Janson – historien om ett typsnitt

Typografiska formgivare har ett otacksamt yrke. Få är de som noterar ett gott typsnitt; text och bokstäver hör vardagen till och tas för givna. Att någo

16 mars 2001 av Jacob Wiberg

Typografiska formgivare har ett otacksamt yrke. Få är de som noterar ett gott typsnitt; text och bokstäver hör vardagen till och tas för givna. Att någon en gång vigt flera år eller kanske ett helt liv åt att skapa vackra och väl fungerande bokstavsformer ägnas sällan en tanke. Men detta är på sätt och vis i sin ordning. God typografi i löpande text har till uppgift att utan omvägar länka samman läsaren med författarens ord. Om ingen medvetet lägger märke till textens byggstenar är det egentligen ett gott betyg åt formgivaren, vem det nu må vara.

Inte heller ett dåligt ritat eller skuret teckensnitt brukar få betraktaren att fundera över bokstäver eller formgivare. En text kan bjuda ett till synes oförklarligt motstånd trots att den är både välformulerad och intressant. Felet ligger då ofta i typografin, själva bokstavsformerna och deras inbördes arrangemang – men det är svårt att genomskåda.

Den snåriga typografihistorien bidrar ibland till att ytterligare misskreditera skickliga typskärare. Ett exempel på detta är typsnittet Janson.

Janson är ett av de populärare antikvasnitten, både utomlands och i Sverige, där det förekommer flitigt – till exempel i den text du just nu läser. Den är satt med Janson Text, en digital version av ett antikvatypsnitt med drygt trehundraåriga anor. Typsnittet används i Populär Historias huvudtexter sedan nummer 1/99.

Sitt namn har det efter den holländske typgjutaren Anton Janson som levde 1620–87. Janson fick sin skolning i Amsterdam hos stämpelskäraren Christoffel van Dijk. Senare verkade han i Frankfurt och i Leipzig, vars första självständiga stilgjuteri han upprättade 1659.

Problemet är bara att Anton Janson varken ritade eller skar det typsnitt som än i dag bär hans namn. En av Jansons efterträdare, Wolfgang Dietrich Erhardt, tog vid 1702 och med honom kom det jansonska stilgjuteriet i Leipzig att leva vidare. Erhardt lanserade 1720 en ”holländsk” antikva inklusive kursiv, baserad på en uppsättning stämplar och gjutformar – matriser – vilka grävts fram ur firmans gömmor. Förmodligen är det här som namnförvirringen uppstår.

Ett och ett halvt århundrade senare fanns kopparmatriserna och stämplarna i leipzigtryckaren Wilhelm Drugulins ägo, och 1919 köptes de av det tyska stilgjuteriet Stempel i Frankfurt där de alltjämt finns. Stempel gjorde snart kopior av typerna och lanserade typsnittet under namnet Janson.

Den berömde typografihistorikern och formgivaren Stanley Morison, mest känd för att ha tecknat typsnittet Times, beundrade den nyupptäckta 1600-talsstilen. I sin bok On Type Faces från 1923 beskriver han Jansonsnittet och anger Anton Janson som dess upphovsman. Men tydligen hade Morison sina tvivel om riktigheten i detta och forskade vidare i saken. 1939 kunde han slå fast att mannen bakom typsnittet inte var Anton Janson. Vem det var kunde han dock inte säga.

Det skulle dröja in på 50-talet innan ett par andra forskare, Harry Carter och George Buday, kunde avslöja vem som skapat Jansonstilen. Under 1940-talet påträffades en provkarta med typsnitt i det ungerska nationalarkivet i Budapest. Över fyra kolumner ges här prov på olika teckengrader av ett antikvasnitt med tillhörande kursiv, och därutöver grekiska och hebreiska tecken. Antikvan visade sig överensstämma med Erhardttryckeriets ”holländska” stilprov från 1720; det typsnitt som via Stempel blivit känt och uppskattat som Janson.

Men vem dolde sig bakom Jansonstilen? En liten fotnot på provkartan ger svaret: »Den som önskar köpa stämplar eller matriser till dessa typer som nyligen skurits av Nikolaas Kis, hänvisas till nyss nämnde boktryckare som dväljs i Amsterdam på Achter Burgwalgatan ovanför bryggeriet som har en skylt med en svan i Warner Warnersz hus, och kan få dem för ett hyfsat pris.»

Nicholas Kis var ungrare och levde mellan 1650 och 1702. Han föddes som Tótfalusi Kis Miklós i Alsó-Miszttófalu i den transsylvanska delen av nuvarande Rumänien.

Kis (namnet uttalas som den franska pajen) bedrev högre studier i bland annat grekiska, latin och teologi vid det välrenommerade Enyed-kollegiet, ett center för den reformerta transsylvanska kyrkan och den intellektuella eliten i regionen. Här fick han redskapen och viljan att arbeta för spridningen av litteratur och Bibelns ord.

27 år gammal avslutade han sina studier och blev rektor för en skola i staden Fogaris. Efter att ha tjänstgjort i tre år ville Kisbredda sina kunskaper genom att resa utomlands. Han tänkte förkovra sig i den kalvinistiska läran. Detta sammanföll väl med det kyrkliga uppdrag han fick av biskopen: att informera sig om den holländska typografin och undersöka möjligheterna för att trycka en ungersk bibel i Holland. I Ungern var boktryckarkonsten eftersatt och behovet av ny kunskap på området var mycket stort.

I oktober 1680 anlände Kis till Amsterdam. Först försökte han förmå några väletablerade boktryckare att trycka den ungerska bibeln. Detta visade sig vara svårt eftersom han inte fått några pengar av kyrkan för ändamålet. Han beslöt då att hoppa av sina teologiska studier och själv lära sig boktryckaryrket.

Kis fick plats som lärling vid mästaren Dirk Voskens typgjuteri. Det visade sig att ungraren var en ren naturbegåvning. Efter bara ett halvår var det Kis som bäst kunde skära de kursiva bokstäverna, och på bara tre år lärde han sig att till fullo bemästra konsten att skära och gjuta bokstäver – en helt makalös bedrift, svår att förstå och nog uppskatta i vår datoriserade tidsålder.

År 1683 var han redo att öppna en egen verkstad. Det första projektet var att trycka den ungerska bibeln med de typer han själv gjort. Arbetet tog två år att slutföra och bibeln ansågs länge vara den bästa i sitt slag.

I takt med ökat kunnande växte också anseendet, och Kis kunde börja finansiera sin typografiska mission med diverse uppdrag. Han skar typsnitt åt andra firmor och fick kontrakt med kunder i Polen, England, Italien och Tyskland – ja, även Sverige.Verksamheten tycks alltså ha blomstrat, men när Kis mot slutet av 1680-talet fick ett erbjudande från Florens om att bygga upp och leda storhertigen Cosimo de Medicis tryckeri, avböjde han. Han ville tillbaka till Ungern.

Efter att i nio år ha arbetat som stämpelskärare och boktryckare i Amsterdam, lämnade Kis Holland på hösten 1689. Först begav han sig till Leipzig, kanske för att sälja en uppsättning matriser till Anton Janson, som han troligtvis hört talas om. Att Janson var död sedan två år var det inte säkert att han visste. Huruvida Kis verkligen sålde någon tryckeriutrustning till efterträdaren är oklart men troligt.

På sin vidare resa österut blev Kis arresterad i Polen misstänkt för kätteri. En polsk adelsman lade dessutom beslag på alla hans tillhörigheter inklusive många dyrbara böcker. Utan framgång vädjade han till den polske kungen om att bli frisläppt och att få tillbaka sitt resgods. Då kom det hjälp från oväntat håll: rövare som härjade i trakten fick adelsmannen att tro att de var landsmän till Kis som sänts ut för att frita honom. Han återfick därför både frihet och ägodelar mot löfte om att inte skicka tillbaka banditerna igen. Om dessa äventyrligheter skrev Nicholas Kis senare i sin självbiografiska försvarsskrift Mentség.

Efter det polska missödet reste Kis till Kolozsvár i Transsylvanien där han iordningställde ett boktryckeri med tillhörande stämpelverkstad. Han kände ett starkt folkbildande ansvar för sina landsmän och förutom självbiografin och den religiösa litteraturen tryckte han böcker med så varierande ämnen som fysik, medicin, matematik och kokkonst! Utöver att vara en stor typograf och spridare av litteratur var Kis dessutom poet och kompositör samt bevandrad i flera språk.

Det dröjde dock inte länge förrän han hamnade i nya svårigheter. Ortodoxa åldermän inom kyrkan såg med oblida ögon på vissa av Kis förändringar av den ungerska bibeln. Han blev därför avkrävd en allmänt publicerad ursäkt för sin påstådda illgärning. Som svar till sina belackare skrev han Mentség.

Hans situation förvärrades alltmer. Ekonomin var inte den bästa, och arbetet med böckerna försvårades av brist på materiel. Och han vann föga förståelse från omgivningen för sin kulturgärning. Nicholas Kis dog den 20 mars 1702, femtiotvå år gammal. Eftervärlden rankar honom som en av de största typografiska formgivarna någonsin – med sina bokstäver lyckades han kombinera skönhet och funktion.

Jacob Wiberg är journalist och ingår i Populär Historias redaktion.

Att läsa: Bokstaven, ordet, texten Christer Hellmark; Vandring bland bokstavsformer Karl-Erik Forsberg; Anatomy of a typeface Alexander Lawson

Publicerad i Populär Historia 4/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också