Fantasyns furste: Tolkien

Lagom till jul lanseras storfilmen Sagan om ringen, byggd på en bok av J R R Tolkien. »Alltihop är lingvistik», skrev Tolkien om ursprunget till trilogin...

11 juli 2002 av Joakim Thelander

Lagom till jul lanseras storfilmen Sagan om ringen, byggd på en bok av J R R Tolkien. »Alltihop är lingvistik», skrev Tolkien om ursprunget till trilogin Härskarringen och menade att fröet till berättelserna började gro redan när han var barn och uppfann språk. Efterhand insåg han att språken inte kunde existera i ett tomrum. Språken måste få liv, och han började skapa berättelserna om Midgård, den fantasivärld där Härskarringen utspelas. Men språken kom först – berättelserna och landet kom senare.

John Ronald Reuel Tolkien (1892–1973) föddes i Bloemfontein, Oranjefristaten, ett område som numera är en del av Sydafrika. Vistelsen i Bloemfontein blev kortvarig. Fyra år gammal flyttade han tillsammans med sin mor och yngre bror till Birmingham i England. Bara en kort tid senare dog hans far i Sydafrika.

England var den plats där han hörde hemma men ett land som Tolkien ändå till en början upplevde som främmande: ”Efter den sterila, torra hettan kom en julgran. Men nej, det var inte någon olycklig barndom. Den var full av tragedier, men som helhet var den inte någon olycklig barndom.”

Tolkiens mor försörjde familjen genom att arbeta som lärare, tills hon avled 1910. Själv gav Tolkien prov på stor studiebegåvning och fick stipendium till Oxford. Efter examen gifte han sig och deltog i första världskrigets strider i de franska skyttegravarna. Här blev han svårt sårad, men återvände efter en tids konvalescens till Oxford där han avlade examen 1919. Så småningom utnämndes han till professor, först vid universitetet i Leeds och sedan vid Pembroke College i Oxford.

Tolkien betraktades som något av ett original i den akademiska världen. Som lärare och föreläsare ansågs han briljant, men han tog aldrig någon doktorsexamen och publicerade få vetenskapliga arbeten. År 1945 erhöll han professuren i fornengelska vid Merton College, Oxford. Denna tjänst innehade han fram till pensioneringen 1959.

För läsarna togs det första steget in i Midgårds värld med boken Bilbo – en hobbits äventyr, publicerad 1937. Här introducerade Tolkien hoberna, det folk som skulle komma att spela en avgörande roll i den kamp mot ondskan som är det centrala temat i trilogin. Han läste högt ur berättelsen när familjen hade druckit te på kvällarna, och det var inte långt ifrån att boken begravts i skrivbordslådan, likt mycket annat av Tolkiens material. Men en tidigare elev fick se manuskriptet och förmedlade kontakt med bokförlaget Allen & Unwin.

Förlagschefen Stanley Unwin lät sin tioårige son Rayner läsa boken. Sonen summerade sitt entusiastiska omdöme med att boken ”borde tilltala alla barn mellan fem och nio år”. Den blev en framgång för förlaget, som givetvis ville ha fler äventyr med hober från Tolkien.

Fler böcker blev det också, men inte riktigt som förläggaren hade tänkt sig. Bilbo var en saga för barn och ungdomar; nu ville Tolkien skriva en saga också för vuxna. Han menade att det hade varit ett missgrepp att försöka anpassa texten för barn: ”Om sagor är en genre som överhuvud är värd att läsas, då är den värd att skrivas för och läsas av vuxna”.

I Bilbo kommer huvudpersonen i besittning av en magisk ring, som har den egenskapen att den gör sin bärare osynlig. Tolkien var ännu inte klar över att ringen skulle spela en avgörande roll, men han antecknade en idé: ”Tag ringens återbördande till motiv.” Berättelsen började ta form och fick snart en mörkare och mer storslagen stämning än den godmodiga atmosfären i Bilbo.

Tolkien betraktade Bilbo som ett sidospår, en bok skriven för nöjes skull utan några stora anspråk. I den nya berättelsen kunde han förena de spännande äventyren med det för honom centrala och djupt allvarliga arbetet med att utveckla sin mytologi.

När han nästa gång rapporterade till förläggaren Stanley Unwin hade berättelsen fått ett namn: The Lord of the Rings – Härskarringen.

Vid ungefär samma tidpunkt skrev Chamberlain under Münchenavtalet med Hitler. Likt många andra var Tolkien mindre orolig angående Tysklands avsikter än Sovjetunionens. Han kände ”motvilja mot att befinna sig på någon sida som innefattade Ryssland”.

Att han förlade ondskans rike Mordor österut i Midgård menade han dock inte var en anspelning på den världspolitiska situationen, det var ”helt enkelt nödvändigt för berättelsen och geografin”.

Under andra världskriget fortsatte Tolkien sitt arbete med Härskarringen. Förlaget hade hoppats att den nya berättelsen skulle kunna ges ut bara några år efter Bilbo, men detta visade sig vara en orealistisk tidsplan. Ett av skälen var Tolkiens perfektionism. Varje liten detalj måste passa in i helheten, inte bara beträffande händelseförloppet och kronologin utan också när det gällde geografi och nomenklatur.

Hans noggrannhet på dessa områden liknade mer historikerns än författarens. Han beskrev det långt senare som att han ville ”att folk helt enkelt skulle promenera in i sagan och (på sätt och vis) anamma den som verklig historieskrivning”. Sommaren 1943 hade Tolkien kommit en bit in i trilogins andra del, Sagan om de två tornen, då han fick erkänna att han hade ”kört fast”.

Tolkien var nu 51 år gammal och han började oroa sig för att berättelsen kanske aldrig skulle bli färdig. Vännen C S Lewis drev på Tolkien att fortsätta och några månader senare, i början av 1944, kom arbetet igång igen. Han skrev så ofta han kunde, vid sidan av föreläsningar och tentamensuppgifter. I brev till sonen Christopher, som var inkallad i flygvapnet och i Sydafrika för pilotutbildning, berättar han om sina vardagliga vedermödor:

”Onsdagen den 31 maj. Jag har inte skrivit på allvar sedan i måndags. Till på middagen i dag satt jag och svettades över sektionspapper: och tog mitt manus till tryckeriet kl. 2 e.m. – absolut sista dagen. I går: föreläsning – punktering sedan jag hämtat fisk, så jag måste gå till fots med den fram och tillbaka till staden, och eftersom man inte kan få sin cykel reparerad, måste jag förslösa eftermiddagen med att smutsa ner mig medan jag slet och drog tills jag äntligen fick av däcket, kunde laga hålet i slangen och skåran i däcket och få på det igen. Hurra, vad jag är bra!”

Sommaren 1947 ansåg Tolkien att han kommit så långt i arbetet med Härskarringen att han kunde visa manuskriptet för förlaget. Rayner Unwin, som några år tidigare hade gett sitt omdöme om Bilbo, rapporterade till sin far att det var en ”briljant och gripande saga”. Han sa att kampen mellan det mörka och det ljusa kom honom att misstänka en allegori, något som Tolkien eftertryckligt dementerade: ”Varje saga som är värd att berättas har, skulle jag tro, en ›moral›. Men det är inte samma sak. […] aktörerna är individuella – var och en av dem rymmer förstås något universellt, annars skulle de inte leva alls, men de är inga representanter.”

Hösten 1949 var Härskarringen till sist färdig, efter månader av ändringar och omarbetningar. Själva skrivprocessen hade tagit tolv år. Tolkien tyckte ändå inte att resultatet var perfekt, och han sa till Stanley Unwin: ”Den är skriven med mitt hjärteblod, sådant det nu är, tunt eller tjockt, och jag kan inte annat.”

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan boken kom ut, bland annat på grund av oenighet med förlaget. I sitt ofullbordade manuskript Silmarillion fördjupade Tolkien Midgårds fornhistoria och mytologi. Han ville ge ut både Silmarillion och Härskarringen, men förlaget tvekade och han fick till sist överge detta krav.

För Tolkien var Härskarringen en sammanhängande berättelse, men förlaget ville ge ut boken i tre delar. Sommaren 1954 publicerades den första delen, Sagan om ringen, i en upplaga om 3 500 exemplar. I november samma år var det tid för uppföljaren Sagan om de två tornen och i oktober 1955 kom den avslutande Sagan om konungens återkomst. Den första svenska upplagan kom 1959 i Åke Ohlmarks översättning.

Tolkien hade varit orolig för kritiken men menade att recensionerna var ”betydligt gynnsammare än jag hade fruktat”.

C S Lewis iklädde sig den tvivelaktiga dubbla rollen av beundrande baksidestextförfattare och oberoende recensent. Han prisade boken i Time & Tide som en ”blixt från en klar himmel” och flera andra recensenter berömde berättelsens kraft och fantasifullhet.

Men några var mer reserverade. Tolkien fick kritik för bristen på kvinnliga huvudpersoner, bristen på nyansering hos karaktärerna – ”de goda är oföränderligt goda och de onda oföränderligt onda”, skrev en recensent – och för en alltför högtidlig och arkaisk stil.

Härskarringen såg inte ut att bli någon stor försäljningsframgång. I England såldes några tusen exemplar. Ungefär lika många såldes i USA i form av en importerad brittisk upplaga. Intresset för romanen växte dock sakta och den sammanlagda brittiska och amerikanska försäljningen lär efter fem år ha uppgått till runt 25 000 exemplar.

Kanske hade Härskarringen inte blivit mer än en kultbok bland läsare av fantasylitteratur om det inte hade varit för ett misstag av Tolkiens amerikanska förläggare. Vid denna tid hade USA ännu inte undertecknat de internationella konventionerna om upphovsrätt. För att ett verk skulle skyddas måste exemplar framställda i USA skickas in till det amerikanska kongressbiblioteket, som då kunde registrera verket. Detta hade Tolkiens amerikanska förläggare inte gjort, vilket betydde att Härskarringen inte var upphovsrättsligt skyddad.

Det amerikanska pocketförlaget Ace Books ville publicera Härskarringen i en pocketversion. De insåg att det skulle finnas en stor marknad för en pocketupplaga, inte minst bland de amerikanska studenterna där det redan fanns ett intresse för Tolkiens berättelser. Tolkien ansåg att pocketböcker var undermåliga och ville inte att hans böcker skulle ges ut i det formatet. Ace Books gav då ut romantrilogin i pocketversion utan hans medgivande.

Tolkien blev upprörd över tilltaget, och för att skydda sin roman gjorde han ett antal mindre ändringar i texten – omkring tusen ord i trilogin lär ha ändrats – och skrev kontrakt på en pocketupplaga med Ballantine Books. Nu kunde denna reviderade version tilldelas upphovsrätt och Ace Books fick upphöra med sin utgivning. I en omslagsnot till den nya utgåvan skrev Tolkien: ”Denna pocketupplaga och ingen annan har utgivits med mitt tillstånd och min medverkan. Den som vill vara hövlig mot (åtminstone) levande författare bör köpa den och ingen annan.” Genom pocketutgivningen växte populariteten snabbt och Härskarringen har i dag sålts i mångmiljonupplagor. Succén lade också grunden för fantasyns framgångar som genre. Tidigare fanns ingen masspublik för den sortens litteratur, men nu blev fantasy intressant också för de stora läsarskarorna. Och filmatiseringen av Härskarringen lär inte minska Tolkiens och genrens popularitet.

Ett av Tolkiens mest snillrika drag var att göra trilogins huvudperson, hoben Frodo, till en helt vanlig person. Han är ingen trollkarl, kungaättling eller stor krigare utan en stillsam individ som ändå måste axla bördan av att rädda världen från det onda. Under berättelsens gång växer Frodo och hans följeslagare Sam till hjältegestalter. Detta – den okände som träder fram och blir hjälte – har många Tolkienimitatörer försökt efterlikna.

Tolkiens verk är unikt, inte bara vad gäller omfånget utan framför allt genom att hans fantasivärld är så detaljrik, mångskiftande och genomarbetad. Midgårds varelser har sina egna språk och sin egen historia – sannolikt har ingen författare med samma skärpa och konsekvens skapat en alternativ verklighet. Tolkien menade att skapandet av en trovärdig fantasivärld kräver mycket arbete och en särskild förmåga – ”en form av alvbetingad handaslöjd”. Han var en närmast fulländad slöjdkonstnär.

Joakim Thelander är doktorand i sociologi och journalist.

Att läsa: J R R Tolkien – en biografi Humphrey Carpenter (1989, första svenska upplagan 1978); Fantasy – fantasylitteraturens historia, motiv och författare John-Henri Holmberg (1995).

Kristen myt central för skrivarcirkel i Oxford

I Oxford på trettiotalet började en grupp lärda vänner träffas och diskutera ämnen som medeltiden, myter, lingvistik och litteratur. Gruppen kallade sig The Inklings, en svåröversatt ordlek med inkling som betyder aning eller antydan och ink som betyder bläck.

Tolkien var en av medlemmarna, men centralgestalten bland ”inklingarna” var professorn och författaren C S Lewis (1898–1963). Mötena ägde rum på torsdagskvällarna i Lewis rum på Magdalen College. Gruppen hade också lunchmöten på tisdagarna på puben The Eagle and Child. Lewis var, liksom Tolkien, specialist på engelska språket och litteraturen. Han var berömd för sina föreläsningar och en av tidens högst ansedda akademiker.

Under studenttiden var Lewis ateist, men omvändes till kristendomen runt 1930 och hans litterära produktion präglades starkt av hans kristna livssyn. Som skönlitterär författare publicerade han romaner som The Screw-tape Letters (1942) och Till We Have Faces (1956). Hans mest kända verk är dock romansviten om sagolandet Narnia (1950–56), med vilken han intar en betydelsefull plats i fantasylitteraturens historia.

Högläsning ur Härskarringen blev från slutet av trettiotalet ett återkommande inslag vid ”inklingarnas” sammankomster. Som vän till Tolkien var Lewis också en av dennes hårdaste kritiker. Även om Tolkien lyssnade till Lewis synpunkter brukade han oftast ignorera dem, vilket fick Lewis att senare konstatera att ”ingen kunde någonsin påverka Tolkien”. Från mitten av femtiotalet, Lewis fick en professur i Cambridge 1954, träffades de båda vännerna mer sporadiskt.

”Inklingarnas” största inflytande på fantasylitteraturen, utöver författarnas enskilda verk, ligger i synen på den kristna myten. Det är kristendomens drama – kampen mot ondskan, offret och den slutliga segern – som ger berättelserna mycket av deras kraft. Tolkien, själv kristen, använde termen ”eukatastrof” för denna vändning. Den hotande katastrofen avvärjs och sagan får ett lyckligt eller åtminstone hoppfullt slut. Men detta har ett pris, vilket är tydligt i slutet av Härskarringen: hjälten Frodo har räddat världen, men bär de fysiska och psykiska ärren efter sina upplevelser.

Publicerad i Populär Historia 8/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också