd biblioteksråd och har varit chef för KB:s biblioteksverksamhet. Hans senaste böcker är Finland 1939–1945 (I-II, 1988–91) och Kunskapens träd (1991).

**Publicerad i Populär Historia 3/1992